Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pius. 5. P. V, den helige - Pius. 6. P. VI - Pius. 7. P. VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgångar i Frankrike, Nederländerna, Tyskland
och Polen. Mot drottning Elisabet af England
slungade han den ödesdigra afsättningsbullan
1570. Den romerska papalismen stegrade han
ytterligare; i den af honom på Trident-konsiliets
uppdrag utgifna Catechismus romanus 1566
betecknades påfven som "universalis pastor";
i papalsystemets tjänst stod ock kultens
uniformering genom Breviarium romanum 1568
och Missale romanum 1570. 1571 upprättade
P. indexkongregationen. P. var korstågstankens
siste store bärare. Han lyckades uppelda
t. o. m. de nyktre venezianske köpmännen;
sjösegern vid Lepanto 1571 betecknade höjdpunkten
af hans lifs triumfer. Hans djupa fromhet gjorde
ett oerhördt intryck i den katolska världen. Han
kanoniserades af Klemens XI. Litt.: P. Herre,
"Papsttum und papstwahlen im zeitalter Philipps
II." (1907), och biografier öfver P. af Boilets
(1901), Dell’Acqua (1904), Spezi (1905), Martin
(1907) och Deslandres (1911).
6. P. VI (1775–99), hette eg. Giovanni Angelo
Braschi, f. 1717 i Cesena, d. 29 aug. 1799
i Valence, blef 1766 påflig skattmästare,
1773 kardinal och 1775 efter 4 månaders
konklav påfve. Han mottog valet som ett af
samvetet pålagdt straff. Till sin åskådning
representerade han de ytterlige papalisterna;
men han var klok och måttfull i sin kyrkopolitik,
förstod väntans konst och bar med värdighet alla
olyckor, som motsättningen mellan påfvedömet och
de efter absolutism sträfvande regeringarna
måste medföra. Större delen af hans långa
pontifikat upptogs af stridigheter mellan honom
och Österrikes kyrkoreformerande kejsare Josef II
(se d. o.). Mot denne, som 1783 ingrep t. o. m. i
gudstjänstordning och fromhetsöfningar,
var han maktlös; men genom förmågan att vänta
återvann han det mesta efter Josefs död 1790,
då revolutionen i Nederländerna nödgade Leopold
II till kyrkligt återtåg (i Österrike egde dock
"josefinismen" bestånd till 1848). Samma utgång
fick P:s kamp mot Leopolds kyrkliga reformer som
storhertig i Toscana, innan denne blef kejsare
(biskop Riccis reformsynod i Pistoja 1786,
bannlyst af P. 1794). P. inhöstade äfven en
rad andra framgångar. I Portugal lyckades han
i det väsentliga få ordningen före Pombals tid
återställd. Med Spanien stod han på god fot;
däremot lösgjorde sig Neapel från sitt skenbara
vasallförhållande till påfven. P:s största
seger var, att febronianismen hejdades (Hontheims – se d. o. –
återkallelse 1778) lika väl som den af denna
påverkade tyska episkopalismen, som framträdde i
striden om den af påfven 1785 upprättade ständiga
nuntiaturen i München och som tog sitt starkaste
uttryck i de s. k. Emspunktationerna (se
Emskongressen); 1789 afvisade P. med framgång
alla ärkebiskoparnas anspråk, hvilka efter Josef
II:s död helt gingo i kvaf i de napoleonska
omgestaltningarna. P. möjliggjorde också genom
sin sympati för den upphäfda jesuitorden, att
denna faktiskt kunde fortsätta att existera. –
Stormarna och olyckorna kommo för honom med den
franska revolutionen. Mot nationalförsamlingens
första kyrkliga åtgärder (samvetsfrihet,
upphäfvandet af alla ordnar etc.) förhöll han
sig afvaktande, äfven sedan "Constitution civile
du clergé" 12 jan. 1790 antagits, och prästerna
affordrades ed på denna konstitution. Men då den
öfverväldigande majoriteten af Frankrikes klerus
tappert vägrade eden, vågade P. 13 april 1791
fördöma konstitutionen och hota de edsafläggande
prästerna med suspension (bullan Caritas
quæ docente Paulo). På denna krigsförklaring
svarade Frankrike med att indraga de påfliga
besittningarna Avignon och Venaissin. Spänningen
ökades genom nationalkonventets radikala beslut
och pöbelexcesser i Rom, och 1796 utbröt öppet
krig; Bonaparte ryckte mot Rom och aftvang
påfven stilleståndet i Bologna 1796 och därpå den
ännu hårdare freden i Tolentino 1797. En fransk
generals dödande vid ett tumult i Rom förde till
nytt krig, då republiken proklamerades i Rom och
erkändes af Frankrike 1798. Den 81-årige sjuke
påfven fördes fången till Siena och sedan till
Valence i Frankrike, där han afled. – P. var
bekant för sitt vördnadsbjudande och ståtliga
utseende samt sitt vinnande sätt. Han var en man
med rena seder och arbetade på prästerskapets
sedliga förbättring. Om konsten gjorde han
sig förtjänt genom utvidgning och riktande af
vatikanska museet. Gustaf III aflade 1784 besök
hos honom i Rom. – Litt.: J. Gendry, "Pie VI, sa
vie etc." (2 bd, 1907), Rinieri, "Della rovina
di una monarchia" (om P. och Neapel; 1910),
H. Westerberg, "Preussen und Rom an der wende des
18. jahrhunderts" (1908). Se äfven litt. om
revolutionens kyrkohistoria: A. Debidour,
"Histoire des rapports de l’église et de l’état
en France de 1789 à 1870" (1898), E. Champion,
"Introduction à l’histoire religieuse de la
revolution française" (1904), E. Lafont, "La
politique religieuse de la revolution française"
(1909), P. de la Gorce, "Histoire religieuse de
la revolution française" (2 bd, 1909–12), och
Sampson, "P. VI and the french revolution" (i
"American catholic quarterly review", bd 31–32).
7. P. VII (1800–23); hette eg. Barnaba Luigi
Chiaramonti, f. 1742 i Cesena, d. 21 aug. 1823
i Rom, ingick i benediktinorden och blef 1782
biskop af Tivoli. Af P. VI upphöjdes han till
kardinal 1785, utbytte då Tivoli mot Imola och
valdes 14 mars 1800 i Venezia till påfve. Till
sin statssekreterare utnämnde han Ercole
Consalvi (se d. o.), hvilken store statsman
blef hans trogne tjänare ända till hans död
och satte prägeln på hans långa pontifikat. En
annan betydande tjänare hade han i kardinal
Pacca, som i ultramontan anda bekämpade den
mera moderate
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
