Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piper, Pepparsläktet, bot., farm. - Piper, svenska adliga ätter - Piper. 1. Karl P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjärtlika blad samt frukterna alldeles oskaftade
och tätt hopgyttrade på de cylindriska,
gåspenntjocka, omkr. 4 cm. långa kolfvarna,
hvilka torkade ha gråaktig färg och se ut,
som om de blifvit rullade i ett fint damm af
lera. Långpeppar är numera endast ett folkmedel,
användt i djurmedicin och som fluggift. Större
betydelse har den indiska P. Betle. Det är
dessa blad, som användas, jämte betelnöten
och osläckt kalk, till den bland malajerna och
andra Indiens folk allmänna beteltuggningen
(se Areca). Ett slags jaborandi äro bladen
af P. Jaborandi och P. mollicomum (båda
arterna i Brasilien). Asjantipeppar erhålles
af P. guineense (i Väst-Afrika). Rötterna
af P. unguiculatum och P. Jaborandi ha i
Brasilien medicinsk användning. I Peru
användas frukterna af P. longifolium
som svartpeppar. Om P. angustifolium
se Matico, om P. methysticum se
Kava-kava, om P. Cubeba se Kubeber.
Piper, svenska adliga ätter, härstammande från
handlanden, sedermera borgmästaren i Viborg
Berndt Piper (f. i Lübeck, d. 1635). Denne
hade tre söner, Henrik, Karl och Peter. Henriks
yngre son, Henrik P. (d. 1704 som vice guvernör
öfver Ingermanland), adlades 1678, och på hans
linje adopterades 1776 hans äldre broder
Berndts sonsöner. Denna linje utgick på
svärdssidan 1824. Karls son, Karl P. (se P. 1),
1679 adelsman, 1698 friherre och grefve, blef
stamfader för den ännu lefvande grefliga ätten P.
Grefliga ätten Pipers vapen.
1. Karl P., grefve, statsman, f. 29 juli 1647
i Stockholm, d. 29 maj 1716 i Nöteborg, var son
till kamreraren i Krigskollegium Karl P. Efter
slutade studier vid Uppsala universitet ingick
han vid 19 års ålder i kansliet, åtföljde
1673 -74 Gustaf Oxenstiernas beskickning
till Ryssland och tjänstgjorde någon tid vid
defensionsverket i Östersjöprovinserna. Karl XI:s
gunst synes han först ha vunnit under danska
kriget, då han var anställd som tjänsteman vid
fältkansliet i Skåne. Efter kriget, hvarunder
han 1678 adlades, blef han 1679 sekreterare
i Kammarkollegium. Under de följande åren af
Karl XI:s regering vann han alltmer sin herres
förtroende genom sin sällsporda duglighet och
sina grundliga insikter i allt, som hörde till
rikets inre styrelse. 1689 befordrades P. till
sekreterare af staten (statssekreterare) och
kansliråd. Under Karl XI:s sista år betydde
han mer än någon annan, kanske med undantag
af Wallenstedt. P:s vidsträckta inflytande
föranledde både utländska ministrar och den af de
många räfsterna hotade högadeln att söka ställa
sig väl med honom; härigenom samt genom sitt
gifte 1690 med Kristina Törnflycht förvärfvade
han en stor förmögenhet, som ytterligare ökades
genom lyckade
egendomsköp och omfattande affärsverksamhet. Karl
XI:s tillit bevarade han orubbad, och på
sin dödsbädd skall konungen ha gett sin
unge efterträdare rådet att bibehålla P. och
skänka honom sitt förtroende. P. blef också
snart Karl XII :s högstbetrodde man; det har i
allmänhet ansetts, att han kraftigt befordrat
konungens tidiga myndigförklarande. 1697
inkallades P. jämte Tomas Polus i rådet
under titeln statsråd; då han fortfor att
vara statssekreterare och föredragande för
inrikes ärenden, blef han i verkligheten en
förste minister efter modern uppfattning. 1698
upphöjdes han på en gång i friherrligt och
grefligt stånd, följde fr. o. m. 1700 konungen
i fält som chef för fältkansliet, utnämndes
1702 till Uppsala universitets kansler samt
blef 1705 öfverstemarskalk vid konungens hof med
bibehållande af ställningen som kungligt råd och
statsråd. 1700-09 gingo alla styrelseärenden,
som skulle föredragas hos konungen, genom P.,
och såsom Karls främste rådgifvare fick han
sköta de flesta underhandlingar med såväl
de polske magnaterna som främmande furstars
sändebud. Genom sin synnerliga kännedom om alla
styrelsens detaljer, hvarvid han egde godt stöd
af sina skickliga medhjälpare inom kansliet
Olof Hermelin. Josias Cederhielm och Joakim
von Düben, synes han i allt väsentligt ha ledt
konungens inre åtgärder. Med hänsyn till yttre
politik och krigföring torde hans inflytande
varit vida mera begränsadt. Efter slaget vid
Klissow var han böjd för fred med konung August
och afstyrkte afsättningskriget mot honom, men
blef, då Karl XII vidhöll sitt motsatta beslut,
den oförtrutne verkställaren af sin herres
vilja. Likaså af rådde han inbrottet i Sachsen
1706; sedan det skett, blef han den främste
svenske underhandlaren vid freden i Altranstädt
liksom vid de därefter förda förhandlingarna
med kejsaren. Samtiden satte hans hållning vid
åtskilliga af dessa tillfällen i samband med
privatekonomiska fördelar. Äfven om ett sådant
sammanhang icke är uteslutet, kan det likväl icke
sägas ha utöfvat något afgörande inflytande på
hans rådslag. Snarare har P. liksom flertalet
af Sveriges dåvarande äldre statsmän varit
böjd att underskatta den östeuropeiska krisen
och hellre sett ett direkt ingripande i den
stora striden om det spanska arfvet. Sin mest
glänsande tid hade P. under Karl XII:s vistelse
i Sachsen. Han åtföljde fortfarande konungen
på tåget mot Ryssland och blef under slaget vid
Poltava fången. Härefter fördes han först till
Kiev och måste med sina landsmän deltaga i tsar
Peters triumfintåg i Moskva dec. 1709. Under
fångenskapen vistades P. vanligen i Moskva. Där
utvecklade han jämte Rehnschiöld en särdeles
liflig verksamhet för att sammanhålla och i mån
af tillgångar understödja de i fångenskapen
stadde svenskarna. Hans framgångsrika arbete
härmed och gensträfvighet att befordra tsarens
afsikter på enstaka högre ryska dignitärers
utväxling mot svenska fångar - för detta ändamål
hade han och Rehnschiöld hösten 1710 fått vistas
i Petersburg, hvarifrån de vid nyåret åter sändes
till Moskva - ådrogo honom allt allvarligare
trakasserier. I dec. 1714 fördes han åter till
Petersburg, där han hölls i hårdt fängelse samt
slutligen inspärrades i Schlüsselburg (Nöteborg),
där han afled. Hans lik hemfördes 1718 under
hedersbetygelser till Sverige och nedsattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
