Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Port-Royal l. Port-Royal des Champs - Portrush - Porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läroböcker, som de ofta i samarbete utgåfvo och som
knappast blifvit öfverträffade: Logique (eg. Art
de penser), Méthode latine, Méthode grecque,
Racines grecques, Essais de morale, Histoire
ecclésiastique samt en öfversättning af bibeln
(kallad Bible de Sacy) m. fl. De mest framstående
bland lärarna voro Antoine Arnauld (se
Arnauld 3), Claude Lancelot (1615–95) och Pierre
Nicole (se denne), och bland lärjungarna är
det nog att nämna Racine, Lenaint de Tillemont
och Achille de Harlay. 1648 återvände Mère
Angélique med några nunnor från Paris till P.,
som under tiden blifvit betydligt tillbyggdt och
gjorts sundare genom torrläggningsarbeten af "les
solitaires", hvilka då flyttade till les Granges,
en utgård under klostret. S. å. kom Antoine
Arnauld dit, och från den tiden var klostret
nära förbundet med jansenismen (se
Jansenius). Med Ludvig XIV:s regeringstillträde
kommo de stora angreppen. 1660 förbjödos
"les petites écoles", och i april 1661 måste
de båda klostren afskeda sina pensionärer,
postulantinnor och noviser. Klostren lades 1664
under interdikt, som upphäfdes först 1669, sedan
nunnorna underskrifvit en till ärkebiskopen af
Paris ställd böneskrift, i hvilken de fördömde
fem af jansenisternas lärosatser. Port-Royal
de Paris skildes från moderklostret, och det
senare erhöll endast 2/3 af klosterförmögenheten,
ehuru denna väsentligen härrörde från familjen
Arnauld. Under de följande lugnare åren återvände
flera af "les solitaires" till P., många af
samhällets förnämsta män och kvinnor slogo sig
åter ned där, och nunnorna fingo mottaga elever,
men icke upptaga några noviser, hvarför nunnorna
blefvo allt färre. Beundransvärdt är det sega
passiva motstånd, med hvilket nunnorna under
flera årtionden kunde hejda den politiska och
kyrkliga kampen mot klostren, hvilken åter
började 1679. Klemens XI:s mot jansenisterna
riktade bulla af 1705 bragte dödsstöten åt
klostret: förbudet att upptaga noviser skärptes,
ingen ny abbedissa fick väljas, och klostret
måste betala en skatt af 6,000 livres till
klostret i Paris. 1707 bannlystes klostret, och
1709 förklarades det upphäfdt, dess förmögenhet
öfverlämnades åt Parisklostret, och nunnorna
utvisades. Klostret och kyrkan nedrefvos 1710,
och t. o. m. de döde i kyrkogården uppgräfdes
med barbarisk råhet och bortfördes till andra
platser. P. i Paris förde en obemärkt tillvaro
till 1790, då det upphäfdes. Litteraturen
rörande P. är utomordentligt rik. De förnämsta
arbetena äro Sainte-Beuves "Port-Royal" (5
bd, 1840–60) och A. Maulvaults "Répertoire
alphabétique des personnes et des choses de
P. R." (1902). (Hj. H-t.)
Portrush [påtra’ʃ], hamn och mycket besökt
badort i irländska grefsk. Antrim. 6,861
inv. (1911). Platsen ligger mycket pittoreskt
på en halfö med en djup vik på hvardera
sidan och en hamn, skyddad af en rad klippor,
Skerries. Därifrån går en 12 km. lång elektrisk
spårväg till Giant’s causeway (se
Causeway).
Porträtt (fr. portratt, af lat. protra’ctum,
något, som blifvit bragt i dagen), framställning
i bild (målning, teckning, grafisk konst,
skulptur) af en människas individuella
utseende. Porträttkonstens anor gå tillbaka
till de äldsta kulturerna. Förträffliga
porträttskulpturer ha påträffats redan i
egyptiska grafvar från det gamla rikets tid. Hos
grekerna nådde porträttplastiken sin fulla
utveckling först efter Alexander den store,
medan den i Rom under kejsartiden vann en
nästan skrämmande realistisk kraft. Märkliga
prof på antikt porträttmåleri erbjuda de
grekisk-egyptiska mumieporträtten från Fajum
(se d. o. med fig.), härstammande dels från
ptolemaisk, dels från romersk tid. Inom den
äldre medeltida konsten äro verkliga porträtt
ytterligt sällsynta. Man skiljer merendels icke
mellan typiska och individuella bilder. Med
konstens tilltagande uttrycksmöjlighet
ökas dock jämväl sinnet för individuell
karaktärsskildring, äfven om denna ofta nog
håller sig till fritt uppfunna porträtt sådana
som de ypperliga stiftarporträtten i Naumburgs
domkyrka från 1200-talet. 1300-talet, särskildt i
Frankrike, låter oss bevittna öfvergången från
en konventionell till en verklighetstrogen
porträttplastik. Äfven målade porträtt med
individuell prägel bli allt vanligare, såväl
i det fransk-burgundiska miniatyrmåleriet -
t. ex. de karaktärsfulla bilderna af hertigen af
Berry - och tafvel-måleriet - konung Johan den
godes profilporträtt i Bibliottiéque nationale
i Paris - som i den italienska freskokonsten -
Simone Martinis Guidoriccio da Fogliano i Sienas
rådhus. Ännu större framsteg gör porträttmåleriet
under 1400-talet i synnerhet på grund af de
ökade möjligheter till ingående skildring af
anletets drag och uttryck, som vunnits genom
oljemåleriets framträdande i Nederländerna.
Som det nederländska porträttmåleriets högsta
syfte under 1400-talet kan anses spegelbildens
sakliga fullständighet, sådan vi möta den i Jan
van Eycks målningar. Småningom öfvergår dock
stilen i en friare och elegantare hållning under
inflytande från den italienska konsten. Så
mot århundradets slut hos Memling. Den
italienska ungrenässansens porträttmåleri
företer stundom, till en del tack vare täflan
med skulpturen - Donatello, Verrocchio - en
storslagen monumentalitet såsom i Andrea del
Castagnos freskoporträtt af samtida stormän i
Villa Carducci, nu i S. Apollonia i Florens,
Andrea Mantegnas furstefamilj i Mantuas slott
och de många bilder ur den lefvande omgifningen
man utan samhörighet med handlingen anbragt i
kyrkomålningarna. Stundom som hos Botticelli
kännetecknas det af dekorativ elegans, stundom
som hos Piero della Francesca af ett dristigt
och känsligt studium af verkligheten. Lio-nardo
da Vincis "Mona Lisa", 1500-talets första
år, betecknar genom såväl uppfattning som
uttrycksmedel porträttets frigörelse från den
primitiva bundenheten. Det var högrenässansen
förbehållet att genom Rafael, Giorgione, Tizian,
Sebastiano del Piombo och hela skaran venezianer
och norditalienare skapa ett porträttmåleri,
emot hvilket allt tidigare kommer till korta
såväl i suggererande illusionsverkan som i prakt
och skönhet. Därmed är det afgörande steget
taget. Till den italienska högrenässansen har all
senare porträttkonst anknutit sig. Så var i viss
mån fallet redan med Al-brecht Durers egenartadt
germanska människoskildring och ännu mer med
Hans Holbein d. y:s kyligt förnäma, imponerande
exakta hofmåleri, liksom med 1500-talets bästa
nederländska porträttörer Antonio Moro och andra.
Ett säreget, borgerligt demokratiskt porträttmå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
