Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pohto, Matts - Poi, mus. - Poi (Pei). Se Kina, sp. 32 - Poignant, Per Gustaf Emil - Poik, flod. Se Adelsberg-grottan - Poikile (Poikile stoa). Se Stoa - Poikiloterma, Kallblodiga djur, zool. - Poil de chèvre - Poilly, François de - Poincaré, en högt ansedd lothringsk släkt - Poincaré. 1. Jules Henri P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nasier att delas så, att med hvarje bibliotek
skulle införlifvas de böcker, som där
saknades. O- G-*
Poi [på’i], it., mus., sedan,
därefter. Poi la coda, därefter (tages)
codan; poi segue, sedan följer ....
A. L.*
Poi (Pei). Se Kina, sp. 32.
Poignant [pwoänja’n], Per Gustaf Emil, ämbetsman,
f. 8 dec. 1829 i Stockholm, d. där 3 juni 1910,
aflade juris kandidatexamen i Uppsala 1855,
blef v. häradshöfding 1858, sekreterare i
sjöförsäkringsöfverrätten 1860 samt assessor i
Svea hofrätt 1866. Ordinarie revisionssekreterare
1871, afgaf han 1873-75 på offentligt uppdrag
utredningar och författningsförslag om nybyggen
i de norrländska länen, dispositionsrätten
öfver enskilda skogar på vissa orter och om
fastighetsböcker för Värmland och Dal samt
deltog i kommittéerna för utarbetande af ny
instruktion för justitierevisionen (1876)
och af författningar ang. mått och vikt
(1877-78). Efter att 1881 ha utnämnts till
häradshöfding i Oxie och Skytts domsaga
i Malmöhus län förordnades han redan två
år därefter till landshöfding i Gottlands
län. Han kvarstod i denna befattning ända till
1901 och var därunder flera år ordförande i
hushållningssällskapet och i direktionen för
Visby navigationsskola. P. representerade
länet i Första kammaren 1894-95 och var
riksdagsman för Visby (till en början äfven för
Borgholm) i Andra kammaren 1896-99. P. vardt
1901 hedersled, af Landtbruksakad.
T-s.
Poik, flod. Se Adelsberg-grottan.
Poiki´le (Poikile stoa’). Se Stoa.
Poikilote’rma (af põikilos, brokig, växlande,
och the’rme, värme), Kallblodiga djur, zooL,
sådana djurformer, hvilkas kroppstemperatur är
fullständigt beroende af omgifningens temperatur,
stiger och faller med denna, men dock städse
håller sig några grader högre än denna. Se
Kroppstemperatur. L-e.
Poil de chévre [pwa’l da jä’vr], fr., "gethår",
ett annat namn för mohair (se d. o.). Jfr
Angoraull.
Poilly [pwajl], Francois de, fransk
kopparstickare, f. 1622, d. 1693, begaf sig 1639
till Paris, där han egnade sig åt gravyren. Hans
lärare var Daret, lärjunge till C. Bloemaert,
och det var denne mästare, som äfven P. tog till
sin förebild. Han utgaf många blad, och många
voro hans lärjungar, hvilka jämväl biträdde
honom i hans arbete och tillegnade sig hans
maner. Egenhändiga äro, enl. Nagler, de första
100 blad han utförde före sin resa till Eom och
33 andra, utförda i Rom 1649-57. Återkommen till
Paris, graverade han inemot 100 stick. Nagler
upptar som de förnämsta 107, hvilka omfatta
porträtt af Ludvig XIV, Mazarin, Fouquet
o. a., historiska framställningar efter Rafael,
Caraccierna, Guido Reni, Domenichino, Bourdon,
Mignard, Champaigne m. fl., samt "theser" och
statyer. - Kopparstickare af samma familj voro
P:s broder Nicolas de P. (1626-90), dennes son
Jean Baptiste de P. (1669-1728) samt
Nicolas Jean Baptiste de P., den sistnämndes son.
Poincaré [pwakare’], en högt ansedd lothringsk
släkt, som skänkt Frankrike flera framstående
förmågor på skilda områden. 1. Jules Henri P.,
fransk matematiker, f. 29 april 1854 i Nancy, d.
18 juli 1912, blef 1886 professor i matematisk
fysik och sannolikhetskalkyl samt 1896 i
matematisk astronomi vid universitetet i
Paris. Ingen af P:s samtida har i samma grad
som han intagit en ledande ställning bland
idkarna af de matematiska vetenskaperna. Hans
författarskap lämnar knappast någon del af
vare sig den rena eller tillämpade matematiken
oberörd, och på alla områden kännetecknas hans
ingripande af väsentliga framsteg. Inom den rena
matematiken tillkommer P. främst äran att ha gett
en öfverblick öfver den stora grupp af entydiga
funktioner, som blifvit benämnda automorfa, samt
att ha visat deras användning för integrationen
af lineära differentialekvationer med algebraiska
koefficienter. Han visade äfven, huru Cauchys
teori för definita integraler kan utsträckas till
dubbelintegraler, samt utvidgade äfven den af
Weierstrass bevisade satsen, att en funktion af
rationell karaktär af en variabel kan framställas
som kvoten af två hela funktioner till funktioner
af två variabler. Nästan helt obruten mark
beträdde P., när han visade, huru man utan
att kunna integrera en differentialekvation af
första ordningen dock kan bestämma karaktären hos
det af samma differentialekvation definierade
kurvsystemet. P. fann också den ytterst
märkvärdiga satsen, att två variabler,
mellan hvilka ett godtyckligt analytiskt
funktionssammanhang består, kunna uttryckas som
entydiga funktioner af en hjälpvariabel. Inom
den celesta mekaniken inledde han genom
införandet af periodiska och asymptotiska
lösningar samt integralinvarianter enligt
Weierstrass’ omdöme en ny epok i denna vetenskaps
utveckling. Inom den matematiska fysiken dels
framställde P. själf, dels banade han väg för
upptäckten af allmänna metoder för lösningen
af stora klasser af problem samt utvidgade
väsentligen vår kännedom om jämviktsfigurerna
hos roterande vätskemassor, ett resultat
af högsta betydelse för kosmogonien. Äfven
inom den teoretiska fysiken gjorde P. många
värdefulla inlägg i den vetenskapliga
diskussionen, exempelvis i fråga om den trådlösa
telegrafien, elektronteorien och Plancks teori
för värmestrålningen. P. utvecklade äfven en
fruktbringande verksamhet som lärare, hvarom hans
af lärjungar offentliggjorda föreläsningar öfver
den matematiska fysikens alla delar (14 bd) bära
ett tydligt vittnesbörd. Sina undersökningar i
celest mekanik offentliggjorde P. i Les méthodes
nouvelles de la mécanique céleste (3 bd, 1892-
99) och Lejons de mécanique céleste (3 bd,
1905-10). Till den filosofiska forskningen
bidrog P. genom Science et hypothëse (1902,
"Vetenskaperna och hypoteserna", 1911), La valeur
de la science (1905) och Science et méthode
(1909). Hans ståndpunkt är en kritisk positivism,
som närmar sig pragmatismen. Vetenskapernas
axiom äro hvarken aprioriska sanningar eller
erfarenhets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
