Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom fördraget i Windsor (9 maj 1386). Genom
förbindelsen med England tryggades P. mot
nya kastilianska anfallsplaner. Johan förde
sedermera en fredlig regering, hvarunder landet
förkofrades i hög grad. Dock erhöll adeln,
som hjälpt honom till kronan, alltför stor
makt. Genom eröfringen af Céuta (1415) grundlades
P:s kolonialvälde. Vid denna tid börjades äfven
portugisernas upptäcktsfärder mot v. och s.,
ledda af konungens son Henrik Sjöfararen (se
Henrik 2, sp. 448). Johan I efterträddes
af sin äldste son, Edvard I (1433-38),
som stäfjade adelsväldet genom att återtaga
en del förläningar. Ett olyckligt krigståg mot
Tanger 1436-37 bragte konungens broder Ferdinand
i fångenskap hos morerna och påskyndade hans
egen död. Under sonen Alfons V:s (1438-81)
minderårighet styrdes landet på ett berömligt
sätt af farbrodern dom Pedro. Denne aflägsnades
dock af Alfons på inrådan af hertigen af
Bragança, konungens onde genius, som störtade
riket i onyttiga krig med Kastilien och i Afrika
(efter några eröfringar därstädes tillade Alfons
sig 1471 titeln "konung af Algarbierna"). Alfons’
son Johan II (1481-95) började sin regering med
att krossa högadeln, hvarvid han gick fram med
samma obevekliga grymhet som hans samtida Ludvig
XI i Frankrike, öfver 80 af landets stormän
afrättades. Sedan detta var gjordt, utvecklade
han all sin kraft på den inre styrelsen och på
upptäcktsresornas fortsättande. Under hans tid
upptäckte Bartholomeu Diaz Goda Hoppsudden, och
den flotta utrustades, med hvilken Vasco da Gama
sedan framträngde till Indien. Johan efterträddes
af sin frände Emanuel den store l. den lycklige
(1495-1521), en sonson till Edvard I. Emanuels
regering är P:s storhetstid, då det stora
portugisiska väldet i Asien grundlades
och P. blef världens förnämsta handels- och
sjöfartsstat. 1498 kom Vasco da Gama fram till
Indien, 1500 upptäckte Cabral Brasilien. Till
de lysande dåd, som under denna tid utfördes,
bidrog dock Emanuel föga. Han intresserade sig
mest för att vinna Kastilien efter Isabella,
men misslyckades, ehuru han för att stärka sina
utsikter utjagade judarna ur sitt rike (tusentals
judar tvångsdöptes). – Med hans son Johan III
(1521-57) började förfallet. Kolonialväldet
utvidgades dock fortfarande; Molukkerna intogos
(1529), faktorierna Diu (1535) och Macao
(1557) upprättades, men de inre förhållandena
utvecklade sig på ett olyckligt sätt. Genom
adelns kufvande under Johan II upphörde den
enda motvikt mot konungamakten, som fanns,
och denna blef därigenom enväldig, utan att
dess innehafvare egde kraft och förmåga nog
att väl handhafva sitt envälde. Adelns gamla
verksamhetsbegär, som under den äldre medeltiden
gett sig uttryck i krigen mot araberna och under
den senare i upptäcktsresorna, afstannade: den
äflades nu blott att vinna moradias (hofsysslor)
och förföll därigenom om möjligt ännu mera än den
franska adeln efter Ludvig XIV. P:s folkmängd
minskades betänkligt (enligt en beräkning
från minst 1,800,000 år 1500 till 1,080,000 år
1586). De inre och yttre krigen under medeltiden
hade alltid hållit folkstocken vid en låg siffra;
nu tillstötte en stor emigration, som delvis
föranleddes af begäret efter de nyförvärfvade
ländernas rikedomar, delvis af de ogynnsamma
agrariska förhållandena inom landet, hvarjämte landet
hemsöktes af pest och hungersnöd. Hela provinser
innehades af de militära riddarordnarna
ell[er] af adeln, och jorden odlades i stor
utsträckning genom negerslafvar, som börjat
införas på Henrik Sjöfararens tid. Till följd
däraf samlades största delen af befolkningen i
städerna, i synnerhet i Lissabon, vid midten af
1500-talet, där negrernas antal var större än
de hvites. Slutligen tillkom, att den bigotte
konungen 1536 införde inkvisitionen, som snart
gjorde slut på det lilla, som kunde återstå
af gammal portugisisk anda. Och inkvisitionen
följdes snart af jesuiterna. Ingenstädes
framträdde förfallet så bjärt som i
kolonierna. Johans sonson Sebastian I (1557-78)
visade sig, sedan han 1568 blifvit myndig, som
fanatisk jesuitvän, på samma gång han ådagalade
en obetvinglig lust att som korsriddare bekämpa
de otrogne i Afrika. På en härfärd mot Marokko
stupade han, vid Alcazar 4 aug. 1578. Som
hans lik ej återfanns, uppträdde under den
följande tiden efter hvarandra fyra bedragare,
hvar och en påstående, att han var den fallne
konungen. Kronan ärfdes af Johan III:s broder,
kardinal Henrik (1578-80), med hvilken det oäkta
burgundiska huset utslocknade.
P. förenadt med Spanien (1581-1640). Icke mindre
än fem pretendenter till kronan funnos (Filip
II af Spanien, hertig Filibert af Savojen,
hertig Ranuccio af Parma, priorn Antonio af
Crato samt hertiginnan Katarina af Bragança),
alla ättlingar till Emanuel den store. Den bästa
rätten hade sannolikt dennes sondotter Katarina,
gift med hertigen af Bragança; men hon fick
vika för Emanuels dotterson konung Filip II
af Spanien, hvilken med en armé under hertigen
af Alba genomdref sina anspråk. Han hyllades
äfven 1581, sedan han lofvat respektera landets
lagar och friheter, ofta sammankalla cortes,
ge alla ämbeten och län åt infödda portugiser
och alltid vara åtföljd af ett portugisiskt
råd. Som Filip II och hans efterträdare trodde
sig stärka Spanien genom att nedtrycka P.,
gaf unionen dödsstöten åt P:s storhet. Under
Filip II (1581-98) förstördes dess flotta,
samtidigt med den stora armadan. Därigenom
blefvo kolonierna ett värnlöst byte för Spaniens
fiender, i synnerhet för Holland, som ruinerade
P:s ostindiska välde och slog under sig dess
ostindiska handel. Äfven engelsmännen ryckte
till sig några platser i Indien, och fransmännen
bemäktigade sig handeln på Brasilien. Cortes voro
samlade endast en gång; de spanske statsmännen
slogo under sig stora jordbesittningar i P., och
landet utplundrades som en eröfrad provins. Filip
III (1598-1621) gjorde fullständigt slut
på P:s återstående stridskrafter under sina
krig med Nederländerna, och under Filip IV
(1621-40) fortgick förfallet med ännu större
fart än i Spanien, till dess att ett uppror,
som började i Lissabon 1640, gjorde slut på den
olycksdigra föreningen.
P. under huset Bragança (1640-1910). Resningen
skedde till förmån för hertigen af Bragança, en
sonson till Katarina, Emanuels sondotter. Själf
gjorde dock denne svage man intet, utan
revolutionen leddes af hans vän João Pinto
Ribeiro och hertigens kraftiga gemål Luiza de
Guzman. Resningen utbröt i Lissabon 1 dec. 1640,
och redan 13 dec. s. å. kunde hertigen krönas
till konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
