Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppräknade guvernement, hvilken indelning 1913
ändrades därigenom, att guv. Siedlce upphäfdes
och dess område delades mellan guv. Lublin,
Lomza och det nya guv. Cholm. Den högsta
civila och militära myndigheten i landet
tillkommer generalguvernören (före 1875 kallad
ståthållaren) i Warschau. Vid hans sida står
sedan 1898 ett förvaltningsråd af många personer,
som utgör ett slags lagstiftande församling,
hvilken skall höras i alla viktigare frågor,
ehuru generalguvernören, dess ordförande,
ensam har beslutanderätt. Den ryska kommunala
själfstyrelsen finnes ej i P. Städerna
styras af presidenter och magistrater, som
bestå af råd, hvilka utnämnas. På landsbygden
handhafves förvaltningen af kretschefer,
och i spetsen för landskommunen står en vald
föreståndare (vojt). Jurydomstolar finnas
ej. För den civila jurisdiktionen gäller
sedan 1806 Code Napoléon. Kalendern är den
gregorianska. P. har sedan 1 juli 1869 ingen egen
budget. Endast få polacker bekläda högre ämbeten;
t. o. m. domstolarna besättas med ryska domare. –
De forna polska ordnarna (Hvita örns orden och
Stanislausorden) äro nu ryska ordnar; de forna
nationalfärgerna (hvitt och rödt) äro förbjudna
och utbytta mot de ryska. Det polska rikets vapen
var en kvadrerad sköld; första och fjärde fältet
buro i rödt den hvita krönta polska örnen, det
andra och tredje en ryttare i silfverharnesk med
blå sköld, gyllene patriarkkors och blottad sabel
på en springande silfverhäst. Hjärtskölden
innehöll konungens familjevapen.
J. F. N.
Historia. P. under Piasterna
(900-talet–1370). Det polska riket synes i sin begynnelse
ha uppstått genom en sammanslutning af flera
västslaviska stammar (schlesier, polaner,
wislaner, masovier l. masurer o. s. v.) på de
fruktbara slätterna mellan Warthe, Netze och
Weichsel. Enligt sagan var bonden <sp<Piast</sp>
dessa stammars förste gemensamme behärskare och
tillika stamfader för P:s äldsta nationella
fursteätt. Dennes ättling i fjärde led var
Mieszko (Mieczyslaw), med hvilken polska rikets
historia egentligen begynner. Han tvangs af
markgrefven Gero att erkänna den tyske kejsarens,
Otto I:s, öfverhöghet (963), och han förmåddes
966 af sin gemål, en bömisk furstedotter,
att omfatta den romersk-katolska kristendomen,
hvilken genom tyska missionärers nitiska
predikan och efter många strider till sist blef
P:s härskande religion. Redan under Mieszkos
dagar inrättades det första biskopsdömet,
i Posen. Mieszkos son och efterträdare,
Boleslav I Chrobry, "den djärfve", de nordiska
sagornas Burislev (992–1025), blef en af P:s
mäktigaste regenter. Han utvidgade betydligt
sitt rikes gränser, eröfrade en del af nedre
Weichselgebitet, Pommerellen med Danzig, under
strider med preussarna, underlade sig Schlesien
och Mähren jämte de sydpolska provinserna
Krakau och Sandomierz, det s. k. Lill-Polen, som
förut stått under Böhmens öfvervälde, men sökte
förgäfves eröfra Böhmen. Vid kejsar Otto III:s
vallfartsbesök i Gnesen 1000 förstod Boleslav att
befria sig från hvarje tributskyldighet och intog
sedan en faktiskt själfständig ställning. Vid
samma tillfälle upprättades i Gnesen ett polskt
ärkebiskopsdöme och under detta biskopsdömen i
Breslau, Krakau
och Kolberg. Till kejsar Henrik II kom P. i
fientligt förhållande på grund af rivalitet
om Böhmen: polackerna bröto gång på gång in
i Tyskland, och en tysk här anföll P., ehuru
utan framgång (1005); kriget uppblossade
ånyo 1015, men slöt med freden i Bautzen
1018. Boleslav inblandade sig också i de
ryska tronstridigheterna och eröfrade delar
af Röd-Ryssland. Kort före sin död antog han
konungatiteln (1025). Under hans efterföljare
förlorades Mähren och Röd-Ryssland, och riket
försvagades genom tronstridigheter, med eller
utan inblandning från tysk sida. Boleslav
II ("den djärfve", 1058–81) restaurerade
konungadömet (1076) och sökte sitt stöd i den
af Gregorius VII reformerade påfvekyrkan, men
drefs i landsflykt, sedan han gjort sig skyldig
till dråp på en uppstudsig biskop ("den helige"
Stanislaus, 1079). Efter fortsatta tron- och
kyrkostridigheter bestegs tronen af Boleslav III
("den snedmynte", 1102–39), som framför allt
upptogs af fejder med pommerska höfdingar och
därvid trädde i vänskaplig förbindelse med
danskarna; medan han underlade sig Pommern
ända till Stettin, lät han biskop Otto af
Bamberg missionera inom det ännu hedniska
folket. I sitt testamente förordnade han,
i anslutning till redan halft utbildad häfd,
att vid rikets delning mellan hans söner den
äldste som "storfurste" med säte i Krakau skulle
ega vissa företrädesrättigheter, som grundlade
hans "principat". Han hade att representera
riket utåt, besätta ärkebiskopsstolen och ha
till sitt förfogande de viktigaste borgarna i
landet. Principatet skulle framgent tillfalla
den äldste inom ätten, ett stadgande, som
dock redan 1181 genom påfligt ingripande
ändrades därhän, att i stället primogenitur
infördes. Uttolkningen af dessa konkurrerande
bestämmelser skulle leda till långvariga
strider. Under Kasimir II ("den rättrådige",
1177–94) erhöll klerus sitt första stora
frihetsbref (1180), och i det följande
århundradet fick den sina flesta önskemål
privilegiefästa. Statens ställning försvagades
alltmer: under Boleslav V ("den blygsamme",
1227–79) sönderföll P. i nio delfurstendömen,
och härskaren i ett af dessa, Henrik I ("den
skäggige") af Breslau, blef till sin död (1238)
den mäktigaste i landet. Det var hans son, som
vid tatarernas infall i Syd-Polen 1241 kastade
sig emot dem och förlorade lifvet i slaget vid
Liegnitz. En annan af dessa delfurstar, Konrad af
Masovien, som fört hårda fejder mot de hedniske
preussarna, inkallade 1225 den tyska orden till
Kulmområdet; dessa krigiska missionärer skulle
med tiden bli Polens farligaste fiender (jfr
Tyska orden). Vid 1200-talets utgång räknades
sexton delfurstendömen, och landet var värre än
någonsin plågadt af inre fejder. Förhållandet
blef bättre, sedan konung Venceslav af Böhmen
ingripit i dessa för att 1300 själf låta
kröna sig till P:s konung; den nya dynastien
utslocknade visserligen med hans son 1306,
men przemyslidernas korta regemente lämnade
dock spår efter sig i P:s historia (jfr
nedan). Riksenheten, hvilken de fleste redan
lärt sig skatta, uppehölls efter åtskilliga
fejder under Vladislav Lokietek (1306–33)
och var sedan icke allvarligt hotad; endast
i Masovien bibehöll sig en särskild furstlig
linje. Vladislav, som 1320 lät kröna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
