Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Placentia - Placera - Placerad, ridk. - Placeringsdeputationen. Se Deputation, sp. 170 - Placet - Placidia (Galla P.) - Placita - Plackning, fortif. Se Beklädnadsarbete, sp. 1236 - Placodermata (Placodermi), paleont. - Placodermi, paleont. Se Placodermata - Plafond - Plafondmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Placentia. 1. Se Piacenza 2. –
2. [eng. utt. pläse’nʃiə] Hamnplats på
västra kusten af halfön Avalon på Newfoundland
(omkr. 1,300 inv.), genom telegrafkabel förenad
med S:t Pierre och Nova Scotia. P. anlades
och befästes af fransmännen 1660 och var deras
hufvudort i dessa trakter till 1713.
Placera (fr. placer), sätta, ställa, lägga,
förlägga på en viss plats; anvisa plats;
anbringa; insätta (pengar) mot ränta eller i ett
företag; skaffa tjänstebefattning eller bärgning
åt någon.
Placerad, ridk., benämning på hvarje häst, hvars
plats i förhållande till den segrande hästen i en
kapplöpning blifvit af domaren angifven. Vanligen
placeras endast de tre främsta hästarna
eller också en mer än antalet utsatta pris.
B. C-m.
Placeringsdeputationen. Se Deputation, sp. 170.
Placet (lat., "det behagar"), ett af regeringen
gifvet godkännande. Uttrycket användes ofta om
bekräftelse af en konsuls ämbetsbefogenheter,
exekvatur (se d. o.). – Placet l.
Placetum regium ("kunglig stadfästelse"),
den världsliga styrelsens stadfästelse eller
gillande af en kyrklig förordning, är i
de katolska länderna en af de s. k. jura
circa sacra (se Jura). Det af Gregorius
VII grundlagda papalsystemet ville icke
tillerkänna den världsliga öfverheten någon
sådan rättighet, hvilken för den katolska
högkyrkligheten naturligtvis alltid är ett
oting. Redan under medeltiden utöfvades likväl
denna rättighet, t. ex. i Nederländerna,
Spanien och Frankrike. Genom reformationens
inflytande på åskådningen äfven i de katolska
länderna gjorde sig rättigheten till placet
alltmera gällande, ehuru under ständig strid med
romerska kurian, hvilken på vatikankonsiliet
1870 frånkände staterna en dylik rätt. Flera
stater ha själfmant afstått från denna rätt
eller modifierat den, emedan numera några
svårare öfvergrepp från kyrkans sida ej äro
att befara. Så är t. ex. förhållandet med
Preussen, Österrike, Baden och Württemberg,
under det att t. ex. Frankrike till skilsmässan
mellan stat och kyrka bibehöll det gamla bruket.
J. P.*
Placi’dia (Galla P.), dotter till Theodosius
den store och hans andra maka, Galla, blef
tjuguett-årig vid Alariks eröfring af Rom
(410) tillfångatagen af västgöterna och
sedermera, år 414 e. Kr., förmäld med deras
konung Ataulf. Någon tid efter dennes mord
(415) blef hon utväxlad och sedan af sin broder
Honorius gifven till äkta åt hans tappre general
Constantius, hvilken till belöning för sina
tjänster upphöjdes till medregent. Constantius
blef dock ej länge vid lif, och P. begaf sig
därefter till Konstantinopel, men återkom 425
till Ravenna, för att under titeln Augusta
(här = "änkekejsarinna") styra Yästromerska
riket under sin och Constantius’ son kejsar
Yalentinianus III :s minderårighet. Äfven sedan
sonen blifvit myndig, bibehöll hans begåfvade,
kraftfulla och härsklystna moder ett af görande
inflytande till sin död (450). I Ravenna visas
ännu hennes grafvård. R- Tdh.*
Pla’cita (lat., plur. af pla’citum),
stormansmöten i det frankisk-karolingiska
riket. Se E t a t s g é-n e r a u x,
sp. 971. Stundom kallades dylika herredagar
placita regis.
Plackning (ty. plackwerk-, fr. placage,
af fr.
plaquer, belägga, bekläda), fortif. Se
Bekläd-nadsarbete, sp. 1236.
Placodermata (Placodermi), paleont.,
benämning, hvarunder stundom en del fiskliknande
organismer sammanfattas, som lefvat under
vår jords paleozoiska tidsålder; huruvida
alla till denna grupp sammanförda former
äro genetiskt sammanhörande, är ej afgjordt.
L-e.
Placodermi, paleont. Se Placodermata.
Plafond [-få’ŋd, franskt utt. -få’], fr. (af
plat, flat, platt, och fond, botten),
platt innantak i motsats till hvalfvet;
innantak i allmänhet. I svenskan begagnas
ordet företrädesvis om sådana tak, som äro på
ett eller annat sätt konstnärligt utstyrda.
Öfvergången från det vågräta taket till de
lodräta väggarna förmedlas vanligen genom ett
listverk (taklist), stundom genom en större eller
mindre hålkäl. Antikens och jämväl medeltidens
byggnadskonst utgick vid anordningen af plafonden
från den till grund liggande konstruktionen och
sökte framhålla denna. Taket indelades genom de
parallella bärbjälkarna i aflånga fält, hvilka
i sin tur indelades genom de högre liggande,
på bärbjälkarna hvilande, sekundärbjälkarna i
rektangulära eller kvadratiska, kassettartade,
fält. Renässansen upptog med en viss
förkärlek det senare motivet, men utförde det
"kassetterade" taket medelst ett panelverk,
som h. o. h. dolde konstruktionen. Stor
frihet rådde härvid i fråga om fältens form
och storlek. De äro än fyrkantiga, än tre-,
sex-, åttahörniga o. s. v. Regel är, att hela
plafondytan täckes med ett likformigt utbredt
geometriskt upprepningsmönster. Dekorationen
går ut på att framhålla ramverket i motsats
till fyllningarna. Där taken putsas, utföras
indelningarna och orneringen i gipsbruk. Efter
hand framträder en viss benägenhet att framhålla
midtfältet, som omges med en särskild,
starkare ram, ofta prydd med konsoler och
nedhängande tappar. Detta fält bildar en
lämplig plats för målning, och under det
följande årh. vidgas midtfältet alltmer, tills
plafonden slutligen bildar en enda, med målning
likformigt behandlad yta (se fig. 3). Orneringen
utgår dock alltid från en vare sig särskildt
markerad eller endast tänkt medelpunkt. Detta
system har sedermera bibehållit sig som det
förhärskande. – I Sverige ha Gripsholms och
Kalmar slott att uppvisa präktiga plafonder
från 1500-talet (fig. 1, 2 o. 4), några ännu
af medeltidens typ (jfr fig. 5 till art.
Gripsholm). Från 1600- och 1700-talen har ett
stort antal ganska ståtliga plafonder bibehållit
sig, så i Drottningholms och Stockholms slott, i
Riddarhuset och Öfverståthållarhuset i Stockholm
(fig. 3) samt å Skokloster, Grönsö, Eriksberg
i Södermanland (fig. 5) m. fl. herresäten.
Upk.*
Plafondmålning [-få’ŋd-], målning, som pryder en
plafond, innertaket i ett rum. Efter föredömet af
de store renässansmästarna, särskildt Correggio,
blef det mot slutet af 1500-talet och under
följande årh. vanligt att på plafonder anbringa
perspektiviska målningar. Människofigurer och
andra föremål tecknades därvid så, som de skulle
te sig för åskådaren, ifall han från sin plats
på golfvet i rummets midt i verkligheten skulle
se dem uppe i höjden ("grodperspektiv"). Medan
i äldre takmålningar, t. ex. i Michelangelos
fresker i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
