Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porfyr, geol., petrogr. - Porfyrgranit, petrogr. Se Porfyr - Porfyrin, kem. Se Klorofyll, sp. 366 - Porfyrios (urspr. Malchus) - Porfyrit, geol., petrogr. - Porfyrogennetos - Porfyroïd, geol., petrogr. - Porfyrpechsten, geol., petrogr. Se Pechsten - Porfyrstruktur - Pori, fi. Se Björneborg - Pori - Poriferi, zool. Se Svampdjur - Porisma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1387
Porfyrgranit-Porisma
1388
med mer eller mindre granitisk habitus. -
Porfy-rerna äro eruptiva bergarter, uppträdande
dels i form af massiv, dels som gångar, dels
också som täcken på eller bäddar emellan
lagrade bergarter. - Sverige är bekant för
sin rikedom på vackra porfyrarter, hvilka
förekomma hufvudsakligen inom Älfda-lens
socken och på andra ställen i Dalarna. Äfven i
Härjedalen, Värmland, Dalsland och Småland finnas
porfyrer. Till följd af sin stora hårdhet, sina
mångfaldigt omväxlande färger och egenskapen att
antaga en vacker polityr egna sig porfyrerna,
isynnerhet felsitporfyrerna, särdeles väl till
förfärdigande af åtskilliga arkitektoniska
föremål och konstföremål, såsom pelare, vaser,
urnor m. m., samt till bordskifvor, smöraskar
o. s. v. - Vid det forna
Porfyr (nat. storl.), polerad yta (från Blyberg,
Älfdalen, i Dalarna).
Alf dalens porfyrverk, som något senare
än midten af 1800-talet ödelades genom
eldsvåda, ha tillverkats många och ofta ganska
storartade porfyrarbe-ten. För närvarande
bedrifves porfyrsliperi i mindre skala vid ett
jämförelsevis obetydligt verk ej långt från
Älfdalens kyrkby. Dessförinnan var ett dylikt
några år i verksamhet vid Backa i Orsa socken,
hvarifrån det 1902 flyttades till Barkarby i
Stockholms län. - Redan de gamle egypterna och
romarna kände och bearbetade till konstartiklar
porfyrer, hufvudsakligen röd egyptisk porfyr
(por-fido rosso antico), svart porfyr (porfido
nero antico) och brun porfyr (porfido bruno
antico).
En egendomlig porfyrartad utbildningsform har
den särskildt från Corsica kända s. k. klotpor
f y r en, äfven benämnd pyromerid, i hvilken äro
utsöndrade kulor och klot, från en ärts till en
knuten hands, ja t. o. m. ett hufvuds storlek,
som bestå af koncentriska skal eller lager,
det ena innanför det andra, och af växlande
sammansättning, olika den, hvaraf grundmassan
utgöres. Klotporfyr förekommer äfven i Thüringen,
Sachsen, Schlesien, Ungern m. fl. st., och under
namn af klotgranit och klotdiorit (se dessa ord)
är en liknande bergart känd äfven i Sverige
och Finland. E-
Porfyrgranit, petrogr. Se P o r f y r.
Porfyrln, kem. Se Klorofyll, sp. 336. Porf^rios
(grek. nopyvpiog; lat. PorpJiy’rius]
urspr. Malchus), nyplatonsk filosof, f. 232 eller
233 i Syrien, d. 304 i Kom, Plotinos’ förnämste
iärjunge, hans biograf och utgifvare af hans
skrifter. Han skiljer sig från sin lärare genom
det afgjordt praktisk-religiösa intresset och
den ännu strängare asketiska riktningen. Han
fortsätter Plotinos’ uppslag till allegorisk
tolkning af folkreligionerna. Af hans många
skrifter är jämförelsevis föga bevaradt. Bland de
förlorade var äfven en skrift, Mot de kristna,
i 15 böcker, i hvilken han särskildt skall ha
bekämpat läran om Kristi gudom. Jfr Bouillet,
"P." (1864), och P. Kleffner, "P." (1896).
S-G-
Porfyrit, geol., petrogr., porfyr, hvars
finkorniga till täta, gröngrå, mörkgröna
eller grönsvarta grundmassa är af dioritisk
eller diabasisk sammansättning. De inneliggande
strökornen utgöras af i förra fallet fältspat och
hornblände, i det senare af fältspat och augit.
E- E-
Porfyroge’nnetos (grek.; lat. porphyroge’nitus),
"den i (furste-)purpur födde", i bysantinska
riket ett binamn på kejserliga prinsar, som
föddes under faderns regeringstid.
Porfyroid, geol., petrogr., en genom
metamor-fism porfyriskt utbildad bergart.
Materialet kan ursprungligen ha varit
vulkanisk tuff eller annat. Jfr
Hälleflint a. - Porfyroid-struktür,
sekundärt utbildad, ofta skiffrig porfyrstruktur.
E- E-Porfyrpechsten, geol., petrogr.
Se Pechsten. Porfyrstruktür, sådan struktur,
som den porfyrer ega. Graniter, som innehålla
större fältspats-kristaller, utsöndrade i den för
öfrigt jämnkorniga mineralblandningen, sägas ha
en porfyrartad struktur, så som t. ex. den,
hvilken förekommer vid Örebro och Filipstad
m. fl. st. E- E-Pori
[på’ri], fi. Se B j örn eborg. Pori,
en af Joniska öarna. Pori’feri, zool.
Se Svampdjur. Po’risma, grek. Detta ord
begagnades inom den grekiska matematiken
stundom liktydigt med ko-rollarium, eller
följdsats, men förekom äfven som benämning på ett
särskildt slag af satser. Dessa satser voro
hvarken teorem eller problem i vanlig mening.
Emellertid äro de förklaringar af termen,
som getts af Pappos och Proklos, så dunkla,
att olika åsikter rörande porismernas natur
uppstått, och antagligt är, att själfva ordet
under den grekiska matematikens utveckling
ändrat betydelse. Enligt den vanligaste
uppfattningen är porismen i euklideisk mening
ett teorem, som i sig innesluter ett problem,
t. ex. satsen: "om en cirkel är gifven, så är
dess medelpunkt också gifven". Eljest förklaras
ordet också som ett problem, hvars möjlighet är
själfklar, t. ex. "att finna medelpunkten
till en gifven cirkel". Hos Pappos åter
förekommer ordet porism i betydelsen af en sats
rörande den geometriska orten för en punkt,
som ändrar läge efter en viss lag. - Euklides
har författat en särskild samling porismer,
hvilken ej blifvit bevarad till våra dagar, men
som efter Pappos’ citat re-stituerats af Chasles
(1860). Denna samling innehöll företrädesvis
satser hörande till den högre geometrien.
Äfven af Diofantos finnas några porismer i
behåll, t. ex. att skillnaden mellan två kubiktal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
