Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pontinus, Magnus Johannis - Pontius, Paul - Pontius Pilatus - Pontivy - Pont-l'Abbé - Pontmartin, Armand Augustin Joseph Marie Ferrard de - Pont neuf. Se Paris, sp. 72 - Pont-Noyelle - Pontoise - Ponton, krigsv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1363
Pontius-Ponton
1364
J. H. Liden. P. var farfars farfar
till medicinalrådet M. M. af Pontin.
-rn.« Pontius, Paul, nederländsk kopparstickare,
f. 1603 i Antwerpen, d. 1658, undervisades af
Vor-sterman och utmärkte sig liksom sin lärare i
åter-gifvande af Rubens’ målningar. Den skola,
som utgick från Rubens, gjorde sig känd för
sin förmåga att återge ej blott teckningen,
utan äfven färgverkan och bildar därigenom
epok i kopparstickets historia. P. stack en
mängd porträtt efter van, Dyck i dennes verk
"Icones principum virorum" etc., vidare porträtt
efter Rubens, efter egen teckning och efter
andra mästare samt olika ämnen efter Rubens
och flera andra konstnärer till ett antal af
110 nummer (enligt Nagler). Se Rosenberg,
"Der kupferstick in der schule und unter
dem einfluss des Rubens" (1838). Po’ntius
Pilätus. Se P i l a t u s. Pontivy [påtivi7],
arrondissemangshufvudstad i franska dep. Morbihan
(Bretagne), vid den segelbara Blavet och
Brest-Nantes-kanalen samt Väst-och Orléansbanan,
var fordom hufvudstad i fursten-dömet Rohan
och starkt befäst. 6,256 inv. (1911; i hela
kommunen 9,424). Staden har ett gammalt slott,
flera kaserner, ett lycée, en järnhaltig
mineralkälla samt åtskilliga industriella
anläggningar, bl. a. ett linneväfveri. Under
första och andra kejsardömet bar staden namnet
Napoleon-ville. (J. F. N.) Pont-l’Abbé [pålabë],
stad i franska dep. Fi-nistëre, vid ån P.,
2 km. från dess utlopp i Atlanten. 4,745
inv. (1911; som kommun 6,652). Export af
landtmannaprodukter till England, import af
trävaror från Sverige. Invånarna ha gjort sig
bemärkta för sin originella folkdräkt, som de
troget bevara.
Pontmartin [påmarta’], ArmandAugustin Joseph
Marie Ferrard de, grefve, fransk kritiker,
f. 1811 nära Avignon, d. där 1890, tillhörde en
legitimistisk familj, insöp tidigt motvilja
mot Yoltaires århundrade och den moderna
liberalismen. Dennas banerförare (Béranger,
George Sand o. s. T.) angrep han skarpt i serier
af litterära kåserier, införda i tidskrifter
och tidningar. Bland hans arbeten må nämnas
Mémoires d’un notaire (3 bd, 1848 -49; ny
uppl. 1874), Causeries littéraires (3 bd,
1854-56), Causeries du samedi (1857-60; ny följd
1865-80), Les jeudis de m:me Charlonneau (1862,
ny uppl. 1872; en roman med skandalöst satiriska
porträtt af samtida författare) och Souvenirs
d’un vieux critique (10 bd, 1881-90). En "tronens
och altarets" riddare, förfäktade P., i en ofta
spirituell stil, strängt moraliska och religiösa
grundsatser. Se biogr, af Biré (1904). Pont neuf
[på nö’ff]. Se Paris, sp. 72. Pont-Noyelle
[på ncwajä’l], by vid ån Hallue, helt nära
Amiens. Efter P. benämnes stundom det slag, som
vanligen uppkallas ef ter ån Hallue (sed. o.).
Pontoise [påttua’s], arrondissemangshufvudstad
i franska dep. Seine-et-Oise, 30 km. n. n. v. om
Paris, vid föreningen af Nord- och Västbanorna,
på högra stranden af Oise, som där upptar Viosne
och öfver hvilken en stenbro leder till S:t
Ouen-l’Aumõne. 8,392 inv. (1911; i hela kommunen
9,023). College. Af de många kyrkor och kloster,
som förr funnos i staden, kvarstå endast två:
S:t Maclou (från 1100-talet, restaurerad på 1400-
1500-taM) samt Notre-Dame (från 1500-talet),
med S:t Gautiers graf. Antikvariskt museum,
bibliotek. Kvarnindustri. - P. fanns redan på
gallernas tid och kallades Briva Isaræ (bron
öfver Oise). I P. ha flera politiska möten
hållits, och dit flyttades 1561 efter Frans II:s
död de i Orleans samlade Ëtats généraux. Under
Fronden flyttade Ludvig XIV dit för några
månader, jämte en del af parlamentet, och dit
förvisade Ludvig XV parlamentet två gånger,
1720 och 1753. (J. F. N.)
Pontõn (lat. po’nto], ’krigsv., ett slags
flatbottnad båt eller pråm, nyttjad som flytande
stöd för krigsbroar. Pontoner jämte öfrig iför
broslagning erforderlig materiel medföras i fält
på fordon, som bilda en särskild krigsbrokolonn
(se d. o.). Ponto-nerna äro antingen 1-deliga,
såsom den tyska pon-tonen af förzinkadt
järnbleck, 7,5 m. lång, 1,5 m. bred och O,si
m. hög med afrundade ändar, eller fler-deliga,
såsom de österrikiska och svenska, hvilkas delar
utgöras af staf- och mellanpontoner. Svenska
pontonerna äro af stålplåt, l,oo m. breda
och 0,77 m. höga; stäfpontondelen är 4,io
och mellanponton-delen 3,50 m. lång. Ett
vanligt pontonstöd utgöres af en staf- och en
mellanpontondel. På fordonen ligga pontonerna
omhvälfda, med bottnen upp, och bilda sålunda
regnskydd för den underliggande materielen. -
Redan forntidens kulturfolk medförde ofta i fält
lätta båtar, afsedda att vid flodöfver-gångar
tjäna som brostöd. Så gjordes t. ex. af Xerxes,
Alexander, Cæsar, hvilken senare, för att få
båtarna lätta, lät fläta deras stomme af vide och
sedan öfverdraga den med djurhudar, Julianus, som
medförde liknande farkoster, och dennes besegrare
persern Schapur II. Med skeppsfartens tillväxt
och därmed följande lätthet att vid själfva
vattendraget erhålla båtar för flodöfvergång kom
emellertid medförandet af sådana ur bruk. Det
blef sålunda nu skeppsbroar, som slogos; men
man nyttjade äfven tunnor, flottar, uppblåsta
och halmfyllda skinnsäckar m. m. d. .Under
1100- 1400-talen kommo alla militärbroar så
godt som h. o. h. ur bruk. De då för tiden
små krigsstyrkorna kunde nämligen lätt ta sig
öfver en flod i båtar eller på flottar. Men
på . 1500-talet började åter, särskildt i
Nederländerna, skepps-och flottbroar att slås;
och därmed fortsattes sedan under 30-åriga
kriget, då likväl äfven träpontoner började
medföras i fält. Längre fram på 1600-talet
tillverkades sedan järnbleckspontoner, först
sannolikt af holländarna, hvilka fransmännen
snart togo efter; och 1672 lät Ludvig XIV slå
krigsbroar på kopparpontoner, som voro 17 fot 6
tum långa, 5 fot 2 tum breda upptill och 2 fot
höga. Samtidigt begagnade de kejserlige sig af
träpontoner, och sådana började snart medföras
äfven af andra länders härar. Polackernas
pontoner voro dock af koppar. 1701 begagnades
i Italien pontoner af segelduk, 1705 använde
österrikarna läderpontoner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
