Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polackerna under kejserlig medling med tsaren,
som ville köpa den polska kronan med storartade
löften om hjälp mot Sverige och under tiden
åtminstone lämnade riket i fred. P. fick
visserligen en ny fiende i Georg Rákóczi,
som i jan. 1657 bröt in i landet och snart
eröfrade Krakau, men denna nya invasion bröts
dock med hjälp af kejsaren, som i maj 1657 blef
P:s bundsförvant. Danmarks krigsförklaring
mot Sverige tvang Karl Gustaf att draga
hufvuddelen af sin härsmakt från P., där hans
garnisoner blefvo svårt hotade; kurfursten
förmåddes öfverge Sveriges sak mot befrielse
från länsbandet (sept. 1657); förbundet mellan
P. och Danmark hade kort förut afslutits. Ett
polskt härjningståg i Pommern (1657) fick ringa
betydelse i jämförelse med Karl Gustafs segrar
i Danmark, men i Preussen lyckades polackerna
återtaga Thorn (dec. 1658). En polsk kår (hvars
öden skildrats af Pasek, se d. o.) inföll 1658
med österrikare och brandenburgare i Holstein;
följande år återeröfrades de återstående
preussiska fästningarna utom Elbing och
Marienburg. För fred mellan P. och Sverige
arbetade ständigt den franska diplomatien,
understödd af den franskfödda drottningen Marie
Louise, men först efter Karl Gustafs död kom
den till stånd, i Oliva (april 1660); Johan
Kasimir nedlade sina anspråk på den svenska
kronan, och P. erkände Sveriges besittning af
Livland (till Düna). Under tiden hade i Ukrajna
efter Chmielnickis död 1656 hetmanen Wyhowski
slutit ett unionsfördrag med P. (1658), men
Ryssland bevakade sina intressen; hetmanens
seger vid Konotop (1659) åtföljdes af ett från
rysk sida underblåst uppror, som störtade
honom. Partikampen i Ukrajna vidgades till
ett nytt vapenskifte mellan P. och Ryssland;
först 1667 afslöts i Andrusov ett stillestånd,
som tills vidare lämnade ryssarna i besittning
af Ukrajna ö. om Dnjepr, Smolensk och Tjernigov
(samt för 2 år Kiev). Också turkarna hade i följd
af hetmanen Dorosjenkos intriger blandat sig i
de lillryska oroligheterna, och detta ledde till
ett krig mellan P, och Turkiet 1667. För öfrigt
upptogs Johan Kasimirs senare regeringstid af
förbittrade partistrider närmast i anledning
af den intriganta drottningens försök att med
hjälp af franskt guld genomdrifva valet af en
fransk prins till tronföljare; en stor del af
adeln reste sig under Jerzy Lubomirskis ledning
för att hindra detta attentat mot valfriheten
(1665–67, se Johan, konungar af P. 1). Efter
Johan Kasimirs abdikation (1668) tillföll
kronan, sedan det franska och det österrikiska
partiet utmattat hvarandra, halft genom en
slump den infödde furst Mikael Wisniowiecki
(1669–73, se Mikael, konung af P., sp. 459),
som i sin ordning efterträddes af den populäre,
i kriget mot turkarna segerkrönte kronhetmanen
Johan Sobieski (1674–96, se Johan, konungar
af P. 2). Bådas regeringstid fylldes af den
fortsatta kraftmätningen med turkarna, som
fördes med skiftande lycka (Podoliens förlust
1672, segrarna vid Chotin 1673 och Lemberg
1675). Sobieski, som genom sin franskfödda
gemål från början var nära knuten till Ludvig
XIV, drefs af den turkiska faran öfver till
kejsaren, med hvilken han 1683 förband sig;
därefter undsatte han s. å. Wien och blef firad
som kristenhetens räddare. För att vinna också
Ryssland för den antiturkiska ligan
bekräftade han genom freden i Moskva 1686 de 1607
gjorda afträdelserna (äfven Kievs), men rönte
af de fransksinnade klander för hela denna nya
politik. Hans fälttåg mot turkarna i Moldau
1686 och 1691 medförde inga nya triumfer. I
det inre försvagades rikets kraft alltmer
genom oafbrutna fejder mellan Frankrikes och
Österrikes partigängare och mellan rivaliserande
magnatätter; konungens planer att skaffa sin
son Jakob tronföljden väckte opposition och
möttes med detroniseringsintriger. I Litauen
kom det på 1690-talet till inbördes krig
mellan den maktlystna släkten Sapieha och dess
afundsmän, hvarunder våldsdåd mot kyrkliga gods
framkallade kurians inblandning. Riksdagarna
blefvo gemenligen sprängda, och senaten förmådde
i längden ej uppehålla sin auktoritet; Sobieskis
personliga ställning rubbades genom ständigt
split inom hans familj. Samhällsupplösningen
var redan långt framskriden, om än den krigiska
energien tidvis flammade upp och ännu visade
sig kunna ge en polsk konung hjälterykte. För
öfrigt gaf sig det ortodoxa trosnitet uttryck i
kättarförföljelser; en dom för ateism förde en
adelsman till bålet 1689, medan åter arianerna
förklarats fågelfria redan 1658. Sobieski dog
1696. Det följande interregnum blef stormigt;
redan konfederationsriksdagen sprängdes. Den
sachsiske kurfursten August (II, 1697–1733),
från början politiskt ledd af sin gunstling
J. H. von Flemming, lyckades undantränga den
af Frankrike stödde hertigen af Conti och
vände sig först mot turkarna; föga uträttades
dock, innan fred slöts i Karlowitz (1699)
på villkor af Kamenets’ återlämnande till
P. I Stora nordiska kriget indrogs därefter
P., från första stund bedraget af August,
som eftertraktade Livland för egen del som
ärftligt hertigdöme. Karl XII erkände icke
P:s formella neutralitet, utan flyttade kriget
till dess egentliga område, som härjades af de
svenska trupperna och utsögs af de sachsiska. Han
genomdref med vapenmakt Augusts detronisering
och Stanislaus Leszczyńskis val (1704); P. stod
splittradt mellan de båda konungarna. Efter
freden mellan Karl XII och P. (1705) flyttades
kriget till Litauen, där ryssarna infallit,
och sedan till Sachsen (1706). P. hade däraf
föga lisa, ty från denna tid innästlade sig tsar
Peter allt mer i landet. Freden i Altranstädt
(s. å.) tycktes stadga Stanislaus’ tron, men
tsaren intrigerade till Jakob Sobieskis förmån,
och efter katastrofen i Ukrajna var Sveriges
skyddsling hjälplös. För August kvarstod dock
faran af en svensk-turkisk samverkan mot P. och
Ryssland, och detta förmådde honom att hålla
P. besatt med sachsiska trupper, som samtidigt
tjänade hans hemliga plan att omdana P. till
en ärftlig monarki. Deras excesser retade dock
adeln till motvärn, och från 1715 hade August
att kämpa med konfederationen i Tarnogrod,
hvars syfte (sachsarnas aflägsnande) äfven
tsaren gillade. August mottog ovilligt dennes
medling, och 1716 kom det till en uppgörelse,
som bekräftades af den "döfva och stumma"
riksdagen 1717; den blef af epokgörande
betydelse. De sachsiska trupperna skulle
aflägsnas (utom ett mindre lifgarde); den
polska hären reorganiserades på grundval af
fasta militäranslag, men samtidigt nedsattes
dess styrka till 24,000 man för hela riket;
för öfrigt stärktes senatens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
