Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 583-584 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Personne. 1. John Vilhelm P. - Personne. 2. Nils Edvard - Personne. 3. Amanda Karolina P., född Janson - Personrätt, jur.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på 3:e förslagsrummet till biskop i Linköpings stift,
utnämndes han därtill s. å. Sedan 1885 är han
ledamot af och sekreterare i kungl. Bibelkommissionen.
Af P:s utgifna arbeten må, utom hans
gradualafhandling, nämnas <i<Viktor Rydbergs "Bibelns
lära om Kristus" granskad af J. P.</i> (1880),
Grunddragen till Gamla Testamentets sedelära,
hufvudsakligen ur nytestamentlig synpunkt (1881; i Södra
latinläroverkets i Stockholm program) samt
Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland skolungdomen
(1887), ett upprop "till föräldrar och
uppfostrare samt till de styrande"; Bibelkritiken (1900,
3:e uppl. 1907); Herdabref till prästerskapet i
Linköpings stift (1910) samt dessutom predikningar,
föredrag och tidskriftsuppsatser. Dessutom har han
skrifvit ett stort antal artiklar i Nordisk familjebok.


2. Nils Edvard P., den föregåendes kusin,
skådespelare och teaterledare, f. 15 jan. 1850 i
Stockholm, blef student i Uppsala 1869 och egnade
sig åt juridiska studier, men följde 1876 sin håg
för scenen, i det han debuterade på k. Dramatiska teatern som Robert
Savary i "Herr Perrichons resa". Anställd som skådespelare där 1877
(premiäraktör 1886), var han tillika 1885–92 förste regissör, 1888–91
led. af styrelsen för den association, som dessa år innehade Dramatiska
teatern, och 1898–1904 med titeln intendent denna konstanstalts
chef. 1904–05 gaf han gästspel i Stockholm
och Göteborg, var 1905–07 anställd vid Svenska
teatern i Stockholm och tillhör sedan hösten 1907
ånyo Dramatiska teaterns skådespelarkår. P. var
föreståndare för denna teaters elevskola 1890–98,
är lärare där sedan 1910 och var 1906–10 lärare
vid musikkonservatoriets operaskola. P. har deltagit
i gästspel och turnéer i större delen af Sverige,
i Danmark och Norge samt (med Betty Hennings)
i Berlin och företagit ett tjugutal utländska
studieresor. – Med afgjord läggning för lustspelet,
utan att af naturen ha fått till skänks någon saftig
humor eller skrattretande torrolighet, fick P.
under sina första teaterår öfverta toklustiga roller,
som han spelade med stor fart och ledighet, lätt
och godt lynne. Han utvecklade sig genom nitiskt
studium till en lika skicklig som mångsidig komiker
och karaktärsskådespelare, som alltmer förmått ge
skarpa konturer och verklighetstrogen individualisering
åt sina personager. Hans realism är frisk
och tilltagsen och har godt om träffande detaljer.
Rollgestaltningen och repliksägningen utmärkas i
hög grad af en stilsäkerhet, hvarigenom han
fortsätter vår dramatiska teaters traditioner från
1860-70-talen och kunnat göra sig gällande äfven i
den klassiska komedien. Bland de omkr. 320 roller
han utfört framstå Scapin i "Scapins skälmstycken",
Mascarille i "De löjliga preciöserna",
Figaro i Beaumarchais’ "Barberaren i Sevilla" och
"Figaros bröllop", Arv i "Henrik och Pernille",
Malvolio i "Trettondagsafton", hvars inbilskhet
han återger med dråplig komik, Benedict i
"Mycket väsen för ingenting", Mercutio i "Romeo och
Julia", Narren i "Kung Lear", bofven Autolykos
i "En vintersaga", Don Cesar de Bazano i "Ruy
Blas", Rabagas, Cyrano de Bergerac, P:s största
roll, som han spelat ett hundratal gånger, en af
kraft och lif buren, tekniskt genomarbetad
framställning, där han äfven, ehuru ingalunda lyriker,
förstått att ge vackert uttryck åt de känsligare
partierna, vidare Straforel i "Romantik",
Henri Duval i "Duvals skilsmässa", hvilken
farsroll han spelat 200 gånger med spänstigaste
upptågslynne, Lord Quex, Revisorn och Polismästaren
i "Revisorn", Bydomaren Adam i "Den sönderslagna
krukan", Sjövall i "Ett resande teatersällskap",
Winkler i "Guld och gröna skogar", Grefve
Skytt i "Gurli", girigbuken Hillert i "Valuta",
Ralph Bonington i "Doktorns dilemma" och
sopåkaren Doolittle i "Pygmalion", där han
åstadkommit ett mästerstycke af burlesk humor. P. har
för scenen öfversatt pjäser af Terentius, Lope de
Vega, Molière, Holberg, Lessing, Schiller, H. v.
Kleist, Wilbrandt, Freytag, Musset m. fl. samt
åtskilliga monologer; han har äfven gjort sig känd
som författare af "spex" och arbetet Svenska
teatern under Gustavianska tidehvarfvet (1913). I
offentliga föreläsningar har han populariserat teaterhistorien.
P. är medstiftare af Sveriges teaterhistoriska
samfund (1912) och styrelseled. där. 1913
kallades han till hedersled. af Svenska teaterförbundet.
Han har varit mångbetrodd styrelseled. i
teaterartisternas pensionsföreningar.

3. Amanda Karolina P., född Janson,
den föregåendes hustru, skådespelerska, f. 29 dec.
1872 i Stockholm, elev vid Dramatiska teatern
1890–92, var anställd där 1892–1904 (premiäraktris
1897) och vid Svenska teatern 1905–07.
Hon blef 1905 gift med P. 2. Gynnsamt utrustad
i afseende på apparition och stämma, spelade hon
med framgång Shakspereska ungmor och eleganta
världsdamer m. m. Bland hennes roller må erinras
om Viola i "Trettondagsafton", Julia i "Romeo
och Julia", Beatrice i "Mycket väsen för ingenting",
Syrsan, Francillon och Suzanne d’Ange i
"Falska juveler".

1. (J. T. B.)
2 o. 3. E. F–t.

Personrätt, jur., läran om de af rättsordningen
erkända personerna eller subjekten i rättsförhållandena,
de som (enligt svenskt lagspråk) "kunna
förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt
inför domstol och annan myndighet söka, kära och
svara". Ifrågavarande lära uppställes vanligen som
en afdelning af civilrätten, änskönt också inom
andra rättens delar frågor om rättslig personlighet
förekomma, exempelvis i statsrätten (valrätt), i
förvaltningsrätten (behörighet till tjänster, skattskyldighet),
i straffrätten (kriminell tillräknelighet)
o. s. v. Civilrättens regler om rättskapacitet
(förmågan att vara subjekt i rättsförhållanden) och
handlingskapacitet (förmågan att genom egna
handlingar påverka sina rättsförhållanden i önskad
riktning), hufvudmomenten i den civilrättsliga
personrätten, äro emellertid af grundläggande betydelse
jämväl för andra delar af rättssystemet. Jfr
Civilrätt. – Under uttrycket personrätt
inbegripes emellanåt äfven läran om de s. k.
rättigheterna till den egna personligheten,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>