Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Payer, Julius von - Payerne - Payk. - Paykull. Se Paijkull - Paymaster general - Payn, James - Payne, John Howard - Payot, Jules - Paysage - Paysandu - Pay-de-Caux. Se Caux - Pays de Cocagne - Pays de Dombes. Se Dombes - Pays des Basques. Se Basker - Pays de Vaud - Paysius - Payta - Paz, La - Pazardzik - Pazaurek, Gustav - Pazend. Se Pehlevi - Pazmany, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
Payerne-Påzmåny
294
utställd äfven i Stockholm, 1885), visar
expeditionens undergång i polarisen.
Payerne [pajä’rn], ty. Peterlingen, stad i
schweiziska kantonen Vaud, 20 km. n. ö. om
Mou-don, vid järnvägarna Lausanne-Lyss och
Freiburg-Yverdon. 5,242 inv. (1900), mest
protestanter. College, realskola, tobaks-
o. a. industri. Orten är mycket gammal,
är omgifven af murar och torn samt var ofta
residens för konungar af Burgtind. 1033 lät
tyske konungen Konrad II i P. kröna sig till
konung af Burgund. (J. F. N.)
Payk., vid insektnamn förkortning för svenske
entomologen G. v. Paijkull (se d. o. 3).
Paykull. Se Paijkull.
Paymaster general [péi’mästa dje’nral], eng.,
en oaflönad ämbetsman, som tillhör brittiska
ministären, men i regel ej kabinettet,
och som har till åliggande att öfvervaka
utbetalningen af alla penninganslag,
som parlamentet beviljat. Detta ämbete
omnämnes första gången i början af Karl II:s
regering, men har fått sin nuv. omfattning
genom sammanslagning med flera andra ämbeten
medelst lagar af 1835 och 1848. Faktiskt
utföras dess funktioner af ett fast ämbetsverk,
Paymaster generals department, hvars verklige
chef är en aflönad, ej med ministärerna
växlande Assistant paymaster general.
(V. S-g.)
Payn [péYn], James, engelsk romanförfattare,
f. 1830, d. 1898, tillhörde Dickens’ vänner, var
1859-74 utgifvare af "Chambers’s journal" och
redigerade 1882-96 "Cornhill magazine". Mer än
sextio band romaner vittna om hans skaparkraft;
hans humor och iakttagelseförmåga erinra om
Dickens. Bland hans mest kända verk äro Found
dead (1869), By proxy (1878), Glow-worm tales
(1887) och The disappearance of George Driffell
(1896). Den själfbiografiska The backwater of
life (1899) inledes med en skiss öfver P. af
L. Stephen. - Till sv. äro åtskilliga af P :s
romaner öfversatta: "Ramlad lycka" (1880), "Ett
betrodt ombud" (1883), "För en broders brott"
(1893) m. fl.
Payne [péYn], John Howard, amerikansk
författare. Se Home, sweethome.
Payot [paja], Jules, fransk pedagog, f. 1859 i
Chamonix, sedan 1907 rektor vid universitetet
i Aix, har skrifvit Ëducation de la volonté
("Viljan och dess uppfostran", 1901),
som 1909 uppnått ej mindre än 32 franska
upplagor och öfversatts till många andra
språk, samt flera andra pedagogiska arbeten.
S-e.
Paysage [peisäj], fr., landskapsmålning
(se Landskapsmåleri). - Paysagiste [-ji’st],
landskapsmålare.
Paysandü [pajsando’]. 1. Departement i
västra delen af sydamerikanska republiken
Uruguay. 13,252 kvkm. 52,038 inv. (1912). Det
har utmärkta beten och stora boskapshjordar. -
2. (Förr San Benito) Hufvudstad i nämnda dep.,
på vänstra stranden af floden Uruguay. 20,953
inv. (1912). Genom ångbåtsförbindelse med
Montevideo och Buenos Aires har P. blifvit en
framstående handelsplats. Stora saladeros. 6
dec. 1864 angreps P. af general Flores’
(expresident i Uruguay) trupper och en
brasiliansk flotta, förstördes nästan alldeles
genom beskjutning och eröfrades 2 jan. 1865.
1-2. (J. F. N.)
Pays-de-Caux [peir do ka]. Se Ca u x.
Pays de Cocagne [peir da kåka’nj], fr. Se
Cocagna. Jfr Schlaraffenland.
Pays de Dombes [peir do dåb]’. Se D o m b e s.
Pays des Basques [pei7 dä bask], fr. Se Basker.
Pays de Vaud [pei; da va], schweizisk kanton. Se
Vaud.
Pa’ysius (P a j s i j), bulgarisk munk,
författade omkr. 1762 en Historia om
Bulgarien, dess folk och furstar och
heliga och alla bulgariska bedrifter
(tr. 1844 i Pest under titeln Carstvennik,
d. v. s. Konungaboken). Arbetets
historisk-vetenskapliga betydelse
är ytterst obetydlig, men det bidrog
väsentligt till väckande af bulgarernas
nationalmed-vetande och betecknar början af
den bulgariska renässansen. Se Songeon,
"Histoire de la Bulgarie" (1913).
Lll.»
Payta [pa’jta], hamnstad i sydamerikanska
republiken Peru, dep. Piura, i en ökenartad
trakt, vid en vik af Stilla hafvet. Staden har
endast omkr. 3,000 inv., men är af vikt såsom
hamn åt departementets hufvudstad Piura, med
hvilken det är förenadt genom en 96 km. lång
järnväg. Hval-fångststation. Panamahattar,
nötkreatur, hudar och bomull exporteras.
(J. F. N.)
Paz, L a, spansk-amerikanska städer m. m. Se
La Paz.
Pazardzik (fullst. Hadzi Oghlu Pazard-zik), före
1882 den turkiska benämningen på nuv. staden
D o brio (se d. o.), i den del af Dobrud-scha,
som Bulgarien 1913 afträdde till Rumänien.
Pazaurek, Gustav, tysk konstforskare, f. 1865
i Prag, blef 1905 professor och föreståndare
för konstindustriella museet i Stuttgart, har
utgett flera arbeten i konstindustriella ämnen,
t. ex. Alte und neue beleuchtungskörper (1904),
Keramik (1905), Geschmacksverirrungen (1909).
Päzend. Se P e h l e v i.
Påzmåny [pä’smänj], Peter, den mest framstående
prelaten i Ungerns katolska kyrka, f. 1570
i Grosswardein, d. 1637, sändes af sina
föräldrar, oaktadt dessa voro kalvinister,
att uppfostras i ett jesuitkollegium. P.,
som vid det österrikiska universitetet i Graz
1597 utnämnts till filos. och kort därpå till
teol. professor, lämnade snart sin akademiska
lärarverksamhet och återvände till sitt
fädernesland, där protestantismen vid denna
tid var en så betydande makt, att den allmänna
opinionen fordrade af landtdagen 1608 jesuiternas
fördrif-vande. P. uppträdde emellertid till sina
ordensbröders försvar och lyckades förekomma
den ifrågasatta förvisningen. Han blef nu den
skicklige och framgångsrike ledaren för den
romerska motrefor-mationen i Ungern och uppträdde
i en mängd skrifter till katolska kyrkans försvar
(särskildt i den på ung. skrifna Vägvisare
till den gudomliga sanningen, 1613, en skicklig
apologi för katolska tron). Dessutom utöfvade han
ett mäktigt politiskt inflytande, i synnerhet
sedan han som ärkebiskop i Gran blifvit det
ungerska kleresiets primas (1616). Därvid var det
städse hans sträfvan att befästa det habsburgska
husets makt samt därigenom främja katolicismens
seger och undertrycka protestantismen. Till
detta ändamål genomdref han på den ungerska
landtdagen 1618 Ferdinand II:s val till konung
efter Mattias, som icke efterlämnat någon arf
vinge. I rent kyrkliga angelägenheter utöfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
