Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landtdagen. Detta påbjöd att, så ofta statens behof föranledde
upptagande af nya statslån eller nya skatter, skulle
provinsständerna samlas till en förenad landtdag i
Berlin och i dessa frågor ha beslutande makt. Likväl
fordrade de liberale än mera, införande af ett
konstitutionellt statsskick. Sådan var ställningen,
när budet kom om franska februarirevolutionen
1848. 15 mars skedde en sammanstötning i Berlin
mellan trupperna och de mot kungliga slottet
tågande folkskarorna, och 18 s. m. väntades
nya och svårare oroligheter, hvilket förmådde
konungen att utlofva eftergifter. Vid skingrandet
af den utanför slottet samlade folkskaran kom det
till blodiga gatustrider. Mot sin broder prins
Wilhelms och kommenderande generalen Prittwitz’
råd hemsände Fredrik Vilhelm trupperna till deras
kaserner (de aflägsnades kort därpå från Berlin)
och böjde sig fullständigt för revolutionen. Han
utfärdade 21 mars en proklamation, hvari talades om
det tyska folkets och de tyske furstarnas förening
under hans ledning; följande dag inkallades en
konstituerande nationalförsamling, som skulle i
förening med konungen utarbeta ny författning för
P. Den samlades 22 maj, men fann ej regeringens
förslag nog frisinnade, och nya oroligheter utbröto
i Berlin (stormningsförsöket mot tyghuset 14 juni,
ett tumult 31 okt. o. s. v.). Dessa tilldragelser
jämte de samtidiga uppropen öfverallt i Tyskland,
det revolutionära nationalparlamentet i Frankfurt
a. M., det polska upproret o. s. v. öfvertygade
Fredrik Vilhelm om nödvändigheten af att rycka sig
lös från de revolutionäres ledning. 8 nov. 1848
utnämnde han den konservative grefve F. W. von
Brandenburg till konseljpresident, och i dennes
ministär ("Ministerium der rettenden that")
insattes dessutom idel konservativa män: Manteuffel
(som inrikesminister), Ladenberg, Strotha och von
der Heydt. Vidare lät konungen den från Holstein
kommande general F. von Wrangel med sina trupper
inrycka i Berlin. Nationalförsamlingen flyttades
9 nov. till staden Brandenburg och upplöstes 5
dec. Samma dag utfärdade konungen en oktrojerad
författning, som skulle få revideras af den genom
författningen organiserade landtdagen. Denna samlades
26 febr. 1849, men Andra kammaren måste snart (27
april) upplösas, och vallagen ändrades. Den därefter
ånyo samlade landtdagen reviderade verkligen 1848
års författning, som i sitt nya skick fick kunglig
sanktion 31 jan. 1850. Genom denna författning,
som fortfarande gäller, blef P. en konstitutionell
stat. Samtidigt med dessa tilldragelser var tyska
nationalförsamlingen i Frankfurt a. M. sysselsatt
med att omdana Tyska förbundet. Denna åstadkom på
våren 1849 en författning, som gjorde Tyskland till
kejsardöme. Fredrik Vilhelm valdes 28 mars till
arfkejsare, men då han icke ville eller af fruktan
för Österrike icke vågade antaga den honom (3 april)
erbjudna värdigheten, förföll hela detta förslag. I
stället sökte han genom underhandlingar med de tyska
regeringarna åstadkomma Tysklands enhet. Han vann
till en del Sachsen och Hannover för sina planer
(Trekonungaförbundet, 1849), som åsyftade en tysk
förbundsstat under preussisk ledning. Men snart
uppvaknade hos de större tyska staterna farhågor, att
de skulle förlora all betydelse, hvarjämte Österrike
och Ryssland voro alldeles emot en sådan reform. Ett af P. till Erfurt
inkalladt unionsparlament, som skulle närmare utarbeta
författningen, blef fåtaligt besökt och fick ej
någon påföljd. I stället återupprättade Österrike
den författning, som Tyska förbundet haft sedan 1815,
och inkallade den gamla förbundsdagen i Frankfurt (1
sept. s. å.). Då P. vägrade att rätta sig därefter,
hotade ett krig att utbryta. Som Österrike därvid
kunde räkna på Rysslands hjälp, vågade dock ej
Fredrik Vilhelm fullfölja sin tyska politik, utan
gaf slutligen efter i alla punkter genom fördraget
i Olmütz (de s. k. "Olmütz-punktationerna" 29
nov. s. å.), inseglet på P:s nederlag i denna sak
(se närmare om dessa händelser Tyskland, historia). –
I ännu en annan strid var P. inveckladt under dessa
oroliga år. Då invånarna i Slesvig och Holstein
1848 gjorde uppror mot Danmark, begärde och erhöllo
de hjälp från Tyskland, särskildt från P. Men
Fredrik Vilhelm drog snart sina trupper tillbaka,
då det visade sig, att flera europeiska stater togo
Danmarks parti, och undertecknade Londontraktaten
af 8 maj 1852 (se Londonprotokollen), hvarigenom
härtigdömena tillförsäkrades Danmark (jfr
Slesvigska krigen). Från denna tid intog P. en fullt
neutral hållning i den internationella politiken,
inom hvilken det saknade all betydelse. Till Schweiz
afstod det (1857) sin rätt öfver Neuchâtel. En liten
utvidgning erhöll det dock genom föreningen (1849)
med furstendömena Hohenzollern och genom inköp från
Oldenburg (1853) af Jadeområdet, som blef den nya
preussiska flottans Nordsjöstation. Högt stod dock
P. på konstens och än mer på vetenskapens område,
där en mängd stora forskare bröt nya banor. Fredrik
Vilhelm, som af svår sjuklighet (sinnesrubbning) redan
i okt. 1857 nödgades draga sig ifrån regeringen,
efterträddes af sin broder Vilhelm I (1861–88),
hvilken med regenttitel och suverän myndighet styrde
P. sedan 9 okt. 1858. Denne inledde den nya eran
med att afskeda partiministären Manteuffel och i
stället utnämna en "gammalliberal" regering under
furst Karl Anton af Hohenzollern-Sigmaringen, som
mottogs med allmän välvilja af folket. Att Vilhelm
ville återupprätta P:s politiska anseende genom en
kraftigare utrikespolitik, visade han, då han under
1859 års italienska krig mobiliserade armén och erbjöd
Österrike sitt bistånd, hvilket dock afslogs. Vid
denna mobilisering erfor man, i hvilket bristfälligt
skick arméväsendet befann sig, och därför beslöt
konungen sig för en ny arméorganisation, hvartill
planen uppgjordes af krigsministern A. v. Roon. De
för ändamålet nödiga anslagen vägrades likväl af
landtdagens liberala majoritet, som 1861 konstituerat
sig till det s. k. framstegspartiet. Konungen
upplöste då (11 mars 1862) Andra kammaren och lät
prins Adolf af Hohenlohe-Ingelfingen bilda en ny,
konservativ ministär. De nya valen gåfvo emellertid de
liberale en ännu större pluralitet. Hohenlohe afgick,
och till förste minister utnämndes 8 okt. 1862 Otto
v. Bismarck-Schönhausen, som kort förut, 24 sept.,
inkallats i ministären. Han mottogs med än större
ovilja än sin föregångare: representationen icke blott
vägrade anslag för armén, utan förkastade regeringens
hela budgetförslag och förklarade på våren 1863 i en
skrifvelse till konungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
