Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
571
Persiska litteraturen
572
1857-63). Den senare blef genom sina Mesnew-i
ma’nam (Mystiska mesnevi) en af alla tiders
största mystiska skalder. Till dessa tre
ansluter sig en oöfverskådlig rad af sufiska
dikter. I bestämd motsats mot denna mystiska
riktning står Muslihu-d-dm Såcdl (1184-1291),
Persiens och kanske hela den muhammedanska
världens mest populäre diktare, hvars mest
berömda arbeten Bustän (Fruktträdgården) och
Gulistän (Rosengården), ett slags menippeisk
satir på blandad prosa och vers, utmärkas lika
mycket för en sund, lefnadsfrisk moral som för
lekande kvickhet och esprit. Oaktadt sin stora
popularitet funno dessa bägge verk jämförelsevis
få imitationer, af hvilka de mest berömda äro
Deh_ bab (Tio kapitel) af K ät i bl (d. 1434) och
D j ä m i s Behäristan (Schlechta-Wssehrd, "Der
frühlingsgarten von Dschami", 1846). En annan
art af mystikfri didaktisk poesi utbildade sig i
munäzare ("täflingsstriden"). Denna konstform,
som stundom öfvergår i pancgyrik Öfver den som
skiljedomare sittande fursten, grundlades af
Fir-dausis äldre samtida och lärare A s a d l
genom de berömda dikterna Munäzaré-i-scheb u-rüz
(Täf-lingsstrid mellan natt och dag), Mun.-i-rumh
u-kaus (Täflingsstrid mellan lans och båge)
m. fl. Hos flera senare skalder (’Attär, Hiläll
o. a.) förekomma ofta dylika "tensoner" inflätade
i större diktverk (se härom Ethé i "Verhandlungen
d. õ:ten Orientalistencongr.", 1882). - Vid
sidan af ofvannämnda diktarter blomstrade
den lyriska poesien, den egentliga "ghazalen",
under hela den persiska litteraturens guldålder,
och nästan alla förut nämnda skalder framför allt
Rüdagl, Fir-dausi, Nizäml, Rümi, Såcdi och Djämi,
besjöngo kärlekens och vinets fröjder, naturens
skönhet, Guds godhet och allmakt. Jämförlig med
dessa genom rik fantasi och glänsande stil är
Indiens störste persiske skald, Emir Chosrau
(d. 1325), hvilken utom fem stora lyriska
"divaner" äfven skref praktfulla epos öfver
samtida sultaner i Delhi. Men inom den rena
lyriken öfverträffades alla af Häfiz (se denne),
d. 1389, hvilken inom den backisk-erotiska genren
betraktas som den mest betydande skalden. Af
andra berömda gha-zal-diktare må nämnas Häfiz’
vän Kemäl C h o-d j e n d I, Bäba F i g h ä
n I (d. 1519), kallad "den lille Hafiz", N a
u’i (d. 1610), författare till den intagande
dikten Süz u-gudäz (Bränning och smältning)
om en hinduisk prinsessa, som brändes på sin
mans graf, S ä i b (d. 1677), skaparen af en
ny art lyrik, samt den för sitt fina behag
berömde Hätif I s p a h ä n I (d. 1785). -
Den dramatiska dikten har här liksom i Europa
ett religiöst ursprung, och dess alster (de
s. k. ta’zije), som ännu allmänt spelas under
de första tio dagarna af årets första månad,
Muharram, behandlade hufvudsakligen blott den
schiitiske profetens (Muhammeds mag ’All) och
hans släkts historia. Först i nyare tider har det
dramatiska stoffet börjat utvidgas med bibliska
och historiska legender, folksägner o. d. (jfr
Chodzko, "Théåtre persan", 1878). Den egentliga
folkpoesien, som ofta är skrifven på dialekt,
rör sig dels med äldre sagor och sägner, dels
med nutidslifvets alldagliga företeelser. (Jfr
Chodzko, "Specimens of the populär poetry
of Persia", 1842.) - Prosadiktens alster,
de ytterst talrika och populära romanerna,
fablerna och anekdo-
terna, ha nästan alltid en moralisk tendens -
därest icke, som stundom äfven hos poeterna,
rent obscena ämnen behandlas - och uppblandas
eller afslutas på Så’dis vis med en moraliserande
vers. De mest bekanta af hithörande arbeten äro
CI n ä-jetulläh, Behär-i-dänisch (Vishetens vår;
utg. i Bombay, 1860, öfv. till engelska af Scott,
1799), Anvär-i-Suhäil (Kanopus’ strålar), den
berömda bearbetningen af Bidpais fabler (se K a
l i l a v a-Dimna), Bachtijär-näme (se Nöldake
i "Zeit-schrift der deutschen morgenländischen
gesell-schaft", bd 45, s. 97-143), Nechschebl^
Tüü-näme (Papegojboken; text och engelsk öfv.,
Calcutta, 1800; Brockhaus, "Die sieben weisen
meister von Nachschabi", 1843), Kissé-i-Hätim T
ä’i (Forbes, "The adventures of Håtim Tal? 1830)
m. fl.
Näst efter dikten intar historieskrifningen
främsta rummet; och ehuru den, som nästan
öfverallt i Orienten, ofta saknar sund kritik
och nedtynges af en retoriskt öfverlastad
stil, erbjuder den dock mycket värdefulla
källor för Persiens och alla angränsande
länders historia. Efter den ofvannämnde
Tabari-öfversättaren B e Ta m i börjar
den persiska historieskrifningen med D
j u v e i n l (d. 1283), hvilken skref
Ta’rich-i-djihänkuschä’i, (Världseröf-ringens
historia; om mongolerna), och vesiren hos Ghäzän
Chän, Raschidu-d-din (1247- 1318), af hvars
viktiga mongoliska historia, Djä-mifu-t-tavärlch
(Historiesamlaren), blott första delen är
utgifven och öfversatt (af Quatremëre, "His-toire
des mongols de la Perse", 1836). På 1300-talet
skref Benäkitl en allmän historia från Adam och
V a s s ä f sitt för stilens skönhet i Orienten
högt prisade, men i själfva verket floskulösa
och svårfattliga arbete, som omfattar tiden
1257- 1327 (öfv. af Hammer 1856), samt i 15:e
årh. E l - j e z d l (d. 1454) Timurs historia
under titeln Zåfar-nämé (Segerboken; öfv. på
franska af Petis de la Croix, utg. 1722). En
enklare och mer naturlig stil finner man hos de
följande tidernas historieskrifvare, af hvilka
de mest berömda äro M i r-khond (Mirchänd),
hans sonson Ghondemir (Chändemir), hvilken
fortsatte hans historiska verk till 1523 och
dessutom skref den värdefulla biografisamlingen
Destüru-l-vuzarä (Vesirernas historia), samt
Ferischta. Liksom den sistnämnde ha äfven
flera andra historieskrifvare gifvit viktiga
bidrag till Indiens historia under persiska och
mongoliska dynastier. Hit hör Ghuläm H u s e i n,
som behandlar Indiens historia för tiden 1706
-80 (öfv. af Briggs, 1832). Af arbeten, hörande
till Persiens nyaste historia, må nämnas R i
z ä Kulls Rauzatu-s-safä (Renhetens lustgård),
en fortsättning af Mlrkhonds liknämnda arbete,
omfattande Persiens historia fr. o. m. safi-derna
till 1856, och Måhdl Chans Ta’rich-i-Nädir (Jones
"Histoire de Nåder Chah", 1770). - öfver Persiens
litteraturhistoria finnas flera förträffliga
arbeten, vanligen kallade Tezkire (Minne),
af hvilka de förnämsta, utom det ofvannämnda
Lubäbu-l-albäb, äro Dauletschähs omkr. 1487
författade Tézkiretu-sch-schu^arä (Sån-garnes
minne, utg. af Vullers 1868 och Browne 1901),
Lutf ’A 11 -be g s Itesch kede (Eldtemplet,
utg. af Bland, 1844) samt, störst af alla, den
1803 afslutade Machzanu-l-gharäib (Underbarhe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
