Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Periegesis - Perieget, Periegetisk. Se Periegesis - Périer. 1. Casimir Pierre P. - Périer. 2. Augustin Casimir Victor Laurent P. - Périer. 3. Jean Paul Casimir-P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
Perieget-Périer
482
främlingar sin tjänst (guide, cicerone,
fremden-füJirer) kallas periegët
(grek. periegetës). Båda orden nyttjas äfven om
en för samma ändamål tjänande resehandbok och
dess författare. Den perie-getiska litteraturen
uppstod i Alexandria omkr. 200 f. Kr. och fann
en mängd bearbetare. Berömdast bland dessa var
Polemon (se d. o.), hvars skrifter af detta slag
synas ha bildat en periegetisk encyklo-pedi,
omfattande hela den då kända världen. Af Polemons
och hans närmaste efterföljares skrifter
återstå dock numera endast spridda fragment
(samlade af C. Muller i "Fragmenta historicoruin
græ-.corum" och "Geographi græci minores"),
och som representant för denna litteratur
kvarstår för oss hufvudsakligen den på 100-talet
e. Kr. lefvande Pausanias (se d. o.). Från dessa
periegeser med sitt förnämligast på konstverk,
helgedomar och fornminnen riktade intresse skilja
sig under samma titel (stundom äfven peri’plus,
kringsegling, eller peri’odosy kringvandring)
förekommande verkliga resebeskrifningar och
arbeten i systematisk geografi. Till denna
klass hör Dionysios Periegetes (se d. o.),
af hvilken vi ännu ega i behåll en geografisk
lärodikt, "Perie’gesis oikume’nes". Jfr Grekiska
litteraturen, sp. 211. A. M. A.
Perieget [-get] och Periegetisk. Se P e-T
i e g e si s.
Périer [-rië]. 1. C asi m i r P i err e
P., statsman, f. 11 okt. 1777 i Grenoble,
d. 16 maj 1832 i Paris, var son till en rik
bankir och fabriksidkare Claude P. (f. 1742,
d. 1801), var några år officer och grundade 1801
jämte sin broder Antoine Scipion P. (f. 1776,
d. 1821) en bankaffär i Paris, som vann lysande
framgång. P. valdes 1817 af Seine-departementet
till led. af deputeradekammaren, där han
snart blef en af det liberala partiets
ledare. If-rig oppositionsman mot Yilléle,
blef han efter julirevolutionen 1830 det nya
borgarkonun-gadömets kraftigaste försvarare. Han
var chef för centern, "le tiers parti", i
deputeradekammaren och utnämndes i mars 1831
till konseljpresident. Som sådan genomdref
han en ny vallag, enligt hvilken census för
valbarhet till deputeradekammaren nedsattes
från 1,000 till 500 frcs och census för valrätt
från 300 till 200 frcs i direkta skatter. Efter
den nya vallagens antagande upplöste P. 20
april 1831 deputeradekammaren och utskref
nya val. Eesultatet af dessa blef en stark
majoritet för ministären. P. förde en fast
och kraftig utrikespolitik samt uppträdde med
stränghet mot de revolutionära partierna inom
landet. En expedition utrustades i Toulon och
af gick till Ancona, som besattes med franska
trupper (febr. 1832). En fransk flotta infann sig
utanför Lissabon och tvang Dom Miguel att gifva
upprättelse för de oförrätter denne tillfogat
några franska medborgare. En fransk armé under
marskalk Gérard inryckte i Belgien och tvang
holländarna till vapenhvila (aug. 1831).
Tryckt den 24/8 14
Ett fruktansvärdt uppror af arbetarna
i Lyon kuf-vades efter blodiga strider
af marskalk Soult. Tidningarna och de
hemliga politiska sällskapen öfver-vakades
ytterst strängt. Häftig och despotisk,
men själfständig och kraftfull, lyckades
P. under sin korta styrelsetid återupprätta
regeringens anseende och återställa ordningen
i landet. Han besökte under koleraepidemien i
Paris våren 1832 sjukhusen, ådrog sig därvid
en häftig feber och afled 6 veckor senare,
försvagad i sin motståndskraft mot sjukdomen
genom öfveransträngning under sitt trägna arbete
för julimonarkiens befästande. Staden Paris har
på kyrkogården Përe-Lachaise öfver P. rest ett
ståtligt grafmonument, krönt med hans staty. -
P :s Opinions et discours ha utgifvits af
A. Lesieur (2 bd, 1838). Jfr Thureau-Dangin,
"Histoire de la monarchie de juillet", I-II
(1884), och C. Nicoullaud, "Casimir-P., député
de l’opposition, 1817-1830" (1894).
2. Augustin Casimir Victor Lau-rent
P., sedan 1874 till minne af fadern förande
släktnamnet Casimir-P., den föregåendes äldste
son, statsman, f. 1811 i Paris, d. där 1876,
egnade sig i sin ungdom till 1846 åt
diplomatbanan (han var
sedan 1843 fransk minister i Hannover). P. var
sedermera 1846- 48 led. af deputeradekammaren och
1849- 51 led. af lagstiftande församlingen samt
arresterades vid statskuppen 2 dec. 1851, men
frigafs snart och egnade sig under kejsardömet i
tillbakadragenhet från det offentliga lifvet åt
grundliga nationalekonomiska studier. 1871 valdes
han till led. af nationalförsamlingen, utnämndes
11 okt. s. å. till inrikesminister, men af
gick redan 2 febr. 1872. Förut ifrig orleanist,
öfvergick han småningom till det republikanska
partiet och blef en af presidenten Thiers’
förnämsta anhängare inom nationalförsamlingen. Då
Thiers’ makt började vackla, åtog P. sig att ånyo
bli inrikesminister, 18 maj 1873, men afgick,
då Thiers sex dagar därefter störtades. Han
fortfor emellertid ända till sin död att vara
en af det konservativt republikanska partiets
inflytelserikaste ledare och tog som sådan
framträdande del i nationalförsamlingens debatter
om den nya författningen 1875. S. å. valdes
han i samband med dennas antagande till senator
på lifstid.
3. Jean Paul Pierre Casimir-P., son till P. 2,
franska republikens president, f. 8 nov. 1847
i Paris, d. där 11 mars 1907, deltog 1871 som
frivillig i kampen mot den tyska invasionen
och avancerade därvid till kapten, egnade sig
efter fredsslutet åt den politiska banan,
först som sekreterare ("chef de cabinet")
åt sin fader under dennes ministertid (se P.
2), samt invaldes 1876 i deputeradekammaren.
Han tillhörde där republikanerna, var efter
kuppen 18 maj 1877 en af de 363 allierade
oppositionsmännen och blef efter systemskiftet
understatssekreterare i undervisningsministeriet
i ministären Dufaure (dec. s. å.). P.
väckte 1883 uppseende
21 b. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
