Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Simpson. Genom alla dessa färder kunde
det betraktas så godt som bevisadt, att Grönland
icke sammanhängde med den amerikanska kontinenten
och att således en nordvästpassage någonstädes
skulle finnas. Den gamla gåtan ansågs nu nära sin
lösning, och för att åvägabringa denna utsändes
1845 Franklin med två fartyg, "Erebus" och
"Terror". År förgingo emellertid, utan att något
hördes från honom eller hans besättning, och 1848
sag man sig nödgad att utsända expeditioner för
att uppsöka honom. Dessa, som till en början
bekostades af engelska regeringen och senare
af Franklins änka samt, på hennes uppmaning,
af enskilda personer i England och Amerika,
misslyckades alla i sitt hufvudsyfte, att
bringa hjälp åt de saknade, och länge var
allt letande efter dem förgäfves. Under de
många räddningsexpeditionerna genomforskades
emellertid, företrädesvis under slädfärder,
den nordamerikanska arktiska arkipelagen på det
grundligaste, och äfven nordvästpassagen blef
ändtligen uppdagad. Äran härför tillkommer
kapten Rob. Mac Clure, som med skeppet
"Investigator" från Berings sund 1850 upptäckte
Prince-of-Wales-sundet och 1851 nådde Mercy
bay på nordkusten af Banks land. Han stod
just i begrepp att efter två ytterligare
öfvervintringar där öfverge sitt fartyg, då
han på våren 1853 påträffades af en officer
från den eskader om fem fartyg, som under sir
Edw. Belchers öfverbefäl 1852 afsändts för att
från den atlantiska sidan uppsöka Franklin och
som öfvervintrat vid Melvilleön. På grund af de
svåra isförhållandena måste man kvarlämna icke
blott "Investigator", utan också fyra af Belchers
fartyg, och först 1854 återkommo expeditionerna
till England. De viktigaste upptäckterna under
de franklinska räddningsexpeditionerna gjordes
för öfrigt af kapten R. Collinson, som
1851–52 seglade längs Amerikas nordkust från
Berings sund ända till Victoria-sundet och
efter tre öfvervintringar återvände samma
väg 1854, samt af amerikanen E. K. Kane
(1853–55), som kom hem med underrättelsen,
att vid 80° 34’ (Kap Constitution i Smiths
sund) ett isfritt haf vidtoge. Genom Rae
(1853), Mac Clintock (1857), Hall (1869)
och Schwatka (1879) erhöllos slutligen
säkra underrättelser om Franklins olyckliga
öde. Efter Franklinexpeditionernas afslutande
fingo upptäckterna i den nordamerikanska
arktiska arkipelagen hvila under en längre
tid. Den viktigaste af alla expeditioner, som
senare besökt dessa trakter, är den, som utgick
1903 under ledning af norrmannen Roald Amundsen
ombord på den lilla fångstjakten "Gjöa". Hela
bemanningen utgjorde utom ledaren samt sekonden,
danske sjöofficeren G. Hansen, 5 man. Den första
uppgiften var att anställa noggranna iakttagelser
i den magnetiska polens närhet, och man lyckades
redan första sommaren framtränga till en liten
hamn på Boothia Felix’ västsida, där nu de
följande 23 månaderna tillbragtes. Under hela
tiden utfördes särdeles omfattande magnetiska
och meteorologiska observationer samt en mängd
slädfärder, dels till den magnetiska polen
och dess omgifning, dels, den längsta, mot
norr genom Mac-Clintock-kanalen och längs den
dittills obekanta östkusten af Victoria land. I
aug. 1905 lämnade expeditionen efter afslutade
observationer sitt vinterkvarter och fortsatte väster ut. Man lyckades
med fartyget passera de trånga sunden mellan
Victoria land och fastlandet, och redan efter
två veckors fart var man ute på öppet vatten och
mötte den första seglaren västerifrån. Liksom
Nordenskiölds fartyg "Vega" frös in, när man
redan ansåg sig viss om att nå Beringsundet,
blef äfven Amundsen i det sista stoppad af is
och måste öfvervintra v. om Herschelön. Först på
hösten 1906 nådde expeditionen San Francisco,
och därmed var nordvästpassagen för första
gången fullbordad på ett och samma fartyg. –
Området norr om Alaska, Beauforthafvet,
hör fortfarande till de mest okända delarna
af polartrakterna. Här arbetade 1906–08 en
expedition under ledning af dansken Einar
Mikkelsen. Med ett litet segelfartyg "Duchess
of Bedford" inträngde han genom Beringsundet,
men måste öfvervintra redan vid Flaxmanön. Under
vintern gjordes en slädfärd öfver hafsisen mot
n., hvarvid lodningar utfördes för fastställande
af kontinentalranden och för att möjligen träffa
antydningar till land. Fartyget blef under tiden
krossadt af isen, och Mikkelsen måste följande
vinter återvända öfver land. Samma område
besöktes ungefär samtidigt och med lika liten
framgång af amerikanen Harrison. Viktigare
var den serie af forskningsfärder, som 1908–12
utfördes under ledning af Vilhjalmur Stefansson,
tidigare en af Mikkelsens följeslagare. Den
längsta tiden tillbragtes i området mellan Stora
Björnsjön, Coronationgolfen och Franklinviken,
och här träffade han kring Prins-Albert-bukten
på västsidan af Victoria land en jämförelsevis
talrik eskimåbefolkning, och bland dem stammar,
där individer med blå ögon och brunt eller
rödlett hår icke voro ovanliga. Stefansson
har uttalat den naturligtvis ännu långt
ifrån bevisade åsikten, att dessa eskimåer
skulle härstamma från skandinaver, som från
Grönland invandrat till dessa trakter. I
spetsen för en stor kanadisk expedition har
Stefansson 1913 återvändt till samma områden,
men denna expedition har redan från början
mött stora svårigheter, och dess hufvudfartyg
har drifvit bort med isen och krossats i
närheten af Wrangelön, hvarvid en stor del
af de ombordvarande omkommit. Äfven i öfrigt
ha kanadiska expeditioner här uträttat ett
omfattande arbete; så en expedition under
A. P. Low 1903–04 samt en serie färder 1906–11
under J. C. Bernier, genom hvilka stora delar
af arkipelagen kartlagts och undersökts. –
På den största och östligaste af öarna,
Baffins land, arbetade 1882–83 en af de
tyska expeditionerna i det internationella
meteorologiska forskningsarbetet och 1883–84
etnologen Fr. Boas. Baffinsviken har i öfrigt
under senare årtionden hufvudsakligen varit
utgångspunkten för expeditioner, som velat
framtränga mot polen. Som nämndt trodde sig Kane
där ha skådat det öppna polarhafvet. Teorien
härom, som senare fann sin främste målsman i
tysken A. Petermann, har spelat en viktig roll i
polarfärdernas historia. I hopp att finna detta
öppna polarhaf utgick I. I. Hayes 1860 samt
hann med fartyg till 78° 18’ och på en slädfärd
81° 35’. Tio år senare nådde Charles Francis
Hall med "Polaris" 82° 117, men afled under
öfvervintringen 8 nov. 1871,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
