Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petra - Petræus, Eskil - Petra Gosna. Se Karpaterna, sp. 1147 - Petralia soprana - Petralia Sottana. Se Petralia soprana - Petrarca, Francesco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strykande karavanvägen mellan Syrien, Arabien och
Egypten var den länge en viktig handelsplats. 105
e. Kr. intogs den af romarna. Ännu på 500-talet
omnämnes staden P. som biskopssäte, men försvann
efter arabernas eröfring ur historien och var
förgäten, tills den 1812 upptäcktes af J. L.
Burckhardt. Den märkliga ruinstaden, som efter en
densamma genomflytande bäck kallas Wādi-Musa
(Mosesdalen), har, utom en oerhörd mängd sönderfallna
och spridda rester af murar, tegel- och kvader
stenar samt fragment af bildhuggararbeten, äfven
tämligen väl bibehållna praktbyggnader från
100–300-talen, som täfla med de i Baalbek och
Palmyra. I klippväggarna rundt omkring äro
uthuggna flera rader grafkamrar. Den naturliga och
bekvämaste ingången till klippstaden bildar den af
oleandersnår igenvuxna, af ända till 90 m. höga
sandstensväggar omslutna klyftan es Sik. Vid
dennas förening med en tvärklyfta ligger P:s
förnämsta praktbyggnad, Hazne Fir‘aun (Faraos
skattkammare), ett Isistempel, med en rik fasad i
senromersk stil (se fig.), uthuggen i den rosenfärgade
kalkstenen, och längre fram en likaledes i klippan
uthuggen teater. Äldre beskrifningar (bl. a. af
Laborde och Linant, 1830–33) ha gjorts öfverflödiga
genom Brünnows och Domaszewskis ståtliga ”Die
Provincia Arabia” (I, 1914), Dalmans ”P. und seine
felsheiligtümer” (1908) och Musils ”Arabia
Petræa” (1907–08). Jfr ock ”Corpus inscriptionum
semiticarum” (II, 1889 ff.).
(J. F. N.)
Petræus, Eskil, universitetslärare, biskop,
f. 1593 i Grums församling i Värmland, d. 27
sept. 1657, blef student i Uppsala 1609, filos.
magister 1619, besökte därefter Wittenberg och
andra tyska universitet samt förordnades 1624
till filos, adjunkt i Uppsala. Under förnyad
vistelse i Tyskland vann han den berömde teologen
Joh. Gerhards förtroende och rekommenderades af
denne hos Joh. Skytte, blef 1628 teol. licentiat
i Uppsala samt 1630 teol. lektor vid gymnasiet
i Åbo. Sedan han 1633 erhållit fullmakt att
vara kyrkoherde i Karlstad, men undanbedt sig
detta uppdrag, blef han 1634 domprost i Åbo
och vid Åbo universitets grundläggning 1640
förste teol. professor därstädes. Han var
universitetets förste rektor och promoverades
s. å. till teol. doktor. Efter Isak Rothovius’
död utnämndes han 1652 till biskop i Åbo. Ehuru
född i Sverige, vann.P. en framstående plats i
den finskspråkiga litteraturens historia. Han
var nämligen den främste af de fyra män, som
af regeringen erhöllo i uppdrag att öfversatta
bibeln i dess helhet till finska, och honom böra
till väsentlig del till-skrifvas den raskhet
och framgång, hvarmed det stora företaget drefs
och 1642 slutfördes. På Per Brahes uppmaning
utarbetade han sedermera på latin den första
och länge den enda grammatiken öfver finska
språket, Linguæ jennicæ brevis institu-tio
(1649). Som teolog var han anhängare af den
lutherska renlärigheten, dock med öfvervägande
praktisk riktning, hvarom hans i akademiska
disputationer 1653-57 utgifna betraktelser öfver
sön- och högtidsdagarnas evangelier och epistlar
vittna. Han ville genom dessa predikoutkast
ge prästerskapet i stiftet goda föredömen vid
utarbetandet af predikningar och motarbeta den
torra, innehållslösa anda, som ofta utmärkte
tidens andliga vältalighet. P. efterlämnade
äfven likprediknin-
gar. Kraftfull och allvarlig till karaktären,
var han en framstående administratör
såväl vid universitetet som i domkapitlet.
M- G- s-
Petra Gosna. Se Kar p a tern a, sp. 1147.
Peträlia soprana [såpräna], stad i
italienska prov. Palermo (Sicilien),
1,147 m. ö. h. 7,544 inv. (1911) i hela
kommunen. Saltbrytning. Västligare och lägre
ligger P. s o 11 a n a, 10,506 inv. (1911)
i kommunen. Gymnasium, vin- och olivodling.
J- F- N-
Peträlia Sottäna. Se Peträlia soprana.
Petra’rca, Francesco, italiensk skald och lärd,
f. 20 juli 1304 i Arezzo, d. 18 juli 1374 i
Arquå nära Padua. Namnet Petrarca bildade han
genom latinisering af faderns dopnamn Pe-tracco,
en familjär förlängning af Pietro. Släkten
var bördig från Florens, hvarifrån hans fader,
som tillhörde samma politiska parti som Dante,
samtidigt med denne, 1302, måste ge sig i
landsflykt. Under några år förde familjen ett
kringirrande lif, men fann 1312 ett fast hem i
Avignon, då påfvarnas residensstad. Fadern, själf
jurist, ville uppfostra sonen till samma yrke
F. Petrarca. Efter miniatyr samt lät honom där-
* ett dedikationsexemplar af för idka juridiska
stu- %££<%£%?.%%*£?
dier l Montpellier och ärade Frans
af Carrara.
Bologna. Tidigt vaknade dock hos P. ett lifligt
intresse för den latinska klassiska litteraturen,
som sedermera äfven blef hans egentliga
arbetsfält. Då han 1325 från Bologna återvände
till Avignon, voro hans föräldrar redan döda, och
för att vinna sin utkomst ingingo han och hans
broder Gherardo i det andliga ståndet. Under
inflytande af den världsliga ton, som rådde
vid det påfliga hofvet, lefde han sedan en tid
bortåt som ung elegant, sökande njutningar och
förströelser. Redan 1327 tändes dock hans hälft
sinnliga, hälft ideala, aldrig slocknande kärlek
till föremålet för hans skaldedyrkan, Laura
(möjligen Laure de Noves, gift 1325 med Hugues
de Sade och d. 1348), och genom den lyftes hans
känslostämning upp på ett högre plan. Hans fina,
bildade väsen förde honom snart i umgänge med
högt stående män, som tillhörde rika och mäktiga
familjer. Särskildt blef han väl upptagen af den
förnäma släkten Colonna och fick genom dennas
medverkan medel att för sin vidare utbildning
företaga en lång studieresa till norra Frankrike
och Tyskland. Därefter begaf han sig till Kom,
1337, och vistelsen i denna stad var i hög grad
egnad dels att stegra hans entusiastiska beundran
för den latinska klassiciteten, dels att hos
honom väcka längtan att få se Kom och Italien
åter höja sig till den glans och ära, som dem
med rätta till-komme. Redan då egde han rykte
för att vara ön af samtidens lärdaste män och
största skalder. Och sedan han från Rom begett
sig till Vaucluse nära Avignon, en enslig ort,
som han åt sig utvalt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
