Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peking - Pekinganka - Peking-Bantams - Pekka Kuoharinen - Pekko - Pek Maidan. Se Maidan - Peko, myt. Se Mytologi, sp. 167 - Pekoe, bot. Se Te - Pekoral - Pektas - Pektater. Se Pektinämnen - Pektin, kem. Se Pektinämnen - Pektinas - Pektinsyror, kem. Se Pektinämnen - Pektinämnen - Pektis - Pektocellulosa. Se Cellulosa, sp. 1404 - Pektolit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fig. 4 och 7; jfr äfven art. Kina, pl. II, fig. 7) äro här fyllda af en tät människomassa; hvarje affär söker genom granna skyltar öfverbjuda sin granne, 6 m. höga anslagspelare, skimrande i alla färger, stå midt på gatan framför affärslokalen. Karavaner från Mongoliet komma och gå; under vistelsen i P. bo deras förare i tält. Störst är trängseln i de smala, smutsiga bigatorna. Dock har äfven kinesstaden några märkliga byggnader, bl. a "himmelens tempel", där kejsaren brukade tidigt på morgonen 22 dec. på ett öppet altare frambära ett offer till Shang-ti och vid perioder af torka eller hungersnöd uppsände böner till samma höga gudomlighet, samt åkerbrukets tempel (v. om det förra), på hvars fält kejsaren högtidligen vid vårdagjämningen inledde vårarbetet genom att
plöja en fåra. –
P:s industri är obetydlig och inskränker sig hufvudsakligen till fabrikation
af porslin och färgade glas, diamantsliperier och odling af silkesmask. Däremot är importhandeln viktigare; äfven bokhandeln är ej obetydlig. Varorna ditforslas dels på landsvägarna, dels på Ta-tung-ho, dels på de
järnvägar, som P. nu har. En bana går till Tien-tsin (samt vidare till Mandschuriet), en annan till Hankou, en tredje håller på att byggas åt n. v. och är färdig till Kalgan. En bangård ligger i södra kanten af kinesstaden, några andra s. om tatarstaden.
Få städer ha haft så många olika namn som P. Då det först omtalas (1121 f. Kr.), hette det Ki, senare blef det residens i ett furstendöme under namnet Yen ("svala"), och de kinesiske skalderna bruka ännu ge det denna poetiska benämning. Under dynastien Tang (618–907) hette det Yeou-tschóu. 986 eröfrades det af en tatarisk stam (ki-taner) och fick namnet Yen-king, 1135 utbyttes detta mot Tschoung-tou. Under mongolerna (från 1271) kallades det Ta-tou (stora hufvudstaden) eller Kanbalik (Kanbaluk, kanens stad), hvilket genom Marco Polo blef kändt i Europa. Efter mongolväldets fall 1368 residerade den förste kejsaren af Ming-dynastien i Nan-king (den södra hufvudstaden), men en senare kejsare, Tai-tsung (1403–24), förlade residenset till P., som nu fick detta namn och alltsedan varit Kinas hufvustad. En ny epok i stadens
historia börjar med boxarupprorets kufvande (1900–01). P. öppnades nu för européer, hvilkas representanter bilda en politisk makt i staden, järnvägar drogos dit, en praktfull kristen katedral byggdes i hjärtat af kejsarstaden, europeiskt inredda hotell o. a. praktbyggnader uppfördes, gatorna började stenläggas, europeiska åkdon ersatte de gamla kinesiska o. s. v. P. har antagit en alldeles ny karaktär. Men å andra sidan ha krigen med europeiska makter ödelagt mycket af kinesisk konstindustri. Särdeles förödande var kriget med Frankrike 1860, då kejsarens sommarpalats n. v. om staden (jfr fig. 6) sköflades och oersättliga konstskatter gingo förlorade. Äfven under boxarupproret ödelade europeiska trupper många kinesiska praktbyggnader. –
I P:s omgifningar finnas två stora parker, Nan-hai-tze ("södra hafvet"), s. om P., som upptar en tre gånger större yta än staden själf, samt Yuang-ming-yuan ("den lysande trädgården") vid Sommarpalatset. J. F. N.
Pekinganka (Anas domestica subflava), husdjurssk.) en särskildt i vårt land allmän, tam ankras, som i början af 1870-talet infördes från Kina till Europa och Nord- Amerika. Den anses närmast härstamma från pingvinankan, som i sin ordning är en tämjd form af vanliga gräsanden och sannolikt i början på 1800-talet infördes till Kina från sydöstra Asien. Pekingankan kännes lätt igen på sin upprätta hållning och sin hvita färg
med svafvelgul anstrykning. Näbb och fötter äro till färgen rödgula. Fullvuxna tvååriga hannar väga 3,25-3,so kg., äldre och gödda 4-4,50 kg. och honor något mindre. Köttet är ej så fint som hos Aylesburys- och Rouenankorna. Honan lägger årligen 60-90 och under gynnsamma förhållanden ända till 120 ägg, vägande i medeltal omkr. 90 gr. stycket. Rasen passar utmärkt bra för Sverige. H. F.
Peking-Bantams, husdjurssk., kinesiska dvärghöns, som 1860 infördes till England och därifrån spridt sig öfver hela Europa. De likna kochinkina-rasen, men äro små. Färgen växlar och är vanligen gul, hvit, svart eller rapphönslik. H. F.
Pekka Kuoharinen, pseudonym. Se Arwidsson, A. I.
Pekko, bot., en tesort. Se Te.
Pek Maidan. Se Maidan.
Peko, myt. Se Mytologi, sp. 167.
Pekoe, bot. Se Te.
Pekoral, plur. lika eller pekorälier (nlat. pecorale, af pe’cus, boskap, fänad), skrift (yttrande), som förråder en ovanlig grad af dumhet, löje väckande aktstycke af nötaktig enfald. - Pekoralist, pekoralförfattare. Adj. pekoralistisk.
Pektas, kem., ett enzym, som öfverför pektoser i pektiner och pektinsyror
(se Pektinämnen). Yid denna reaktion uppstår äfven arabinos (se Pentos). H. E.
Pektäter. Se Pektinämnen.
Pektin, kem. Se Pektinämnen.
Pektinäs, kem., ett koagulerande enzym. Se Pektinämnen.
Pektinsyror, kem. Se Pektinämnen.
Pektinämnen, kem., äro beståndsdelar af växtcellens väggar och utmärka sig genom geléartad eller slemmig konsistens eller öfvergå lätt i ämnen af dylik beskaffenhet. Pektinämnenas kemiska byggnad är ännu ofullständigt utredd. I viss mån äro de besläktade med cellulosa, särskildt med hemicellulosa (se d. o.). Å andra sidan karakteriseras såväl pektinämnena som de med dem besläktade gummiarterna därigenom, att de vid hydrolys ge uteslutande eller till största delen pentoser. Till pektinämnena höra pektiner, pektoser och pektinsyror. Pektiner förekomma lösta i många växtsafter, särskildt i mogna frukter, och utfällas härur geléformigt vid tillsats af alkohol. Koagulationen kan äfven inträda genom tillsats af åtskilliga växtextrakt, som anses innehålla ett koagulerande enzym, kalladt pektinas. Pektoser lösas till skillnad från cellulosa ej i kopparoxidammoniak. Pektoserna i unga cellväggar öfvergå småningom till pektinsyror, som bilda kalciumsalter, s. k. pek-tater. H. E.
Pektis, mus., ett forngrekiskt (lydiskt) stränginstrument af harpartad 1. trekantig byggnad och mångsträngadt (liksom magadis, se d. o.).
Pektocellulpsa. Se Cellulosa, sp. 1404.
Pektolit (af grek. pekto’s, sammansatt, och li’-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
