Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyckfullt, händer det sällan, att en släkt eger
glans och anseende genom tre led. Schahsade
("konungason") benämnas prinsarna af den
regerande dynastien, och hvar och en af
dem bär titeln mirza, t. ex. Abbas mirza,
"prins Abbas". (Mirza framför namnet betyder
däremot en skrifkunnig herreman.) Emirsade
("fursteson") kallas kungliga familjens
aflägsnare släktingar. Den egentliga adelstiteln
kan erhålles från schahen eller ock ärfves
den efter föräldrar. Folk af turkisk
härkomst, i synnerhet militärer, erhålla
titeln beg. Borgarklassen utgöres af köpmän,
handtverkare och landtbrukare. Köpmännen äro
ofta ganska rika och behärska ofta adeln. Det
vimlar af dervischer eller tiggarmunkar i P. En
del af dem är hinduer. Kvinnornas ställning är
i P. mycket olika, alltefter de olika stånd de
tillhöra. I de lägre stånden hjälper hustrun
mannen i hans arbete, är icke rädd för att tala
vid en främling eller att visa sig obeslöjad;
hennes ställning är här med ett ord vida bättre
än i de högre stånden, där månggifte råder och
där hon icke blott måste vara tätt beslöjad
utomhus, utan äfven hålla sig på afstånd från
alla främmande män. Vid elfva år är hon mogen
till äktenskap. Hemgift ges ej åt flickan,
utan mågen får betala hennes föräldrar en
köpesumma, hvars storlek beror på flickans
utseende. Äktenskap mellan anförvanter förekomma
ytterst ofta. Det ges två slags äktenskap: akdi,
det lagliga, och sighe, det olagliga. Man får
ha blott fyra lagliga, men så många olagliga
hustrur som helst. Engifte är dock regel, emedan
det blott är de rika, som ha råd att hålla sig
flera hustrur. Inrättandet af bostaden beror
naturligtvis på egarens förmögenhet. Husen
i byarna ha blott en våning, bestående af
två eller tre rum, samt äro uppbyggda af
soltorkade jordtegel eller lera och sten
(fig. 6). Stadshusen äro inrättade på följande
sätt. Åt gatan vetter en kal och naken mur,
utan fönster. Hvarje hus är deladt i två
skarpt skilda afdelningar: birun, männens,
och enderun, kvinnornas rum. Rundt omkring
den parallellogramformade gården ligga rummen,
som icke stå i samband med hvarandra på annat
vis än genom gården. Dessa rum äro kaffe-,
te- eller rökkabinett, magasin eller kök. Midt
emot hufvudingången ligger stora salen (talar),
där herrn i huset tar emot gäster. Denna sal
är rikt prydd med väggmålningar och dyrbara
mattor. Dess främre vägg upptas af ett stort
fönster (urusi). På detta fönster offras ofta
stora summor. Dörren, hvars båda flyglar äro
prydda med eleganta arabesker och målningar,
är så låg, att man måste böja sig, då man går
genom den. Möbler saknas i rummen. Förnäma
perser skaffa sig väl för att härma européerna
stolar, men kunna ej använda dem själfva, emedan
det pinar dem att sitta på europeiskt vis. Man
sitter nämligen direkt på golfvet, som alltid är
belagdt med tunga, mjuka mattor, och har benen i
kors under sig, eller ock sitter man på hälarna
med knäna i golfvet. Sängkläderna stufvas
om dagen in i nischer (tachtsche), som äro
anbragta i väggarna samt omgifna med arabesker
och färgrika målningar. Öfriga tillhörigheter
bevaras i kistor. I salen står en kamin eller
en öppen spis; ofta nog finns det två kaminer
eller två spisar, enär perserna älska symmetrisk
anordning. Det vanligaste eldningssättet är
med glödpanna. Denna ställes midt på golfvet i
en fördjupning, omgifven af mattor. Öfver glödpannan
står ett lågt bord, som betäckes med en tjock,
täckeliknande duk, som räcker ett stycke ut
på golfvet. Ikring bordet slå sig alla ned,
sticka benen under duken och hålla sig därigenom
varma. På natten krypa de in under duken –
persern sofver oafklädd –, och där sofver
så hela familjen. Under salen befinner sig
ett källarrum (sir-semin), där man uppehåller
sig under de heta sommardagarna. På sidorna
om salen leda två smala, branta trappor upp
till två rum (balachane), där man vistas om
våren. På taket, som är platt och belagdt med
ett tjockt lager af halmblandad lera, sofver
man ofta om sommarnätterna. På gårdens midt
finnes en murad bassäng med springvatten
och guldfiskar. Rosenbuskar, jasminer,
plataner, cypresser samt andra buskar och
träd göra gården till en angenäm och skuggrik
uppehållsort. Gatorna i de persiska städerna äro
trånga, smutsiga och osunda. Afskrädet från
hushållen kastas ut på gatan. Kadaver af djur
ligga och multna i hettan, utan att någon bryr
sig därom. En olidlig stank blir följden. Namn
af verkliga gator förtjäna blott basargatorna i
de större städerna, särskildt Ispahan, Teheran,
Schiras och Tabris. De äro smakfullt och väl
uppförda hvalfformiga passager (se fig. 7),
prydda med fajanser och målningar. Här finner man
den persiska handelsvärlden i all dess brokiga
växling. I det nya Teheran äro äfven gatorna och
torgen jämförelsevis snygga och spolas dagligen
med vatten, men äro ej stenlagda. Badstugor
finnas i öfverflöd och anlitas mycket. I hvarje
stad och by finnas karavanserajer och likaledes
på de större karavanvägarna (se fig. 8, jfr
art. Karavanseraj och fig. däri). Många städer
skyddas af jordmurar och torn, så Teheran,
som dessutom är omgifvet af en graf. Persern är
måttlig i mat och dryck. De flesta näringsämnen
hämtas ur växtriket. Brödet, som är en persisk
måltids viktigaste beståndsdel, bakas i långa,
tunna skifvor; vanligast är hvetebrödet. Vidare
äter man ris (lagadt till en pudding, pelav,
blandad med russin och finhackadt kött, samt
öfvergjuten med fårtalg), får och höns, tillagade
på flera olika sätt, ägg, sur mjölk, smör och
ost, ärter, gurkor och andra grönsaker. Drycker,
förutom vatten, äro scherbet, emulsioner af sur
mjölk samt te och kaffe. Tidigt på morgonen
dricker man ett glas te, kl. 11 äter man
frukost, gör därefter middagsbönen och sofver
ett par timmar. Efter solnedgången ätes den
egentliga hufvudmåltiden. Man sitter därvid
på golfvet, och duken är likaledes utbredd
på golfmattan. En brödskifva tjänstgör som
tallrik. Rätterna serveras på kopparfat, och i
porslinsskålar bjudes scherbeten, som förtäres
med skulpterade träskedar. Persern äter med
fingrarna eller nyttjar brödet som mellanlägg
mellan t. ex. köttbitarna och fingrarna. Efter
måltiden frambäras vattenpipor af betjäningen,
och konversationen börjar. Vid besök måste
åtskilliga etikettsregler följas. Man stannar vid
dörren och hälsar genom att föra högra handen
till vänstra sidan af bröstet och böjer något
hufvudet. Värden bjuder då gästen att träda
in, vattenpipa och te serveras. – Fester äro:
nevruz (nyårsdagen, vid vårdagjämningen), den
enda fest, som kvarstår från den förislamitiska
tiden, då solåret användes, vidare profetens
och Alis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
