Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner - Polarexpiditioner. 2. Sydpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dess fartyg återvända hem, där han mottogs
med jubel och hedersbetygelser. Blott en vecka
senare återkom också "Fram" efter att ha kommit
ut ur isen n. om Spetsbergen. Nansens färd är
jämte Vegaexpeditionen den resultatrikaste
och bäst genomförda af senare tiders
nordpolsexpeditioner; dess viktigaste betydelse
ligger däri, att den för oss afslöjat den inre
nordpolarvärldens hemlighet på ett sådant sätt,
att all efterföljande forskning blott haft att
utfylla detaljer: ett djupt världshaf täckt
af ständigt drifvande ismassor. Ingående
hydrografiska studier anställdes i detta
nyupptäckta haf. Nansens stora framgång gaf
anledning därtill, att man nu från alla håll
kastade sig på försök att nå själfva nordpolen,
hvarvid flera mer eller mindre djärfva förslag
till transportmetoder utvecklades. Redan
samtidigt med Nansens resa och oberoende af
hans resultat hade den svenske öfveringenjören
S. A. Andrée (se d. o.) framlagt en plan
för en nordpolsexpedition i luftballong, som
genom en sinnrik anordning med släplinor gjorts
i viss mån styrbar (se Luftballong). Företaget
bekostades hufvudsakligen af konung Oskar II,
Alfred Nobel samt Oskar Dickson, och sommaren
1896 kunde Andrée med sin ballong "Örnen" afgå
till Spetsbergen, där ett ballonghus uppfördes
på nordsidan af Danskön. De utsedde deltagarna i
färden voro N. Ekholm och N. Strindberg. Motiga
vindar omöjliggjorde för året en uppstigning,
och man måste återvända hem, men nästa år
förnyades försöket, och nu kunde ballongfärden
anträdas 11 juli 1897. I stället för Ekholm
deltog i färden ingenjör K. Frænkel. Om
fortsättningen vet man intet annat än hvad
som upplyses genom en återvänd brefdufva och
6 funna flytbojar. Ballongen har hållit sig
uppe minst 2 dygn, den har sannolikt ej nått
särdeles långt mot n., utan förlist på hemvägen,
möjligen n. om Ryssland. Trots denna utgång
förtjänar expeditionen beundran, ej blott för
sin djärfhet och omsorgsfulla planläggning,
utan också därför, att dess förlopp i viktiga
hänseenden gett Andrée rätt i de synpunkter,
hvarpå den grundades. Två försök af
W. Wellman att somrarna 1906 och 1907 med användning af
luftseglingskonstens nya tekniska utveckling
återupprepa Andrées försök misslyckades
alldeles, då han aldrig med luftskeppet kom
utom Spetsbergens gränser. Ej heller den ryske
amiralen Makarovs förslag att använda isbrytare
för att nå polen blef på allvar pröfvadt i det
inre polarområdet. – Medelst vanliga metoder,
hundar och slädar, sökte man nå målet från två
områden, Frans Josefs land och nordvästligaste
Grönland. Till förstnämnda land begaf sig 1899
en italiensk expedition på fartyget "Stella
polare" under hertig Ludvig af Abruzzerna. Själf
kunde denne icke deltaga i hufvudslädfärden mot
polen, då han på en förberedande tur förfrusit
sina händer, men hans följeslagare
Umberto Cagni nådde 2õ april 1901 86° 34’, alltså
en half breddgrad längre än Nansen. En af de
återvändande slädexpeditionerna om 3 personer
omkom på isen. De senare amerikanska försöken
under Wellman och Baldwin ha förut omtalats. Mera
framgång följde de företag, som under ledning
af amerikanen Robert E. Peary utgingo från Grant
land och Grönland och som grundade sig
på användningen af eskimåer som
medhjälpare. Aldrig har någon polarfarare
nedlagt en sådan energi som Peary för att
nå sitt mål. Ett fyraårigt arbete 1898–1902
förde honom blott till 84° 17’, hvarjämte
upptäckten af Grönlands nordspets ingick i
expeditionens resultat. Under en ny slädfärd
öfver polarhafvets drifvande ismassor nådde
han våren 1906 87° 6’, den nordligaste punkt,
som dittills blifvit uppnådd. Ännu en gång begaf
sig Peary 1908 ut på sitt fartyg "Roosevelt",
öfvervintrade på nordsidan af Grant land vid 82°
n. br., och därifrån nådde han under en slädfärd,
där hans sista följeslagare voro negern Henson
och 2 eskimåer, 6 april 1909 det efterlängtade
målet, nordpolen själf. Men en vecka före
Pearys återkomst hade världen 3 sept. 1909
mottagit den telegrafiska underrättelsen, att
en annan amerikan, Fr. A. Cook, redan ett
år tidigare, 1908, skulle ha nått polen. Från
sin färd återkom denne öfver Grönland till
Danmark, där han mottogs med storartade
hedersbetygelser. Småningom började man dock
betvifla hans uppgifter, och sedan det visat
sig, att Cook ej utfört några observationer,
som kunde bekräfta hans uppgift, anser man
numera allmänt Peary för nordpolens upptäckare,
medan meningarna om i hvad mån Cooks uppgifter
i öfrigt äro riktiga ännu äro delade. – En ny
nordpolsexpedition förbereddes af Roald Amundsen
omedelbart efter dennes lyckligen afslutade
sydpolsfärd. Hans af sikt var att på Nansens
väg från Berings sund förbi polen drifva öfver
ishafvet, som samtidigt skulle hydrografiskt
undersökas. Utbrottet af 1914 års krig synes
ha omintetgjort denna plans utförande. Andra
stora uppgifter för nordpolsforskningen
föreligga framför allt i fråga om trakterna
n. om Amerika, där man liksom ock mellan det
nya Kejsar Nikolaus’ land och Frans Josefs
land ännu kan vänta att finna nya landområden.
E. W. D.* O. N-d.
2. Sydpolsexpeditioner. Under
äldre tidsskeden och ännu under de stora
geografiska upptäckternas tidehvarf föreställde
man sig, att jordens södra del upptogs af
ett stort fastland, Terra Australis, hvars
nordligaste utsprång man trodde sig se i
Eldslandet och Nya Holland. Denna kontinents
gränser fingo visserligen på kartorna vika
tillbaka, allteftersom upptäckterna framskredo,
men ännu vid midten af 1700-talet ansågos som
dess yttersta punkter de på gränsen af det
antarktiska området liggande ögrupper, som då,
företrädesvis af franska resande, uppdagades
(Bouvets ö, Marion-gruppen, Crozetöarna,
Kerguelen). Det australiska sagolandets
obefintlighet ådagalades först af Cook under
hans andra resa. Cook utförde 1772–75 en
fullständig cirkumpolarfärd, hvarunder han
tre gånger öfverskred södra polcirkeln (hans
högsta polhöjd var 71° 10’ s. br. vid 106°
54’ v. lgd fr. Greenw.), men något annat
land anträffade han därunder ej än det redan
tidigare af spanjorer upptäckta Syd-Georgien och
den s. ö. därom belägna Sandwichgruppen. – Ett
nytt skede i sydpolsforskningen börjar med den
engelske handelskaptenen William Smiths
upptäckt af Syd-Shetlandsöarna under en färd
rundt Kap Hoorn 19 febr. 1819. Det var den första
antarktiska landupptäckten, och den följdes
snart af flera. Rikedomen på pälssälar och hvalar
förde dit en hel flottilj af fångstfartyg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
