Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preteritum - Pretext - Preti, Mattia (Matteo) - Pretiosa - Pretium - Pretiös - Pretor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
193
Pretext-Pretor
194
det ursprungliga, syntetiskt bildade tempus
för förfluten tid, som förekommer i de germanska
språken. Det germanska preteritum är antingen starkt
eller svagt. Det starka pret., såsom sv. grep, flöt,
brast, band, gaf, for, föll, gick, lopp (af gripa,
flyta, brista, binda, gifva, fara, falla, gå, löpa),
är en ljudlagsenlig utveckling af ursprungligen genom
afljud uppkomna former hufvudsakligen tillhörande det
forna perfektet med försvunnen (eller bibehållen)
reduplikation. I de äldre germanska språken hade
det betydelse såväl af perfektum som i synnerhet af
imperfektum (och äfven pluskvamperfektum); i de
moderna germanska språken har det hufvudsakligen
imperfektisk betydelse. Samma betydelseutveckling
har också det svaga pret. undergått. Detta tillhörde
ursprungligen hufvudsakligen de afledda verben,
ändas i sv. på -de och -te (kallade, böjde, trodde,
köpte af kalla, böja, tro, köpa) samt har utgått från
en urgermansk preterital bildning, som till en del
möjligen uppstått på grundvalen af ett ursprungligt
indoeuropeiskt participium på -*to- i kallad, böjd,
trodd, köpt (jfr lat. amatus, tacitus, cegrotus,
captus o. s. v.). - Med praeterito praesentia
menas från ursprungliga preteritala
bildningar utgående former (motsvarande sv. vet,
kan, skall o. s. v.), som på grund af syntaktiskt
bruk fått presential betydelse. K. F. J.
Pretext (af lat. praete’xere, eg. framtill brämförse),
förevändning, förebärande, svepskäl.
Preti, Mattia (Matteo), kallad il Cavaliere
Calabrese, italiensk målare, f. 1613 i Kalabrien, var
verksam bl. a. i Rom, Bologna, Neapel och på Malta,
där han dog 1699 som malteserriddare. Han målade
företrädesvis bibliska ämnen och martyrscener
i de neapolitanske naturalisternas stil.
(A. L. R.)
Pretiosa [sv. uttal: pretsiöJsa}, lat., "kostbara
ting", dyrbarheter, prydnadsföremål af ädla stenar,
guld, silfver o. s. v.
Pre’tium, lat., värde, pris, belöning. - P.
affectionis, ’’tillgifvenhetsvärde", affektionsvärde
(se d. o.). - P. virginitatis, gåfva till brud af
brudgummen i godtgörelse för jungfrudomen. En dylik
betydelse synes den vid det germanska äktenskapet
förekommande morgongåfvan (se d. o.) ursprungligen
ha haft. I det antika Greklands rätt förekommer för
öfrigt en gåfva af liknande art, kallad diaparthenia.
Pretiös [-sios], fr. précieux, eg. dyrbar; tillgjord,
konstlad, öfverdrifvet fin i ord och låter. Jfr
Précieuses.
Pretor (lat. praetor, eg. den, som går i spetsen,
praeitor) betydde hos forntidens romare ursprungligen
förman eller anförare och brukades först som titel för
de två högste republikanske ämbetsmännen (konsulerna),
äfvensom för diktatorn (praetor maximus, högste
pretor), och fältherrar, som ju länge voro antingen
konsuler, pretorer eller, i republikens senare tider,
prokonsuler och propretorer, men öfvergick sedan
att beteckna en särskild ämbetsmannabefattning. Då
nämligen konsulatet 367 f. Kr. delades mellan
patricier och plebejer, afskildes en del af
konsulernas ämbetsåligganden och öfverlämnades åt
en ny öfverhetsperson, pretorn. Denne betraktades som
ett slags ämbetsbroder till konsulerna, dock med lägre
imperium. Hans hufvudsakliga uppgift var att leda den
Tryckt den 24/2 15
civila rättskipningen i Rom, men tillika var
han ställföreträdare för konsulerna (se Prefekt
1), då dessa voro borta från staden, och kunde
äfven få kommando i fält. Ämbetet skulle tillhöra
patricierna, men efter 337 f. Kr. var det öppet äfven
för plebejer. Omkr. slutet af det första puniska
kriget, sannolikt 243 (eller 241), tillsattes två
pretorer; den ene af dem, hvilkens ställning var
förnämligare, kallades stadspretorn (praetor urbanus)
och hade att utöfva rättskipningen i civilmål mellan
medborgare, hvaremot den andre, som senare kallades
främlingspretorn (praetor peregrinus), dömde i mål,
där en främling var part. Lottkastning bestämde i
regel, hvilken af de två skulle ha det ena eller
andra uppdraget. Främlingspretorn användes äfven
för verksamhet utom staden, vid hvilka tillfällen
stadspretorn öfvertog hans vanliga bestyr. Under
tiden mellan det första och det andra puniska kriget -
årtalet uppges än till 237, än omkr. 10 år senare -
ökades pretorernas antal till 4, af hvilka 2 skulle
vara ståthållare i de två nybildade provinserna,
Sicilien och Sardinien jämte Corsica, och 197
f. Kr. tillkommo ytterligare 2, afsedda att utöfva
ståthållarskapet i de båda spanska provinserna. 149
f. Kr., då de ständiga brottmålsdomstolarna
(quaestiones perpetuae) inrättades, fingo alla sex
pretorerna sin verksamhet i Rom, två som rättskipare
i civilmål, liksom förut, och de fyra öfrige som
ordförande hvar i sin domstol. Sulla ökade antalet
både af domstolar och af pretorer; de senare blefvo
8, och för vissa domstolar förordnades en särskild
ordförande (judex). Då under tiden flera provinser
tillkommit, räckte pretorerna ej längre till för
dem, utan man förlängde i stället faktiskt såväl
pretorernas som konsulernas ämbetstid till två år;
det första skulle de stanna i Rom; det andra skulle
de utöfva ståthållarskap i provinserna. Under Caesar
skiftade antalet pretorer mellan 10 och 16, under
Augustus mellan 10 och 12. Sedermera synes antalet ha
växlat mellan 8 och 18. Med rättskipningen i särskilda
brottmål fingo pretorerna naturligtvis allt mindre
att skaffa, i samma mån stadsprefekten, senaten
och ytterst kejsaren utöfvade domsrätt. Däremot
var åt dem efter 22 f. Kr. uppdraget att ordna de
offentliga festspelen, af hvilka förut särskildt de
apollinariska föranstaltats genom stadspretorn; långt
sedan pretorerna upphört att vara domare, hade de
denna funktion kvar. Dessutom sattes under kejsartiden
vissa pretorer att förvalta skattkammaren (praetores
aerarii). Om pretorernas bidrag till lagstiftningen se
Edikt. Under kejsartiden förvaltades de kejserliga
provinserna af en legatus Caesaris pro praetore
(d. v. s. med rang af pretor), i det att kejsaren
själf skulle gälla såsom den egentlige ståthållaren
(pro consule}. - Den lagbestämda åldern för att bli
pretor var 40, under kejsartiden 30 år. Valen skedde
i centuriatkomitierna. Efter Tibe-rius’ tid utnämnde
senaten pretorer. Som tecken till sin ämbetsvärdighet
hade en pretor den purpurbrämade togan och den
kuruliska stolen samt i Rom 2, i provinserna 6
liktorer med fasces. För öfrigt finner man titeln
pretor använd i flera italiska samhällen för att
beteckna domare (se Italien, sp. 1047). Litt., utom
handböckerna i romerska antikviteter af Mommsen,
Lange, Madvig,
22 b. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
