Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträngde i Karahafvet, afslutades de engelska
nordöstfärderna för lång tid. Med så mycket
större ifver vände man sig nu åter mot
nordväst. Martin Frobisher upptäckte 1576
den efter honom uppkallade fjorden och "Meta
incognita" (sydligaste delen af Baffins land),
och John Davis befor under tre år (1585–87)
det efter honom uppkallade Davis’ sund, besökte
såväl dess västra som östra kust (Grönland)
och nådde 73° n. br. Henry Hudson åter, som
redan gjort tre resor (1607–09) bl. a. för att
i rätt nordlig riktning öfver själfva polen
uppnå Indien, inträngde 1610 i det redan af
Cabot upptäckta Hudsons sund, for mot söder
längs Hudsons viks östra kust och öfvervintrade
nära denna hafsviks sydligaste ända, men blef
strax i början af hemfärden följande år af
sin upproriska besättning tvingad att med en
båt lämna fartyget, hvarefter man saknar alla
underrättelser om honom. Dels för att uppsöka
Hudson, dels för att i de af honom upptäckta
farvattnen fullborda den då med visshet
motsedda vägen till Indien utsändes 1612 en
ny expedition under sir Thomas Button och
kapten Ingram. Dessa funno visserligen Hudsons
vik stängd mot v., men lockades till nya företag
genom sina iakttagelser öfver flodvågens riktning
och styrka samt upptäckten af ett mot n. ledande
sund (Roe’s Welcome). Viktigast af dessa företag
var det, som leddes af Robert Bylot och
William Baffin, hvilka 1615 genomforo Hudsons
sund, men återvände med den öfvertygelsen, att
nordvästpassagen borde sökas ej i denna riktning,
utan i fortsättningen af det sund, som Davis
upptäckt. För att fullfölja upptäckterna i dessa
trakter utgingo Bylot och Baffin redan 1616 på
en ny expedition. Under denna nådde de mynningen
af Smiths sund, men nödgades af is vända vid 77°
30’ n. br. På återvägen följde de västkusten
af Baffins vik och upptäckte där mynningarna
af Jones sund och Lancaster sund, af hvilka det
sistnämnda i framtiden kom att spela en viktig
roll i nordvästfärdernas historia. De oerhörda
ismassorna betogo emellertid upptäckarna allt
hopp att i dessa trakter finna en genomfart till
Indien, och sedan Fox och James 1631 och 1632
återvändt med det besked, att på västkusten af
Hudsons vik och i nordvästlig riktning om Hudsons
sund (Fox channel) allt framträngande vore
omöjligt, afstannade för nära två århundraden
alla försök att finna nordvästpassagen. För att
fullständiga historien om upptäcktsfärderna i
dessa delar af det arktiska området återstår
att nämna de expeditioner, som från Danmark
utsändes för att återfinna de gamla nordiska
kolonierna på Grönland. Efter två misslyckade
försök att nå Grönlands östkust af Jacob Allday
(1579) och Mogens Heinesen (1581) hade en
expedition, som 1605 utsändes af Kristian IV,
större framgång. Under ledning af engelsmannen
James Hall uppnåddes då Grönlands västkust. Det
förmodade fyndet af ädla metaller föranledde
följande år en ny expedition till samma
trakter. Efter ett 1607 ånyo misslyckadt försök
att nå Grönlands östkust, där man ansåg sig
böra söka den gamla Österbygden, uppgaf den
danske konungen sina planer på Grönland. Men
sedan ett dansk-ostindiskt kompani inrättats,
ville han bereda detta fördelen af en ny, genare
väg till de rika kryddländerna. I
detta syfte utsändes 1619 Jens Munk åt nordväst,
men sedan denne öfvervintrat vid Hudsons viks
västkust (mynningen af Churchill river) och
därunder genom skörbjugg förlorat nästan alla
sina följeslagare, återvände han med oförrättadt
ärende till fäderneslandet. – De af engelsmännen
öfvergifna nordostfärderna upptogos med stor
ifver af holländarna. Med stor kostnad utrustade
man för detta ändamål tre år å rad (1594–96)
expeditioner, bland hvilkas ledare Willem Barents
är den namnkunnigaste. Under den första resan
undersöktes Novaja Zemljas nordligaste del; den
andra, till utrustningen den mest storartade,
medförde inga viktigare resultat, och äfven den
tredje misslyckades i sitt hufvudsyfte, finnandet
af en väg n. om Asien, men är i geografiens
historia af största betydelse genom upptäckten
af Björnön (Beeren Eiland) och Spetsbergen samt
genom den första öfvervintringen i högarktiska
trakter. Expeditionen infrös nämligen vid
Novaja Zemljas nordöstra spets (Ishamnen), där
lämningarna af vinterkvarteret 1871 anträffades
af norske skepparen Elling Carlsen. Barents och
flera af manskapet dogo under hemfärden, som
företogs i öppna båtar; de öfverlefvande nådde
hemlandet under ledning af Jacob van Heemskerk. –
De holländska expeditionerna afslutade de
äldre försöken att finna nordostpassagen,
och då Hudsons redan påpekade företag (1607)
att n. om Spetsbergen finna den eftersträfvade
handelsvägen än mindre manade till efterföljd,
upphörde i 1600-talets början så godt som alla
polarfärder i rent kommersiellt syfte samtidigt
därmed, att spanjorers och portugisers sjunkande
makt gjorde vägen kring Afrika mindre farlig för
andra nationer. De sekellånga ansträngningarna
hade dock ej förlupit utan viktiga resultat;
bl. a. hade polarfärderna uppdagat två
förvärfskällor af största betydelse, nämligen
fiskerierna vid Newfoundland och den nordiska
hvalfångsten. Den senare inleddes, så vidt
man vet, 1610 af Jonas Poole och antog snart
betydande proportioner. Nordpolsexpeditionerna
under 1600- och 1700-talen äro också till
största delen hvalfångstfärder. Fångsten
bedrefs i början företrädesvis vid Spetsbergens
västkust, men allteftersom hvalarna skrämdes
eller utrotades, måste man för den uppsöka mera
otillgängliga trakter, först hafvet mellan
Spetsbergen och Grönland, omkring Jan Mayen,
och slutligen (från 1719) Davis’ sund. För några
geografiska upptäckter af vikt ha vi emellertid
ej att tacka dessa tiders hvalfångare. Ej
heller under de fåtaliga försök, som man allt
fortfarande då och då gjorde att i n. finna
en kortare väg till Japan och Kina, lyckades
man rikta jordkunskapen med nya väsentliga
upptäckter. Dessa försök förtjäna därför knappast
omnämnande. Mest anmärkningsvärd var
Woods resa till Novaja Zemlja 1676, emedan denna
föregicks af ett lifligt meningsutbyte rörande
polarhafvets användbarhet för sjöfart, hvilket
räddade från glömskan en del af den erfarenhet,
som hvalfångarna inhämtat om förhållandena i
Ishafvet. Af större vikt voro de expeditioner,
som ryssarna gjorde för att utvidga sitt välde
i norra och nordöstra Asien. Redan i början af
1600-talet nådde några af de djärfve kosacker,
hvilka Ryssland har att tacka för Sibiriens
eröfring, till Ishafvets kust. Försöken att
följa den mot ö. strandade dock till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
