Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Predestination
140
en dubbel utkorelse, till frälsning och till
förka-stelse. Med särskild skärpa är denna tanke
uttalad i Rom. 9 (särskildt v. 11-21). Försöken
att mildra hårdheten i dessa Paulus’ utsagor genom
en hänvisning till den betoning, som annorstädes
och redan i det omedelbart följande (kap. 10)
tanken på människans fria afgörelse fått, måste
anses förfelade. Men visserligen tar Paulus också
här sin utgångspunkt i tanken på det redan i synd
fallna människosläktet, hvarför den supralapsariska
prede-stinationsläran svårligen här kan finna
något stöd, och framför allt måste det beaktas,
att det egentliga temat för Paulus’ framställning
i Rom. 9-11 ej är frågan om de enskildes öde - hvad
härom säges har blott karaktären af en förberedande,
i den rätta religiösa grundstämningen införande
betraktelse, ej af en utförd predestinationslära -
utan problemet om grunden till Israels förkastande,
samt att lösningen af detta problem för Paulus
ligger i tanken på, att Israels förkastelse tidvis
blott är ett genomgångsled till det universella
frälsningsrådslutets förverkligande (Rom. 11). -
Synnerliga svårigheter erbjuder från här ifrågavarande
synpunkt Johannesevangeliets åskådning. Motsatsen
mellan de på Jesus troende och de obotfärdige
tecknas här stundom på sådant säct, som hade
förkasteisen af Jesus sin grund i en af Gud själf
verkad förhärdelse (Joh. 12: 37 ff.), ja, som vore
det fråga om två metafysiskt, till själfva sitt
ursprungliga väsen skilda människoklasser. Men
å andra sidan komma ej blott tillfälligtvis
universaliteten i Jesu frälsningsanbud och friheten
i människans afgörelse till uttryck, utan genom hela
evangeliets framställning lägges den största vikt
på uppspårandet af de etiska faktorer, som stegvis
föra till det allt bestämdare afgörandet i ena eller
andra riktningen (jfr Joh. 3: 19-21). Tolkningen af
de enskilda ställena torde här ytterst bli beroende
på uppfattningen af evangeliets ursprung och karaktär
i det hela.
I den äldsta kyrkliga läroutvecklingen inom den
grekiska kyrkan trädde predestinationstanken helt
tillbaka. För de djupa religiösa motiv, som fört
Paulus i denna riktning, liksom öfver hufvud för hans
lära om synd och nåd, saknade man här begripande,
medan motsatsen mot hednisk och gnostisk naturalism
gjorde häfdandet af det mänskliga viljandets frihet
till det centrala intresset. Som från en själfklar
förutsättning utgår man därför här från, att det
mänskliga viljeafgörandet är det primära, af hvilket
Guds handlingssätt mot människan bestämmes. De
häremot stridande bibliska utsagorna omtydas
antingen helt omedvetet i denna riktning eller
neutraliseras genom infogandet af tanken på ett Guds
förutseende af de enskildes kommande förhållande till
frälsningsanbudet, af hvilket således hans beslut
att bereda frälsning åt de ena, men döma de andra är
beroende. Denna ståndpunkt har alltid i den grekiska
kyrkan fasthållits. I den västerländska kyrkan stod
man från början på grund af sitt djupare syndabegrepp
den paulinska åskådningen närmare. En egentlig lära
om predestinationen möter dock ej heller här före
Augustinus. Hos denne åter står denna tanke i själfva
hans åskådnings centrum och genomföres i stort sedt
med den strängaste följdriktighet. Yäl låter han
(infralapsariskt) själfva syndafallet, som
ett verk af människans fria vilja, blott
vara föremål för Guds förutseende, ej för hans
förutbestäm-melso, och till sitt direkta innehåll
får predestinationen därför blott de nådesakter,
genom hvilka Gud ur den syndiga åt förtappeisen
hemfallna massan till frälsning utkorar några,
medan de öfrige blott öfverlämnas åt sin förtjänta
dom. Äfven söker Augustinus, också i fråga om den
fallna mänskligheten, fasthålla vid tanken på ett
slags, visserligen rent formell, frihet. Men i det
han å ena sidan haf dar, att verkan af den nåd, af
hvilken hela det nya lifvet med sin början i tron
är en skapelse, är "oemotståndlig", och å andra
sidan lär, att i denna nåd också "uthållighetens"
gåfva (lat. donum perseveranlice) är innesluten,
så att således de, som en gång mottagit denna nåd,
ej åter kunna falla, hamnar han dock i den strängaste
partikularism. Augustinus’ predestinationslära har
väl ytterst sin rot i ett djupt religiöst intresse
att emot pelagianska och semipelagianska åskådningar
häfda nåden som det alltigenom primära, som en
ej blott understödjande, utan från början till
slut nyskapande princip, men med detta religiösa
motiv äro metafysiska synpunkter på det närmaste
förenade, medan tanken på utkorelsetrons betydelse
som frälsningsvisshetens yttersta grundval helt
träder tillbaka. Trots Augustinus’ öfverväldi-gande
inflytande har hans predestinationslära aldrig kommit
till herravälde inom den romerska kyrkan. Från
de pelagianska och semipelagianska riktningarna,
som i detta afseende fortsätta och ytterligare
utprägla den grekiska kyrkans traditioner, mötte
den från början ett förbittradt motstånd, och
äfven bland hans närmare lärjungar vågade blott få
(såsom Fulgentius från Ruspe) i detta hänseende
följa honom. På synoden i Orange 529 fördömdes väl
den pelagianska och semipelagianska åskådningen,
men också läran om en dubbel predestination af
visades med bestämdhet. Bland den äldre medeltidens
män går Gottschalk från Orbais så tillvida utöfver
Augustinus, som hos honom utkorelsetankens betydelse
för frälsningsvissheten och för häfdandet af trons
frihet emot de yttre kyrkliga auk-toriteterna med stor
styrka framträder. Hans åskådning blef emellertid
af de kyrkliga myndigheterna, under ledning af
Hinkmar af Reims, afvisad. Äfven Gottschalks
motståndare sökte emellertid härvid så nära som
möjligt ansluta sig till Augustinus, och detta drag -
en i augustinsk terminologi klädd, mer eller mindre
utpräglad semipela-giansk åskådning - förblef sedan
alltjämt karakteristiskt för den romerska kyrkans
ståndpunkt. Bland alla den senare medeltidens
skolastiker torde den främste, Tomas från Aquino,
stå Augustinus relativt närmast, medan hufvudmannen
för den motsatta riktningen, Duns Scotus, väl i det
starka betonandet af Guds suveräna, af alla regler
oberoende vilja som allt skeendes yttersta grund hade
en beröringspunkt med predestinationsläran, men dock
genom tillämpningen jämväl på den mänskliga sidan af
samma abstrakta frihetsbegrepp starkt bidrog att föra
den senare medeltiden allt längre i rent pelagiansk
riktning. De enstaka lärare (såsom Wycliffe och
Bradwardina), som reagerade häremot, blefvo antingen
liksom senare konsekventa augustinska riktningar
(jansenismen, Quesnel) af kyrkan förkastade eller
åtminstone utan något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
