Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 1039-1040 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plato, astron. - Platon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tar, som första gången 1725 iakttogos af
Bianchini och sedermera några gånger visat
sig i den inre, ännu mörka fördjupningen i
bergets midt, då det vid första kvarteret
nås af ljusgränsen, ha i äldre tider ansetts
vara orsakade af vulkaniska utbrott. I
senare tid har det dock påvisats, att
fenomenet orsakas af rämnor i bergväggen,
hvarigenom solljuset i en viss riktning förmår
framtränga. W. H. Pickering iakttog emellertid
1904 vissa förändringar hos detta ringberg,
hvilkas realitet knappast kan betviflas
eller åtminstone icke kan bestämdt förnekas.
E. J. (B-d.)

Platon (lat. Pla’to) Greklands
störste filosof och en af alla tiders störste
tänkare, f. sannolikt 427 f. Kr. i Egina
(eller Aten), d. 347 i Aten. Hans ursprungliga
namn var Aristokles. Han härstammade från en
förnäm familj; modern ledde sitt stamträd
från en släkting till Solon, fadern från
konung Kodros; den bekante oligarken Kriton
var hans moders kusin. Den unge P. erhöll
en omsorgsfull uppfostran, omfattande
äfven undervisning i teckning, målning och
musik. Hans älsklingsskalder voro Homeros,
Epicharmos och Sofron, och som ung skall han
ha diktat dityramber och tragedier, som han
brände, när hans filosofiska intresse vaknat. I
filosofien infördes han först af Herakleitos’
lärjunge Kratylos, och sedan gjorde han sig
väl förtrogen med hela den äldre grekiska
filosofien. Men afgörande för hans egna
åsikter blef hans bekantskap med Sokrates,
hvars undervisning han följde från sitt 21 :a
år till Sokrates’ död, då P. var 25 år. Efter
denna upprörande tilldragelse lämnade han
Aten och begaf sig till Euklides i Megara,
en af Sokrates’ mest ansedda lärjungar. Sedan
följde P :s vandringsår, ungefärligen från
399 till 388, under hvilka han fullbordade
sin bildning genom vidsträckta resor. Först
tyckes han i Kyrene ha studerat matematik
under Teodoros’ ledning. Därefter vistades han
i Egypten och gjorde sig bekant med dess höga
bildningslif. Måhända vistades han sedan några
år i Aten, sysselsatt med författarskap. Så
begaf han sig till södra Italien, där han
gjorde bekantskap med pytagoréerna, särskildt
med den vise Archytas. Längre tid uppehöll
han sig i Syrakusa vid Dionysios d. ä :s hof,
där han knöt en oupplöslig vänskap med dennes
unge svåger Dion. Förhållandet till tyrannen
Dionysios slutade emellertid med en brytning,
hvarefter P. utlämnades till spartanerna, med
hvilka Aten då låg i krig. Som krigsfånge utbjöds
han på slafmarknaden i Egina, men friköptes af
Annikeris från Kyrene (icke den ett århundrade
därefter lefvande filosofen med samma namn). P
:s vänner insamlade en pen-


Byst af Platon (i Vatikanen, Rom); antas vara
kopia (från midten af l:a årh. f. Kr.) efter
original af Silanion i midten af 4:e årh. f. Kr.

ningsumma för att ersätta lösepenningen, men då
denna tillbakavisades af Annikeris, användes den
i stället af P. för inköp af den trädgård i Aten,
där han sedan öppnade sin ryktbara läroanstalt,
Akademien, så kallad efter ett omgränsande åt
heroen Aka’demos helgadt gymnasium. P. var 40 år
gammal, när han där började sin lärarverksamhet,
sannolikt 387. Under hela 40 år, ända till sin
död, fortsatte han att där kring sig samla en
talrik lärjungekrets. Merendels använde han
samma undervisningsform som Sokrates, nämligen
filosofiska samtal, men särskildt under sina
senare år torde han äfven ha hållit fortlöpande
föredrag. - Vid sidan af sin lärarverksamhet
egnade sig P. åt ett omfattande författarskap. Af
detta finnas ännu kvar de 35 dialoger, som i
senantiken gingo under P :s namn och tyckas
vara allt, hvad han utgett. Några af dessa
skrifter anses nu ej vara af P., någras äkthet
är ännu omstridd, men det stora flertalet är
otvifvelaktigt äkta platonska skrifter. De
mest berömda af dessa äro följande. Estetiskt
högst stå Faidros, som innehåller den första
framställningen af idéläran, Symposion, den
mästerliga skildringen af ett dryckeslag, vid
hvilket hållas olika tal öfver Eros (kärleken),
samt Faidon, som skildrar Sokrates’ sista dag
i fängelset och de därunder hållna samtalen om
själens odödlighet. Historiskt betydelsefull
är Apologien, som återger Sokrates’ försvarstal
inför domstolen.- Af stor filosofisk betydelse
är Teaitetos, i hvilken dialog P. framställer
sin kunskapsteori. Men hans hufvudarbete
är den 10 böcker omfattande dialogen Staten
(Politeia), i hvilken han med utgångspunkt
från en undersökning af rättskaffenshetens
begrepp och på grundvalen af sin filosofiska
lifsåskådning framställer sin ryktbara lära om
idealstaten. Körande det inbördes förhållandet
mellan P :s olika skrifter har en mångfald olika
åsikter blifvit framställd, utan att någon ännu
blifvit afgjordt segrande. Schleiermacher sökte
inordna dialogerna i ett system, inom hvilket
P. skulle planmässigt ha genom de föregående
undersökningarna förberedt de följande,
begränsande framställningen i hvarje skrift till
vissa bestämda synpunkter, hvarvid den skenbara
olikheten mellan uttalandena i vissa skrifter
skulle förklaras genom afsiktliga pedagogiska
hänsyn. Till ett likartadt uppfattningssätt
anslöt sig äfven den svenske Platon-forskaren
S. Ribbing. Flertalet senare forskare har
anslutit sig till den genetiska teori, som först
framställdes af K. F. Hermann och enligt hvilken
dialogerna ordnas kronologiskt med erkännande,
att P :s åsikter småningom utvecklats från
vissa ungdomsskrifter, i hvilka ståndpunkten
i det hela är troget sokratisk, genom andra,
i hvilka P. framför allt bekämpar sofistiken,
men ännu icke har sin egen positiva åsikt
fullt färdig, till höjdpunkten i "Faidros",
"Teaitetos", "Symposion", "Faidon" och framför
allt "Politéia", för att slutligen mynna ut
i Timaios och Lagarna, som i viss mån bära
ålderdomens prägel.

Som nämndt hade P. först lärt känna Herakleitos’
filosofi, enligt hvilken allt är i en ständig
förändring och "rörelsen" därför det enda
verkliga. En alldeles motsatt åsikt hade
framställts af eleaterna. Enligt dessa var det
eviga, oföränderliga, enhetliga varat det enda
sant verkliga. Mellan dessa skarpt motsatta
åsikter måste P. välja eller också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>