Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Presbyter - Presbyterialförfattning - Presbyterianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
171
Presbyterialförfattning-Presbyterianer
172
föreståndare, som på grund af sin personliga
auktoritet äfven fingo en själavårdande och
disciplinär myndighet. Tillsammans bildade dessa ett
kollegium utan ämbetsmannamässig karaktär. Dylika
föreståndare omtalas i N. T. och kallas än
presbyterer, än episkoper (biskopar). Möjligen
sammanfalla dessa benämningar helt; möjligt är också,
att bland församlingsföreståndarna, som hörde till
församlingens främsta (ofta de, som varit längst
kristna), några hade den direkta ledningen och
därför buro namnet episkoper. Alla episkoper skulle
då vara presbyterer, men alla presbyte-rer voro icke
episkoper. Som medhjälpare nämnas diakoner. I samma
mån som det karisma-tiska i organisationen faller bort
och det rättsliga momentet får öfverhand, försvinna
apostlar, profeter, lärare, och biskopar, presbyterer
och diakoner få ämbetsställning. Denna utveckling,
som säkerligen börjat tidigt, har ej försiggått utan
inflytande från diasporajudendomens organisation,
som kände presbyterer, och väl också från den
antika världens samhällsförhållanden. Episkopatet
blir snart under romerskt inflytande monarkiskt,
biskopen öfvertar styrelsefunktionerna, och vid
hans sida stå som medhjälpare diakonerna. Dock har
i början biskopen blott varit primus inter pares
i presbyterkollegiet, innan han får supremati
öfver detta. Hvar församling hade ursprungligen
sin biskop, och denne fungerade också som ledare af
gudstjänsten, därvid omgifven af presbytererna. När
församlingarnas antal ökades såväl i samma stad som
på landet, fingo presbyterer som biskopens delegerade
ledningen af gudstjänstlifvet i dessa. Med tiden
gestaltade sig deras ställning i detta afseende allt
själfständigare. De blefvo lokalförsamlingarnas
ledare, och biskopen utöfvade styrelsen öfver ett
större område. Den här tecknade utvecklingen försiggår
icke lika snabbt öfverallt. Under 2:a århundradets
kamp mot gnosticismen växer sig det monarkiska
episkopatet starkt. De ekonomiska uppgifternas allt
större omfattning (t. ex. fattigvården) influerade
starkt på organisationens utveckling. - Långt fram,
i den tidigare medeltiden fortsatte de präster, som
voro anställda vid de äldsta församlingskyrkorna,
att förrätta dop och utdela sakramenten inom det
område, siom ursprungligen utgjort församlingen,
fastän nya kyrkor därinom byggts och nya församlingar
uppkommit. De vid dopkyrkorna anställde kallades
archipreslyterer och utöfvade en viss uppsikt
öfver områdets presbyterer eller präster. Deras
inflytande sjönk, ju mer dopkyrkornas antal växte,
till dess slutligen i stort sedt hvarje sockenkyrka
blef dopkyrka. I archipresbyterernas ställe
trädde efter 800-talet decani, som hade uppsikt
öfver flera archipresby-teriat, och då de alltid
därjämte voro archipresby-terer, också kallades
så. - Angående "de äldstes" institution inom den
reformerta kyrkan se Presbyterialförfattning.
E. M. R.
Presbyterialförfattning (jfr Presbyter),
den författningstyp, som, med
utgångspunkt från Genève och Calvin, gjorde sig
gällande inom vidsträckta delar af den reformerta
kristenheten. Calvin höll före, att Kristi kyrka
igenkändes icke blott därpå, att Guds ord predikades,
utan också därpå, att lydnad mot evangelium
upprätthölls. Jämte evangeliets förkunnande behöfdes
därför andra organ, särskildt för kyrkotuktens
genomförande. Den heliga skrift gaf föreskrifter om
församlingsämbetena. Fyra slags församlingstjänare
skulle finnas: pastores, doctores, presbyteri och
diaconi. I Genève valdes de äldste, efter förslag
af prästerna, af höga rådet, och de hade att i
sin tur utse prästerna. En af präster och äldste
sammansatt myndighet, konsistoriet, utöfvade
sträng kyrkotukt. Ställde sig staten gynnsam
mot kyrkan, inträdde, som i Genève, en intim
samverkan dem emellan. Egde motsatt förhållande
rum, skulle den andliga och världsliga sfären helt
skiljas. Den kraftfulla kyrkliga själfstyrelse,
som på denna väg kom till stånd, mest kanske där
staten var fientlig mot kyrkan, har haft ofantligt
inflytande också för politiska frihetssträfvanden,
särskildt inom den angelsaxiska världen. Dock må
det ihågkommas, att presbyterialförfattningen
icke ursprungligen var grundad på moderna tankar
om representationsrätt. – I stor stil och på ett
klassiskt sätt genomfördes presbyterialförfattningen
i Skottland, hvarifrån inflytande på den engelska
puritanismen utgått. Kyrkans herre och konung är
Kristus allena. I hans namn utöfvas all kyrklig
myndighet. Församlingsämbetet är eg. ett enda,
äldste, å ena sidan lärande äldste (prästerna) och
å den andra styrande äldste. Medhjälpare i arbetet
äro diakonerna. Mot enskildas godtycke skulle de
kyrkliga myndigheternas kollegiala sammansättning
utgöra en garanti. Kyrkostyrelsens instanser voro
följande. Församlingsrådet (eng. kirk session)
i lokalförsamlingen utgöres af pastor och styrande
äldste. Presbyteriet, omfattande ett mindre antal
församlingar, ung. ett svenskt kontrakt, utgöres
af en lärande och en styrande äldste från hvarje
församling, vakar öfver lärans renhet, gudstjänstens
behöriga firande och kyrkoegendomens förvaltning,
eger att utöfva kyrkans tukt, att utvälja och
ordinera dess ämbetsmän. Långt mindre betydelsefull
är provinsialsynoden, omfattande församlingarna
inom en provins. Så mycket betydelsefullare
är nationalsynoden (eng. general assembly)
sammansatt af kyrkans samtliga presbyterier. Som
högsta lagstiftande och dömande myndighet har den
stort inflytande, än mer kanske genom dess för hela
kyrkolifvet representativa, tongifvande karaktär. –
Inom presbyterianska kyrkor utsågos i början de
äldste icke genom val, utan kollegierna kompletterade
sig själfva. Sedermera infördes val, och härvid
anknöt sig den moderna representationstanken. En
dylik moderniserad presbyterialförfattningstyp har
inom de tysk-lutherska kyrkorna under 1800-talet
fått insteg och ingått en egendomlig förening
med den dittills härskande konsistoriella
författningstypen. Presbyterialförfattningen
(l. synodalförfattningen) har icke varit utan
inflytande vid det svenska kyrkomötets uppkomst.
E. M. R.
Presbyterianer, en grupp af den engelsk-skotska
puritanska reformationsrörelsen, som betraktar
presbyterialförfattningen (se d. o.) som väsentlig
för kyrkan. Presbyterialförfattningen genomfördes i
Skottland genom första och andra disciplinboken (af
1560 och 1575). I England sökte de presbyterianskt
sinnade puritanerna att på presbyteriansk
grund åvägabringa uniformitet i det engelska
kyrkolifvet genom den stora Westminstersynoden
1643. Independenternas stigande makt under Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
