Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plog, landtbr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dom utsäde nedmyllas. Emedan plöjningen är det
grundläggande arbetet i jordens beredning för
sådd, kan plogen med skäl anses som jordbrukets
viktigaste redskap och brukas som en symbol för
jordbruket och fredens yrken i allmänhet. I äldre
tider företräddes plogen af trästocken, kroken
eller årdret, hvars arbetande del utgöres endast
af dess främre, numera alltid med en järnbill
skodda spets, och härifrån utvecklades plogen
genom tillsats af mullfjölen l. vändskifvan, som
jämte billen var fäst på stället, hvars främre
del kallades bröstpelare. Från stället utgingo
styrena och dragstången l. åsen, vid hvilken
knifven l. risten var fäst, men äfven begagnades
rist som ett särskildt redskap, som kördes
framför plogen. Den nutida plogen har utvecklats
i olika riktningar. Dess hufvuddelar äro kroppen,
styrena och åsen, som uppbär risten l. knifven,
samt betsel för anspänningen och stundom
stödhjul l. tass. Kroppen består af stället,
vid hvilket äro fästa billen l. plogskäret,
som lösskär tiltan med ett vågrätt snitt,
vändskifvan, som vänder tiltan, och landsidan,
som täcker plogens mot det oplöjda vända
sida. Plogkroppens främre rand, där vändskifva
och landsida bilda vinkel, kallas bröstet,
vändskifvans bakre del stjärten, och landsidan
är vanligen nedtill utvidgad till en sula,
hvars bakersta del kallas häl. Vändskifvan är
stundom baktill försedd med en klack, som stöder
mot jorden. Den knifformiga risten är stundom
ersatt af en från billen uppstigande bastardrist
(fig. 7) eller en på åsen fäst cirkelrist,
bestående af en skarpslipad, roterande
stålskifva. Motorplogar äro alltid och andra
större plogar för dragare äro stundom försedda
med sits samt med häfstänger för kropparnas
höjning och sänkning. Plogen har utbildats
i viss mån själfständigt i olika länder, men
förbättrade typer af densamma ha spridts från
de länder, där jordbruket tidigast nådde en
högre utveckling. Som den äldsta egentliga
plogen omtalas sålunda den flandriska eller
brabantska plogen, hvilken hade en framåtböjd
rist, svängd vändskifva och åsan understödd af
en medformig tass eller släpa. Denna plogtyp
utvecklades vidare i Skottland, hvarifrån
den i af James Small förbättrad form (fig. 4)
infördes till Sverige i början af 1800-talet. Vid
denna tid var plogen, om än i mycket primitiv
form, redan allmänt använd i vissa delar
af vårt land, under det att årdret i andra,
företrädesvis de högländt belägna landsdelarna,
ännu var enrådande. Af de inhemska plogarna,
som bestodo af trä, men vanligen hade rist af
järn samt billen och mullfjölen järnskodda,
voro följande typer de mest spridda. Kärrplogen
(fig. 1), som förekom i Skånes och tillgränsande
landskaps slättbygder, hade en lång, rak mullfjöl
och knifformig rist, två styren och en lång ås
hvilande på en förställarkärra; den var mycket
tung och förspändes vanligen med flera par
oxar. I Östergötlands, Närkes, Mälarprovinsernas
och Gästriklands slättbygder användes stångplog
(fig. 2), hvars långt utdragna, raka ås
hvilade på dragarnas ok. I Värmland, Dalarna,
Västergötland och Norrland användes plogar med
kort ås, hvilken i Norrland och Dalarna alltid
var understödd af en "tass", "kesa" l. släpa;
de norrländska tassplogarna (fig. 3) hade
alltid endast ett enkelt styre. Mest ansedda
voro Dalaplogen och Värmlandsplogen, hvilken
senare anses ha uppkommit efter med
valloner införda flandriska plogar som mönster. I
samband med sträfvandena under 1800-talets
första hälft att förbättra jordbruket enligt
utländska mönster blef den nyss nämnda skotska
plogtypen alltmer förhärskande och utbildades
vid svenska verkstäder till den ännu brukliga
svenska svängplogen (= plog utan stödhjul eller
tass) med medelmåttigt lång, skrufformigt böjd
vändskifva (fig. 6). Omkr. midten af århundradet
vunno därjämte plogar af amerikansk typ med kort
och brant vändskifva samt en ofvan billen fäst
bastardrist insteg i vårt land, tillverkade
vid Åkers och Furudals bruk (fig. 7). Under
senaste delen af årh. tillkommo ytterligare
flera utländska typer, bland hvilka amerikanska
plogar med cylindrisk vändskifva, skumrist och
mer sällan cirkelrist samt ett litet tasshjul
(fig. 8), samt flerskäriga hjulplogar
(fig. 9), med kropparna fästa på en järnram,
uppburen af vanligen 3 hjul, vunnit största
spridningen. Dylika plogar betecknas efter
kropparnas antal dubbelplogar eller
två–fyrskäriga plogar. Efter sitt arbetsdjup
pläga plogarna indelas i vanliga åkerplogar,
djupplogar (se Djupkultur) och skumplogar, de
senare numera vanligen flerskäriga
hjulplogar. Efter vändskifvans form och plogens däraf
beroende arbetssätt talar man om vallplogar med
långsträckt vändskifva, passande för plöjning af
vall och styf jord, hvarvid en sammanhängande
tilta bör läggas, samt störtplogar, med brant
vändskifva, som starkt sönderbryter och luckrar
jorden. Vanligen har plogen vändskifvan vänd åt
höger; mindre vanliga äro växelplogar (fig. 11),
som ha såväl vänster- som högerskifva. Hit höra
s. k.
 |
| Fig. 11. Växelplog. |
|
| Fig. 12. Drillplog. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
