Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poggendorff, Johann Christian - Poggendorffs element, fys. Se Galvaniskt element, sp. 665 - Poggio-Bracciolini, Gian-Francesco (lat. Poggius) - Poggius, Franciscus. Se Poggio-Bracciolini - Pogodin, Michail Petrovitj - Pogonomyrmex, zool. Se Myrmicinæ, sp. 100 - Pogonostoma, zool. Se Sandjägare - Pogost - Pogostemon, bot. Se Patschuli - Pogrom - Pogson, Norman Robert - Pogsons formel. Se Pogson, N. R. - Pogsonska talet. Se Pogson, N. R. - Pohja, vanligen Pohjola, finsk myt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1131
Poggendorffs element-Pohja
1132
(1827). Efter Gilbert öfvertog han 1824
redaktionen af "Annalen der physik und
chemie". Ett monumentalt arbete har P. lämnat i
Biographisch-literarisches handwörterbuch zur
geschichte der exacten wissenschaften (2 bd,
1858-63), sedermera fortsatt af Feddersen och von
(Ettingen (bd 3, 1898, bd 4, 1904).
Poggendorffs element, jys. Se Galvaniskt element,
sp. 665.
Poggio-Bracciolini [på’ddjå-brattjålmi],
Gian-Francesco (lat. Poggius), italiensk
humanist, f. 1380 i Terranuova nära Florens,
d. 1459, var sekreterare vid påfliga kurian
1403-52 samt utnämndes 1453 till republiken
Florens’ kansler och historio-graf. Under
oför-trutna forskningsresor i flera länder drog
P. fram i dagen okända manuskript af en mängd
antika författare, bl. a. Quintilianus, Yalerius
Flaccus, Vitruvius, Lu-cretius och Cicero
(8 tal). Själf skref han på ett mera ledigt
än smakfulländadt latin skrifterna De fortunæ
varie-tate urlis Romæ (utg. 1723), Facetiæ (1470,
flera uppl.; en samling slippriga småberättelser
med skarp satir mot munkar och präster),
Historia urUs Florentiæ al anno 1350-H55
(tr. 1476) samt retoriska afhandlingar öfver
hyckleri, girighet, adelskåp, lifvets eländighet,
m. m. Till skaplynnet uppbrusande och högmodig,
låg P. i ytterst grofkorniga fejder med andra
lärde. Hans arbeten utgåfvos 1510 och 1538 och
"Poggiana" i 2 bd 1720. Se biogr, af Shepherd
(1825).
Po’ggius, Franciscus. Se P o g g i o-B r a c-c
i o l i n i.
Pogodin [pagå’din], Michail Petrovitj, rysk
historiker och författare, f. 1800, d. 1875,
var son till en lif e gen hof mästare hos grefve
Strogonov och sattes först i typograflära, men
fick sedan studera vid universitetet i Moskva,
därhän 1824 promoverades till filos. doktor på
en afhandling om "härledningen af Kus", hvari han
slöt sig till den s. k. normandiska skolan. 1835
blef han professor i historia vid Moskvas
universitet, 1841 medlem af vetenskapsakademien,
sekreterare i samfundet för historia och
ryska antikviteter samt utgifvare af "Rus-skij
istoritjeskij sbornik". Hans i 7 dlr samlade
"Undersökningar, föreläsningar och anmärkningar"
(1846-56) innehålla ett rikt material till
Rysslands historia före tatartiden. Äfven hans i
k. biblioteket i Petersburg förvarade manuskript
Drevnechrani-listja innehålla värdefulla
bidrag till Rysslands äldsta historia. Sin
teori om varjagernas svenska härkomst fick han
tillfälle att ytterligare försvara i polemiker
med Kostomarov och D, I. Ilovajskij. Med sin
sentimentala själsläggning starkt påverkad af
Karamzin och Rousseau, drogs P. alltmer öfver
till det slavofila och panslavistiska lägret
och gjorde i Prag 1835 personlig bekantskap
med Safafik, Hanka och Palacky. Tillsammans
med professor Sjevyrev utgaf han "Moskovskij
vjestnik" (1827-
30) och "Moskvitianin" (1841-56), som blef det
slavofila partiets språkrör. En monumental
biografi öfver P. är N. P. Barsukovs "Zjizn
i trudy M. P. Pogodina" (22 bd, 1888-1910),
som också innehåller värdefulla politiska
och litteraturhistoriska bidrag till Nikolaus
I:s tid. A-d J.
Pogonomy’rmex, zool. Se Myrmicinæ, sp. 100.
Pogono’stoma, zool. Se Sand jägare.
Pogost, ry. [ryskt uttal pagå’st], socken. I
östra Finland och i Ingermanland var under den
svenska tiden pogosten ett led icke blott i den
kyrkliga förvaltningen, utan äfven i den civila,
i det att den utgjorde en underafdelning af ett
fögderi, ett slottslän o. s. v.
Pogostëmon, bot. Se Patschuli.
Pogrom [pagrå’m; ry., af grom, åska, dån]
betyder ödeläggelse, förstöring, men har i
nyaste tid blifvit en särskild beteckning för
gatukravaller, blodbad och husplundringar,
i synnerhet sådana vilda pöbelexcesser, som
framkallats af provokatörer, huliganer (se
d. o.) och ligapojkar i politisk-reaktionärt
syfte, stundom med polisens tysta
medgifvande, t. ex. judemassakrerna
i polska och sydryska städer.
A-d J.
Pogson [på’gson], Norman Robert, engelsk
astronom, f. 1829 i Nottingham, d. 1891 i
Madras. Sedan han haft anställningar vid
flera engelska ob-servatorier, blef han 1860
direktor för observatoriet i Madras. Han utförde
betydelsefulla observationer och undersökningar
öfver föränderliga stjärnor. Han uppställde
vidare den för stellarfotometrien grundläggande
formel för förhållandet mellan ljusstyrkorna h,
h’ hos två stjärnor af storleksordningarna w, mf:
log h - log hf = - 0,4 (m - m’), som
efter honom kallas Pogsons formel. Den
i formeln ingående koefficienten 0,4
kallas det Pogsonska talet. Dessutom
gjorde han värdefulla observationer
öfver solförmörkelser, planeter, kometer
m. m. Han upptäckte flera nya småplaneter.
B-d.
Pogsons formel. Se Pogson, N. R.
Pogsonska talet. Se Pogson, N. R.
Pohja [på’ʃa], vanligen Pohjola, finsk myt.,
betyder norr, norden, "nordhem" och betecknar
den mörka, förhatliga orten, dit man besvärjer
sjukdomarna och hvarifrån det onda kommer. –
I den tryckta "Kalevala" spelar Louhi, Pohjolan
emäntä ("P:s värdinna"), en betydande roll. I
de ursprungliga episka sångerna heter dock
Pohjolan emäntä icke Louhi, utan Pohjolan
emäntä och Louhi ha otvifvelaktigt varit två
skilda väsen. Pohjolan emäntä var en häxa,
som enligt trollsångerna var sjukdomarnas moder
och som, enligt de episka sångerna, ridande på
en kvast, ville taga från Väinämöinen det af
honom bortröfvade lyckobringande Sampo. Det var
äfven hon, som gömde solen och månen i Pohjolas
berg. Pohjolan emäntä synes åtminstone delvis
vara af legendariskt ursprung (= Herodias,
hvilken födde flera söner som frukt af förbjuden
förbindelse; då Johannes döparen icke ville döpa
dem, störtade hon dem i vatten, där de blefvo
sjukdomsandar). – Däremot är Louhi (förkortning
af Louhiatar, urspr. Lovehetar, Loviatar,
Laviatar) en personifikation af ett träd, som
genom vinden blir hafvande och föder tre söner:
Ruho, Rampa (båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
