Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persius Flaccus, Aulus - Persmässan (Pärsmässan). Se Karlstad, sp. 1100 - Persnäs - Person - Person, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligheten ha hans satirer med
rätta karakteriserats som stoiska
retorsöfningar. Framställningssättet är
sammanträngdt och på grund af författarens
förkärlek för omskrifvande vändningar ofta
dunkelt. - P:s satirer, utg. senast af Jahn-Leo
(1910) och Consoli (1911), finnas öfversatta
till svenska af R. Törnebladh (1854).
H. Sgn.
Persmässan (Pärsmässan). Se Karlstad, sp. 1100.
Persnäs, socken i Kalmar län, Åkerbo härad. 4,908
har. 1,472 inv. (1913). P. bildar med Föra ett
pastorat i Kalmar stift, Ölands norra kontrakt.
Person (af lat. persöna, se d. o.), en
människas yttre väsen; det karakteristiska hos
en människa; diktad människa i ett skådespel,
i en roman o. s. v. - 1. Gramm., namn på
den grammatiska kategori, som betecknar
något af de tre förhållandena den talande,
tilltalade och omtalade. Egentligen referera
sig dessa förhållanden på lefvande personer,
i synnerhet de båda första förhållandena. Den
tredje personen kan lättare afse ett liflöst
föremål. Åtskillnad till person träffas först
och främst samt egentligast hos pronomina,
speciellt de personliga, som ha särskilda
beteckningar för de tre nämnda förhållandena,
t. ex. sv. jag, du, han o. s. v. De öfriga
pronominalklasserna referera sig i allmänhet på
tredje personen. Vidare är åtskillnad till person
ett mycket framstående drag i verbalböjningen, i
det att i allmänhet inom hvarje tempus och modus
former bildas för de olika personerna: lat. amo,
jag älskar, amas, du älskar, amat, han älskar,
o. s. v. Se för öfrigt Pronomen och Verb. -
2. Teol. I den kyrkliga treenighetsläran skiljes
det mellan å ena sidan det ena gudoms-"väsendet"
och å andra sidan de tre gudoms-"personerna", som
"äro i" denna ena och samma gudom. I egendomlig
reciprocitet härmed läres det i den gamla kyrkans
andra centrala dogm, den kristologiska, att i
Kristi ena "person" två "naturer", den gudomliga
och den mänskliga, "utan sammanblandning eller
förvandling, utan söndring eller splittring"
äro förenade. Analogien framträder så mycket
tydligare, om man ger akt på, att samma ord, som
i den trinitariska dogmen brukar öfvers’ättas
med "väsen", stundom i den kristologiska kan
användas för vårt "natur". För att ej missförstå
innebörden i dessa lärobestämningar gäller
det att beakta, att begreppet person här har
en annan, vida allmännare innebörd än den,
.som det fått i det moderna tänkandet och
språkbruket. Det latinska uttrycket persöna
("person") motsvaras i den grekiska kyrkans
terminologi af ordet hypo’stasis. Detta åter
hade i äldre språkbruk ofta användts såsom
väsentligen liktydigt med det sedermera
till beteckning för det ena gudomsväsendet
valda grekiska ordet üsi’a, och när det i den
utbildade treenighetslärans terminologi sättes
i motsats till detta, är af sikten närmast
blott att gentemot modalistiska uppfattningar
(se härom A n t i-trinitarier) fastslå, att
"Fader", "Son" och "Ande" ej blott beteckna
tre successiva uppenbarelseformer (lat. modi],
i hvilka den ene Guden utåt framträdt, utan tre i
själfva gudomsväsendet af evighet bestående inre
åtskillnader. Till skillnad från det allmänna
"usi’a" betecknar "hypo7-stasis" då en i full
konkret utprägling och sluten individuell enhet
framträdande verklighet. Väsent-
Tryckt den 16/914
ligen samma betydelse har ordet ock i den
kristologiska dogmen, där det tjänar till
att, emot allehanda doketiska (se D o k e
t i s m) eller rationalistisk-moralistiska
uppfattningar af Kristi person, beteckna den
verkliga, oupplösliga enhet, hvari hos honom den
gudomliga och den mänskliga naturens egenskaper
framträda. Och i det latinska "persona" ligger
endast så tillvida något mera än i "hypostasis",
som det förra endast kan användas i fråga om
förnuftiga väsen. Men det moment, på hvilket
den egentliga tonvikten faller, är här detsamma
som där. Så omskrifves t. ex. i Augsbur-giska
bekännelsens l :a art. begreppet person
därhän, att "det utmärker icke någon del eller
egenskap uti en annan, utan det som egentligt
är och sin varelse har i sig själf". Ännu här
saknas sålunda hvarje hänvisning till de för
det moderna personlighetsbegreppet egentligen
konstituerande momenten: själf medvetandets, s
j älf bestämningens och den sedliga autonomiens
tankar. Fasthåller man detta, så ser man, att
de trinitariska och kristologiska dogmerna i
vida mindre grad, än man vanligen föreställt
sig, innesluta en färdigutbildad lära, men
därmed visserligen ock omöjligheten för vår
tid, just i det trosinnehålls intresse, som
dessa dogmer afse att fixera, att utan vidare
stanna vid den gamla terminologien. Hvilken
helt annan plats i de religiösa trostankarnas
sammanhang personlighetsbegreppet nu intar,
framgår bl. a. af det faktum, att det för oss
så centrala begreppet "den personlige Guden"
synes ha vunnit burskap (gentemot panteistiska
strömningar) först under 1700-talet. - 3. Filos.,
en medvetet tänkande och afsiktligt handlande
varelse. Enligt den världsåskådning, som kallas
personalism (se d. o.), är all verklighet till
sitt innersta väsen af personlig art och det
opersonliga fenomen af något personligt. Enligt
rationalismen, som antar en osinnlig verklighet,
är personen något osinnligt, den konkreta
osinnliga verkligheten. Naturalismen och den
metafysiska empirismen förneka den väsentliga
skillnaden mellan personlig och opersonlig
verklighet. Personen är för dessa åsikter
endast den högsta utvecklingsformen, den mest
komplicerade organisationen af samma verklighet,
som på lägre stadier är opersonlig. Motsatsen
till person är n a t u r. - Personlighet, en
till aktuell person utvecklad varelse, hvarvid
särskildt betonas personens egenskap af att å ena
sidan vara individuellt utpräglad, å den andra
vara konsekvent i sitt handlande. En människa
säges sålunda vara en verklig personlighet,
då hon är olik den stora massan och är en
själfständig karaktär. I denna bemärkelse är
det en af uppfostrans viktigaste uppgifter
att utveckla den unge till en personlighet. -
4. Jur. Se Juridisk person och Moralisk person
(art. Moralisk).
1. K. F. J. 2. E. Bg. B. S-e.
Person, Johan, svensk-amerikansk författare, f. 19 mars
1868 i Asarum, Blekinge, reste 1887 till
Amerika, där han sedan 1896 haft anställning i
svensk-amerikanska pressen. Utom ett stort antal
artiklar af kåserande natur (under märket <sp>Cornelius Corncob</i>) samt humoristiska poem har han
i större utsträckning än någon annan med motiv
från olika folklager författat skildringar
ur svensk-amerikanska lifvet, i hvilka med
stor trohet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
