Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plimsoll-lagen - Plimsollmärke, skpsb. Se Fribord och Lastmärke - Plinius. 1. Cajus P. Secundus major - Plinius. 2. Cajus P. Cæcilius Secundus minor - Plinius de jüngste. Se Wolff, O. L. B. - Plinlimmon - Plint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den blefvo emellertid "The merchant shipping
act" af 15 aug. 1876 och Board of trade’s
"Instructions to surveyors of ships". Enligt
dessa lagar och författningar, som man och man
emellan kallades "Plimsoll-lagen", har det
blifvit föreskrifvet, att hvar och en, som
sänder eller försöker sända ett brittiskt skepp
till sjöss i sådant tillstånd, att personers lif
därigenom sannolikt sättas i fara, skall anses
skyldig till brott, så vida han ej kan visa,
att han vidtagit alla mått och steg för att göra
fartyget sjödugligt. Detta gäller såväl redare
som befälhafvare. Board of trade håller särskilda
tjänstemän, som skola vaka öfver fartygens
sjöduglighet. Dessa ega förhindra fartyg att gå
till sjöss, om de finna dem bristfälliga i ett
eller annat afseende eller för tungt lastade
etc. Äfven besättningen på ett fartyg eger
påkalla dylik undersökning, och detta gäller
såväl engelska som utländska fartyg i brittisk
hamn. L. H.*
Plimsollmärke, skpsb. Se Fribord och
Lastmärke.
Plinius. 1. Cajus P. Secundus major (d. v. s. den
äldre), romersk lärd, f. 23 e. Kr. af ridderlig
familj i Comum i Gallia cisalpina, uppfostrades
i Rom under ledning af den ryktbare Publius
Pomponius Secundus och studerade där tidens alla
vetenskaper. P. beklädde i flera provinser de
befattningar, som officer och civiltjänsteman,
som tillhörde "den ridderliga karriären",
och då han hade en brinnande håg för vetenskap
och forskning, sysselsatte han sig under sin
offentliga verksamhet oupphörligen med studier
och författarskap. Hans flit och arbetsamhet
voro ovanliga; också gällde han för den lärdaste
mannen på sin tid. Hans skrifter omfattade
taktik, krigshistoria (om fälttågen i Germanien),
grammatik, retorik, historia (kejsarnas historia,
troligen från Nero till Vespasianus), och han
citeras af Tacitus. Ryktbarast är dock hans
stora verk Naturalis historia (i 37 böcker),
som utgör en naturvetenskaplig encyklopedi,
härledd från en mängd källor samt efter utdrag
ur större skrifter, utan nöjaktig anordning
eller tillräcklig kritik och under synbar
brådska. Arbetet, som anger sig vara hämtadt ur
mera än 2,000 böcker af öfver 100 författare,
eger dock ett stort värde genom sin rikedom på
uppgifter och upplysningar samt har också flitigt
användts. Stilen är i det hela kraftig nog,
men ojämn, stundom mindre noggrann, stundom
retoriskt uppskrufvad. P. röjer särskildt sinne
för naturkrafternas samverkan till åstadkommande
af ett ordnadt helt samt framhåller med förkärlek
deras bruk i människolifvets tjänst och inflytande på
människovärlden och dess utveckling. Däremot är
han mindre lycklig i enskilda naturskildringar,
och man kan lätt märka, att hans intryck
och erfarenheter i vida högre grad äro
hämtade från böcker än grundade på omedelbara
iakttagelser af och i naturen. Verkets
anordning är följande. 1:a boken utgör
innehållsförteckning med uppgift på begagnade
källor. 2:a boken innehåller en matematisk-fysikalisk
beskrifning af världsalltet, 3–6 geografi,
7 antropologi m. m., 8–11 zoologi, 12–19
botanik tillika med antydningar om åkerbruk
och trädgårdsskötsel, 20–32 farmakologi och
medicinsk zoologi, 33–37 mineralogi med särskild
redogörelse för målar- och bildhuggarkonsten
samt dessa konsters förnämsta
skapelser och stormän. P:s död liknade hans
lif. Vid Vesuvius’ utbrott 79 e. Kr., då
P. var befälhafvare öfver flottan vid Misenum,
förleddes han af sin forskningsifver att bege
sig för nära den upproriska vulkanen, af hvars
ångor han blef kväfd.
Oaktadt sin tunga och konstlade stil utöfvade
P. genom sin Naturalhistoria på grund af
uppgifternas rikhaltighet ett stort inflytande
både på samtid och eftervärld. På 200-talet
e. Kr. gjorde Solinus (se d. o.) ett sammandrag
af P:s geografiska uppgifter. De medicinska
sammanfattades i följande årh. under namn af
Medicina Plinii. Under medeltiden var Naturalis
historia begagnad, t. ex. af Beda Venerabilis
och Karl den store. Omkr. 200 mer eller mindre
fullständiga manuskript af det stora verket ha
kommit till oss. Bland tryckta upplagor må nämnas
Hermolaus Barbarus’ (1492), Dalecampius’ (1587),
Gronovius’ (1669), Hardouins (1685), Frans’
(1778–91), von Jans (1854–65), Detlefsens (1866
–82, 1905) och Mayhoffs (fr. 1906). – 2. Cajus
P. Cæcilius Secundus minor (d. v. s. den
yngre), den föregåendes systerson och adoptivson,
f. 62 i Comum, började sin bana som sakförare,
beklädde sedermera flera statsämbeten samt
var under Nerva och ännu mer under Trajanus
mycket anlitad i statens tjänst. Så blef han
bl. a. år 100 konsul, därefter prokonsul i
Bitynien och slutligen 111 eller 112 kejserlig
ståthållare (legat) i sistnämnda provins. Han
dog före år 114, antingen där eller kort efter
hemkomsten. Hans lefnadshistoria, till hvilken
hans skrifter lämna åtskilliga bidrag, vinner
ytterligare belysning af flera inskrifter. –
P. var en ädelt tänkande och högt bildad man, som
med sina offentliga värf förenade en omfattande
litterär verksamhet. Han njöt af förtroligt
umgänge med frejdade författare (Quintilianus,
Tacitus, Suetonius m. fl.) och bildade sig
efter de bästa mönster, särskildt Cicero. Med
den sistnämnde delade han svagheten för pris och
ära i det offentliga samt jämväl en viss vekhet i
lynnet, men var honom underlägsen i begåfning. Af
hans arbeten ega vi i behåll ett tacksägelsetal
i senaten till Trajanus för utnämningen till
konsul (den s. k. Panegyricus), nio böcker
bref (Epistolæ) samt en brefväxling med kejsar
Trajanus förnämligast under ståthållarskapet
i Bitynien. I sina bref, som utgöra ett
rikt bidrag till tidens historia, uttalar
sig P. om de mest olika ämnen och föremål,
men är särskildt angelägen att framhålla sin
egen personlighet. Särskildt viktiga äro de
bref, som växlats angående de kristne och
deras ställning. I allmänhet taget är P:s
framställningssätt vårdadt och sirligt, men
förfaller stundom till svulst och effektsökeri. I
skildringar af naturen och landtlifvet har han
en viss styrka. Språket är, om man tar tillbörlig
hänsyn till tidens smak, värdt allt erkännande.
1–2. R. Tdh. (J. C.)
Plinius der jüngste. Se Wolff, O. L. B.
Plinlimmon [plinli’mən], berggrupp i Wales,
på gränsen mellan grefskapen Cardigan
och Montgomery, 756 m. På P. upprinna
Severn, Wye och flera mindre vattendrag.
J. F. N.
Plint (grek. plinthos, eg. tegelsten), den
vanligen kvadratiska eller rektangulära skifva,
som utgör underlaget för en kolonnbas, en staty,
en vas e. d.; fotplatta, fotskifva. Jfr Postament
och Sockel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
