Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med helgelsen. Det kristliga lifvet, som hos
Dippel blir asketiskt och helst celibatärt,
dock utan kraf på syndfrihet, skall regleras
af Kristi, ej af Mose lag. Arbetet erkännes
såsom en plikt i kärlekens tjänst, men är utan
egentligt värde. Dippel erkänner också staten,
men bekämpar dess konfessionella form och kräfver
en absolut, individuell religionsfrihet, enär den
världsliga makten saknar befogenhet i trossaker
– alltså i stort sedt independentismens
åskådning. – Som teologisk tänkare är Dippel
pietismens främste. Han tänker den religiösa
subjektivismens och individualismens tankar
till slut och föregriper i mycket den moderna
teologiska utvecklingen, ehuru han med sina många
dunkelheter, motsägelser och bisarrerier icke
förmått, hetsad som han hela lifvet var, att
skapa ett klart genomtänkt och kritiskt sofradt
teologiskt system. Härtill fattades också honom
liksom hela hans samtid den nödvändiga historiska
kritiken. Närmast bildar han öfvergången till
neologiens och rationalismens teologi; men hans
kritik är mindre förnuftsmässigt än religiöst
motiverad och gör därför halt inför undret
och dogmats centrala delar (treenighetsläran
och kristologien m. m.). Likväl var Dippels
teologi för sin tid ytterst radikal och möttes
därför, särskildt i fråga om försoningsläran,
med skoningslös förföljelse.
Sin största utbredning vann den radikala
pietismen i södra och västra Tyskland, ej utan
yttringar af svärmeri, särskildt efter de franske
inspirerades mission, och ej utan enstaka sedliga
förvillelser, såsom hos den sexuellt abnorma
Eva von Buttlar och hennes anhang i Hessen. Den
ytterliga individualismen omöjliggjorde hvarje
varaktig sammanslutning. Med 1730-talet förtunnas
radikalismens led. Härtill bidrog icke blott
tidens böjelse för upplysningen, utan, bland de
religiöse, också den nya vändning, som inträdde
inom pietismens egen inre utveckling genom
F. L. von Zinzendorfs framträdande.
Herrnhutismen reagerade nämligen icke blott
emot den konservativa pietismens tunga
lagiskhet, utan än mer mot radikalismens
mystiska grundidé och asketiska världsflykt,
hänsynslösa individualism och osociala art,
som i religionens namn holl på att omöjliggöra
allt religiöst samlif. Zinzendorfs religiositet
söker sig, här i motsats också till upplysningens
"naturliga" religion, åter till den historiske
Jesus och den positiva uppenbarelsen samt
sträfvar i allt till religiös gemenskap i
verkligt församlingslif, hvilket var något
nytt. I motsats till både ortodox gammalfromhet
och konservativ och radikal pietism är Zinzendorf
påverkad af upplysningens optimistiska stämning
och lyckokraf. Och detta ligger ej längre blott
på djupet, fruktadt och tillbakaträngdt, utan
uttalas och får åter plats i religionen. "Icke
däri består kristendomens väsen, att man är
from, utan däri, att man är lycklig." Att vara
en kristen hade för de allvarlige ortodoxerna
varit en själfklar plikt, för konservativ och
radikal pietism en oändligt svår uppgift, för
Zinzendorf blef det en förmån och en lycka. Vi
se åter, som i den helige Franciscus’ dagar, en
religiös människa, som vågar lefva och glädja
sig i Guds värld. Möjlig blef denna trosvissa
glada kristendom genom återgången, utan djupare
spekulation, till försoningsidén. Den blod-
och sårreligiositet, som utvecklades af
Zinzendorf, med en ny variation också af den
bernhardinska brudkärleken, blef icke utan sina
betänkliga misstag och förvillelser. Men ordet
om Kristi försoning och det enkla budskapet:
"Kom, som du är!" blef dock för alla enkla och
små ett fattbart budskap och för många utslitna
radikaler ett ljufligt evangelium. Försoningens
omfattande gaf ock herrnhutismen större tolerans
från kyrkans sida. Blott i herrnhutismen visade
sig pietismen mäktig en egen organisation, som
ännu består. Vanligen behandlas dess historia
för sig, skild från pietismen, till hvilken den
dock hör som en särskild gren.
2. Den äldre pietismen i Sverige. När pietismen
mot slutet af 1600-talet når den svenska kyrkan,
liknar denna i stort sedt den tyska i sträng
konfessionalism, statuerad i en drakonisk
religionslagstiftning, i antireformert ortodox
ifver för ren lära, i strid också emot den med
cartesianismen och naturforskningen gryende
vetenskapen. Men i olikhet med den tyska hade
den svenska kyrkan genom en lång rad af kyrkomän
utan motstycke i Tyskland utvecklat en ifrig
verksamhet för folkets religiösa undervisning
genom katekisation samt sökt genom sträng lag
och kyrkotukt reglera folkets hela lif efter
strängt kristliga principer för att skapa
ett alltigenom kristligt samhälle och göra
Sveriges folk till ett Guds folk. I allt detta
hade den understödts af en stark kungamakt. Men
objektiveringen och kollektiviseringen visa sig
äfven hos oss: personlig omvändelse predikas
ej, nyfödelsen sker i dopet, och hela folket
betraktas som ett Guds folk. Nattvardsbegåendet
är en tvångssak, därför allmänt, men ett opus
operatum, som också Spegel betygar. Lekmännen
äro religiöst omyndiga, församlingens lif
fullständigt passivt. Med allt sitt allvar är
den svenska 1600-talsortodoxien en lagreligion,
förtjänt om folklifvets höjande ur dess
tidigare primitivitet i sedligt och religiöst
hänseende, men dock en tvångsreligion, som icke
kunde bli en verklig, inre makt i folkets eller
ens i allt prästerskapets lif, utan där företer
svåra sedliga brister och en myckenhet, af de
stora häxprocesserna nogsamt betygad, urgammal
vidskepelse, tillsatt med en medeltida katolsk
extatisk folkfromhets syner och uppenbarelser. En
religiös förnyelse var äfven hos oss af nöden och
påkallades äfven af en och annan kyrkoman såsom
Grossgebauers lärjunge Olof Ekman i Falun (genom
hans "Siönödslöffte" 1680), af Dan. Anander
i Stockholm, af Jesper Svedberg och – senare –
J. Boëthius o. a. Puritansk originallitteratur
i svenska privatbibliotek och öfversättningar
af liknande tysk vittna om samma behof. De
lifliga förbindelserna med Tyskland medföra
snart beröring med pietismen.
Den konservativa svenska pietismen börjar
med spridda påverkningar af Spener från
1670–90-talen, märkbara i Livland hos
generalsuperintendenten J. Fischer, i Finland
till en tid hos J. Gezelius d. y., i Stockholm
hos drottning Ulrika Eleonora, som genom en
syster trädt i förbindelse med Spener och
1689 kallade honom, liksom förut Scriver,
till pastor i Tyska kyrkan. Sveriges förste
kände egentlige pietist blef Urban Hiärne,
sannolikt under en tysk resa 1689. Han följdes
af sin vän, mineralogen E. Odhelius. Svenska
studenter besökte redan under 1690-talet Halle
och Giessen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
