Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perforation - Perforera - Perga - Pergameniska riket. Se Pergamon - Pergameniska skolan. Se Pergamon - Pergament - Pergamentbref l. Pärmbref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Perforera-Pergamentbref
468
med., användes i två skilda bemärkelser. 1. Den
.företeelse, då genombrott sker af väggen
till ett ihåligt organ eller till en genom
sjukliga processer uppkommen hålighet, eller
då ett solidt organ genomborras. Alltefter
uppkomstsättet benämnes perforationen traumatisk
eller spontan. Traumatisk perforation orsakas
af stickande eller skärande Terktyg eller af
kulan från ett skjutvapen; spontan perforation
uppkommer vid sjukliga processer, som genom
fortskridande väinadssönderfall föranleda
perforation. - 2. Se E m b r y o t o m
i. 1. G. H.
Perforera (lat. perforäre), genomborra,
genom–stinga, göra hål igenom
(t. ex. frimärkeskartor, :så att delar lätt
kunna afrifvas utefter hålen).
Perga, stad i Pamfylien. Se Per ge.
Pergamëniska riket. Se Pergamon.
Pergamëniska skolan. Se Pergamon.
Pergament (lat. pergamëna, med underförstådt
-charta) j ogarfvad, men fullständigt afhårad
och renskafd, gulhvit och glatt djurhud,
som företrädesvis nyttjas till puk- och
trumskinn, till skrifmaterial för viktiga
urkunder, till miniatyrmålning, bokband,
såll, öfverdrag på koffertar o. s. v. ’Till
skrifpergament tagas vanligen hudar af får
och get, till det finaste (velängpergament)
sådana ,af lamm och kuling. Trumskinn fås mest
af kalf, pukskinn af åsna, varg och bock,
bokbinderiperga-ment af svin. Beredningen
inledes därmed, att hudarna efter skedd
uppmjukning läggas i kar, som påfyllas med
kalkmjölk, hvarigenom hårets lossnande främjas
och hudfettet sönderdelas. Efter åtskilliga
dagar upptages huden och spännes stramt i
en träram, hvarest medelst en halfrund knif
vidhängande rester af kött, blodkärl, hinnor
o. d. afskafvas. Då det gäller finare sorter,
glattslipas -därefter både narf- och köttsidan,
eljest endast den senare, med fuktad, finmalen
krita, som ingnides 3-4 gånger medelst pimsten,
hvarigenom äfven kvarvarande kalkvatten tryckes
ut. Pergamentet utspännes slutligen till torkning
på skuggigt ställe, och kritan bortgnides med ett
mjukulligt lammskinn. Det från narfsidan afskafda
jämte afskurna bitar förvandlas genom kokning
(i vatten) till s. k. p e r-g a m e n 11 i m,
ett lim af god beskaffenhet. - Pergamentet
har sitt namn af staden Pergamon, där under
antiken detta ämne utgjorde den viktigaste
fabriks- och utförselvaran, sedan, enligt
sägnen, de egyptiske konungarna, afundsjuka
öfver det pergamenska bibliotekets tillväxt,
på 200-talet f. Kr. inställt papyrusinförseln
dit. Själfva uppfinningen synes dock ega äldre
anor, att döma bl. a. af Herodotos’ uppgift
om, huru jonerna under långt tidigare skeden
skrefvo på ogarfvade hammel- och gethudar. I
Kom fullkomnades tillverkningen och fick stor
betydelse i l :a årh. ’f. Kr., då pergament
vardt det förnämsta skrifmaterialet, något, som
på grund af dess stora hållbarhet var en lycka
för litteraturen. Denna roll bibehöll det under
medeltiden, tills det väsentligen utträngdes af
papperet. Från boktryckarkonstens början blef det
en sedvänja att af dyrbarare tryckalster taga
några afdrag på pergament. Af sådana exemplar
har under tidernas lopp en bokskatt bildats. Jfr
Leist, "Urkundenlehre" (2:a uppl. 1893).
Pergamentbref 1. P ä r m b r e f, på pergament
:skrifna urkunder utan afseende på innehållet.
Under medeltiden kallades sådana i regel endast
"bref". Det af kalf- eller fårskinn beredda
pergamentet var länge det förnämsta eller
t. o. m. enda materialet för såväl böcker
som offentliga handlingar af olika slag i
Europa. Först på 1200-talet (i Sverige först från
1340-talet) begynte papperet sin framgångsrika
täflan med pergamentet, utan att dock alldeles
undantränga det (i England användes ännu i dag
pergament för urkunder). Pergamenturkunden -
vi fästa oss i det följande uteslutande vid de
grundläggande förhållandena under medeltiden
- bestod i regel af ett fyrkantigt stycke, i
vanliga fall större på bredden än på höjden. Den
plägade vikas, om den var af större dimensioner,
i två eller flera delar. I Sverige brukades
så godt som aldrig urkundens hoprullning,
liksom i allmänhet hos oss pergamentrullar
innehållande räkenskaper, afskrif-ter
o. s. v. äro sällsynta. I England åter var
sistnämnda bruk så vanligt, att arkivarien där
fick titeln "master of the rolls". Det var vidare
i regel endast på ena sidan af pergamentet, som
urkunden skrefs (den kallades också ofta endast
"pagina"); baksidan lämnades tom eller användes
till hvarjehanda anteckningar om förvaringsorten,
innehållet m. m. d. Texten skrefs i en följd utan
afbrott, och i afseende på uttryckssätt hade man
både vid stats- och privaturkunder vissa formulär
att rätta sig efter, efter innehållets art
olika för köpebref, gåfvobref eller testamenten,
fullmakter, fastebref o. s. v. Dessa formler,
som brukade följa hvarandra i viss ordning, voro
i många fall gemensamma för de kristna länderna,
och för dem redo-göres i arbeten om diplomatiken
eller i "urkundsläror". Mest bekant hos oss är
den hälsning, hvarmed urkunden ofta öppnades:
"Alla dem, som detta bref se eller höra, hälsar
jag N. N. med Gud" e. d. I början af texten
nämndes ock såväl adressaten som utfärdaren
Vid dateringen - de äldsta svenska urkunderna
äro odaterade - använde man hufvudsakligen
dels den romerska kalendern, dels den kristna
helgonkalendern, men äfven andra dateringssätt
förekommo. Dateringen efter månadsdag, under
medeltiden sällsynt, blef i Sverige vanlig först
under Gustaf I:s regering. Urkunderna bekräftades
under en stor del af medeltiden (äfven i
Sverige var det regel) icke med underskrifter,
utan endast med sigill; det var så vanligt, att
motsatsen uttryckligen brukade anmärkas. Endast i
enstaka fall, t. ex. under vissa valakter, under
kyrkliga statut (liksom vid notarial-attester),
förekomma i svenska handlingar underskrifter, och
äfven då de finnas, är det ej alltid säkert, att
de äro egenhändiga. Sigillet trycktes i Sverige
endast sällan under texten eller på baksidan af
pergamentet; i de flesta fall hängdes det vid
urkunden, antingen vid en ur dennas nedre kant
klippt remsa eller med ett snöre, ett knippe
trådar eller en pergamentremsa, som träddes in
i för detta ändamål anbragta snitt (se pl.). I
sistnämnda fall var urkunden oftast nedtill
försedd med ett uppveck, hvarigenom sigillet
bättre fästes. Af urkunden fordrades för öfrigt
bl. a., att den skulle vara hel och "oskrapad";
man har därför alltid anledning till misstankar,
när raderingar förekomma. Ord, som skulle ändras,
plägade i stället prickas. Urkunden kasserades
genom sigillens bort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
