Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poelenburgh, Cornelis - Poem - Poenalism - Poena talionis - Poenitentialböcker. Se Penitentialböcker - Poenologi, jur. Se Kriminalpolitik - Poephagus, zool. Se Grymtoxen - Poepp. - Poeppig, Eduard Friedrich - Poerio. 1. Alessandro P. - Poerio. 2. Carlo P. - Poesi - Poesia bernesca, it. Se Berni F. - Poésies fugitives - Poestion, Joseph Calasanz - Poet - Poëta laureatus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1125
Faern-Poëta laureatus
1126
klar, solig himmel. Sådana bilder, åt hvilka
man gifvit benämningen "arkadiska landskap",
finnas på flera håll (i Dresden, Amsterdam,
Paris). Äfven Sveriges Nationalmuseum eger en
sådan, Badande kvinnor i ett landskap. Två taflor
af hans hand finnas i Hallwylska samlingen i
Stockholm. C.E. N.*
Poem (grek. poi’ema, eg. det gjorda, det danade),
dikt, kväde, skaldestycke.
Poenali’sm [pena-], oriktig form för pennalism
\se d. o.).
Poena taliõnis [pëna], lat., straff, som
innefattar en vedergällning af lika med lika
("öga för öga, tand för tand"). Se Jus 45.
Poenitentiälböcker [pen-]. Se P e n i t e n t
i a 1-b ock er.
Poenologi [pe-], jur. Se Kriminalpolitik.
Poëphagus, zool. Se Grymtoxen.
Poepp., vid växtnamn förkortning för E. F. Po
eppig (se d. o.).
Poeppig [pö’pp-], E du ar d Friedrich, tysk
forskningsresande och naturforskare, f. 1798 i
Plauen (Voigtland), d. 1868 i Leipzig, begaf sig
tidigt ut på studieresor i Europa, äfven Norge,
blef med. doktor 1822 och reste s. å. till
Cuba, därifrån 1824 till Nord-Amerika och 1826
rundt Kap Hoorn till Chile och Peru, hvarifrån
återfärden företogs utför Amasonfloden. Efter
återkomsten till Tyskland 1832 blef P. e. o. och
1845 ord. professor i zoologi vid universitetet
i Leipzig och stiftade där det naturhistoriska
museet. Hans reseskildring Reise in Chile, Peru,
und auf dem Amazonstrome (1835-36) åtnjuter ett
anseende, jämförligt med Humboldts verk. P. utgaf
äfven (jämte S. Endli-cher) Nova genera ac
species plantarum, quas in regno Chilensi,
Peruviano et in terra Amazonica annis 1827-32
legit ... (1-3, med 300 kolor. pl., 1835-45).
C.Lmn.
Poerio [påëriå]. 1. AlessandroP., italiensk
skald, f. 1802 i Neapel, d. 1848 i Venezia,
deltog 1820 i den neapolitanska upprorsrörelsen,
vistades sedan i landsflykt, var 1835-48 advokat
i sin födelsestad och stupade vid försvaret
af Venezia under general Pepe i striden mot
österrikarna. P :s dikter äro varma lyriska
utbrott af fosterlandskärlek; de äro samlade
i Poesie edite e postume (1852). Se biogr, af
Ardito (1878) och Imbriani, "Alessandro P. a
Venezia" (1884). Jfr äfven litt. under P. 2. -
2. Carlo P., baron, italiensk politiker, f. 1803
i Neapel, d. 1867 i Florens, var jämte sin fader
och broder Alessandro (se P. 1) landsflyktig
1821-35, utstod sedan 1837 flera gånger
fängelsestraff för sin politiska frisinthet och
var 1848, under den kortvariga konstitutionella
regimen, några månader konungariket Neapels
undervisningsminister. 1850 dömdes han jämte
flera medankla-gade skyldig till deltagande i
det italienska enhets-sträfvandet, hvilken dom,
jämte den hårda behandling, för hvilken fångarna
utsattes (fastkedjade två och två vid hvarandra),
föranledde Gladstone att 1851 vältaligt gripa
till pennan mot tyranniet i Neapel. 1858
beslöts straffets utbyte mot deportation till
Amerika, men P. lyckades att jämte medföljande
olyckskamrater bli landsatt i England. 1859 års
händelser kallade honom till Turin och satte
honom snart i stånd att återvända till Neapel
samt i det italienska parlamentet, hvars vice-
president han blef 1861, verksamt bidraga till
Italiens politiska pånyttfödelse. - Litt.:
W. E. Gladstone, "Two letters to the earl of
Aberdeen" (1851), Baldachini, "Della vita
e de tempi di Carlo P." (1867), Vannucci,
"I martiri della li-bertä italiana", del 3
(1880), Del Giudice, "I fra-telli P." (1899)
och grefvinnan Martinengo Ce-saresco, "Italian
characters" (1901). 2. (V. S-g.)
Poesi (grek. poi’esis, eg. frambringande,
skapelseakt), diktning, skaldskap; diktkonst,
skaldekonst, fantasiens konkreta och konstnärliga
skapelser i ett af känsla genomträngdt,
rytmisk-metriskt språk; verskonst; arbeten
på vers, ett lands litteratur i bunden form
(möts. prosa); den för äkta skaldekonst
utmärkande stämningen, fantasirikedom och
innerlig känsla; någon i naturen, konsten eller
själslifvet sig företeende skön egendomlighet,
som osökt framkallar en poetisk stämning. Se
vidare Skaldekonst. - Poesier, smärre
skaldestycken, versstycken, dikter.
Poesia berne’sca, it. Se B er n i, F.
Poésies fugitives [påesi fyjiti’v], fr.,
"flyktiga smådikter", ett slags lyrik, som
odlades med förkärlek af franska skalder under
större delen af 1700-talet och hos sina idkare
endast förutsatte förmågan att i ledig versdräkt
kläda en god eller slående tanke (i form af
epigram, rimbref o. d.). På detta område utmärkte
sig bl. a. Voltaire och Piron. - Stundom kallas
dessa stycken äfven piéces fugitives "flyktiga
stycken".
Poestion [po7-], Joseph G a l a s a n z,
tysk filolog, f. 1853, bosatt i Wien som
bibliotekarie, har utöfvat en omfattande och
gagnrik verksamhet som utgifvare af läroböcker i
de nordiska språken (bl. a. Schwedische grammatik
1889, 3:e uppl. 1906), po- pularisator af
isländsk fornkunskap och öfversät-tare. P. vardt
1902 led. af Vet. o. Vitt.-samh. i Göteborg.
Poet (lat. poëta, grek. poietés,
eg. frambringare, skapare), skald, diktare;
rimsnidare, versmakare. - Poetisera, göra
vers, dikta. - Poetisk, som tillhör eller
öfverensstämmer med skaldekonsten; på vers,
i bunden form; som eger den för skaldekonsten
egendomliga skönheten i språk och lyftningen i
inbillningskraft; skalde-, skaldisk; som har
anlag eller känsla för skaldekonsten; som är
(i god eller klandrande bemärkelse) utmärkande
för poeter i allmänhet.
Poëta laureätus, lat., "lagerkrönt skald",
hof-skald. Sedvänjan att vid offentliga
fester bekransa skalder med lager öfvergick
från de grekiska nationalspelen till romarna
och återupptogs för en tid af de tyske
kejsarna på 1100-talet samt uti Italien
på 1200-talet. Petrarcas lagerkröning på
Kapitolium är ryktbar. Maximilian I krönte
Ulrich von Hut-ten, men förringade sedermera
värdet af detta slags utmärkelse genom att
låta äfven hofpfalzgrefvarna utdela den. ’Bland
lagerkrönta skalder af större betydenhet märkes
Opitz. I Frankrike utdelades åt poeter titeln
"kunglig skald" (poëta regius), tills Franska
akademien instiftades. I England uppmuntrades
skalderna genom kungligt beskydd ända sedan
Kikard Lejonhjärta, som egde en versificator
regis. Karl I anställde Ben Jonson vid hofvet
1617 såsom de facto poet laureate, hvilken
titel först 1670 gafs Dryden jämte en lön af
300 pd st. och ett fat vin. Platsen bibehålles
fortfarande; dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
