Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Parlamentarism
128
båda hus. Själf sitter han vanligen i underhuset
för att som "first lord of the treasury" leda
dettas majoritet. Konungen har blott en formell
rätt att utnämna och afskeda ministrarna,
hvilket sistnämnda måste ske, när motpartiet
fått majoritet i underhuset. Kesultatet af
denna parlamentarism har i England blifvit en
kraftig regeringsmakt, under hvars ledning
det engelska världsväldet upprättats. Att
så kunnat ske, har väsentligen berott af två
förutsättningar. Den ena är, att det i stort
sedt blott funnits två täflande partier, som
omväxlande varit regerings- och oppositionsparti
(se OppositionS), båda organiserade på att
öfver-taga regeringsmaktens ansvar, hvilket
medfört, att den ur valstriden framgångna
regeringen själf varit regeringsduglig och kunnat
påräkna stödet af en iast majoritet. Det andra
är, att denna parlamentariska regeringsmajoritet
haft den själfbehärsk-ningen att ej inblanda sig
i de egentliga regeringsärendena, utan lämnat
dessa åt sina förtroendemän i kabinettet,
ja, att i stället för att söka leda detta
låtit sig ledas däraf. På senare tid har härur
t. o. m. utvecklat sig ett nästan ministeriellt
envälde. För att ej riskera, att kabinettet
begagnar kronans upplösningsrätt mot underhuset,
måste nämligen regeringsmajoriteten acceptera så
godt som allt hvad regeringen föreslår, och den
sakliga kritiken af regeringsförslagen blir då
den för öfrigt vanmäktiga oppositionsminoritetens
sak. Villkoret för att kabinettet skall kunna
åtnjuta ett sådant förtroende är emellertid
dess solidaritet eller att det i sin helhet
står för regeringspolitiken, hvarför det ej i
England är tillåtet för en minister att som i
Sverige enligt 1809 års K. F. genom reservation
mot ett regeringsbeslut undandraga sig ansvar
därför; och då det är premiärministern, som
bestämmer regeringspolitiken, har följden
häraf blifvit såväl de öfrige ministrarnas
som den parlamentariska regeringsmajoritetens
beroende af hans vilja. Med den utveckling
den engelska parlamentarismen erhållit ha två
institut, som äro af stor betydelse för den
icke parlamentariska kon-stitutionalismen,
nämligen det kungliga vetot och ministrarnas
juridisk-politiska ansvarighet (se Im-peachment)
blifvit föråldrade. Äfven vetorätten skulle
naturligtvis utöfvas af kabinettet, men har detta
den parlamentariska majoritetens förtroende,
så kommer intet verkligt parlamentsbeslut till
stånd mot dess vilja. Alla viktiga motioner (se
Motion 2) väckas nämligen af regeringsmedlemmar,
och skulle en enskild motion framkomma, som
ogillas af regeringen, tillkännages detta på
förhand för majoriteten (förkastandet göres till
"kabinettsfråga"), som då, såvida den fortfarande
vill förbli regeringsmajoritet, måste hindra
motionens antagande. Det kungliga vetot kan
därför sägas ha ersatts af ett preventivt
ministeriellt. Skulle åter majoriteten besluta
mot ministärens tillkännagifna önskan, betyder
detta, att en ny regering bildas, som accepterar
beslutet. Ett juridiskt ministeriellt åtal
från underhusets sida kan naturligtvis under
normala förhållanden ej komma i fråga, så
länge regeringen åtnjuter förtroende hos dettas
majoritet, och blir i annat fall obehöf-ligt för
att framtvinga en ministärförändring, för hvars
åvägabringande ett enkelt misstroendevotum {se
d. o.) är tillräckligt. Också har den kungliga
vetorätten ej utöfvats sedan 1707 och
något ministeriellt åtal ej förekommit sedan
1805. Den engelska parlamentarismen, sådan den
nu skildrats, beror emellertid ej egentligen
på statsrättsliga bestämmelser, ty sådana från
den äldre, dualistiskt monarkiska tiden ha
fått kvarstå, fast de förlorat sin betydelse
genom en praxis, som ombildat statsskicket till
parlamentarism. Häraf förklaras, att Montesquieu
och Blackstone ansågo det engelska statsskicket
på deras tid innebära en maktfördelning. Om
man kan tala om en sådan i England efter
parlamentarismens uppkomst, är den att söka ej i
förhållandet mellan regering och parlament, utan
i förhållandet mellan två hvarandra motvä-gande
täflande partier. Statsrättsligt finnes dock
fortfarande ej något hinder för, att den engelska
konungen själf utöfvar kronans prerogativ. I
själfva verket har äfven på senare tider
(under Viktoria och Edvard VII) den kungliga
viljan ej varit en alldeles betydelselös faktor
i de parlamentariska ministärernas politik,
särskildt den utländska. - Under 1900-talets
sträfvanden efter konstitutionell frihet tjänade
den engelska parlamentarismen på många håll som
förebild, men därvid blef resultatet ofta ej det
åsyftade, beroende dels på förebildens egen ofvan
anmärkta statsrättsliga oklarhet, dels på att
de historiska förhållandena voro andra än de,
som betingat förebildens utformning. Stundom
har sålunda monarken behållit mera inflytande
än i England, i hvilket fall gränsen mellan
parlamentarisk och dualistisk konstitutionalism
blifvit sväfvande. Ofta äro partierna flera
än två och illa disciplinerade, hvarför de
förutsättningar saknats, som utgjort den
engelska parlamentarismens styrka. Följden
har då kunnat bli svaghet och förvirring i
stället för en stark och fast regeringsmakt,
i det ministärerna måst köpa sig stödet af
en konstlad majoritet genom eftergifter åt
utslagsfällande minoriteter eller störtats genom
godtyckliga partikombinationer. Afskräckande
exempel härpå har i synnerhet parlamentarismen i
den nuvarande franska republiken erbjudit, men
äfven den engelska parlamentarismens häfdvunna
grund har på senare tider börjat vackla genom
en sådan partisplittring. - En egendomlig, af
engelska förebilder oberoende parlamentarism
uppstod i Sverige under frihetstiden. Äfven
där togs då regeringen (rådet) ur det för
tillfället härskande riksdagspartiet, men
utestängd från riksdagens förhandlingar,
kunde den ej på dessa utöfva ett ledande
inflytande, och riksdagen nöjde sig ej här med
att vara regeringsbildande, utan inblandade
sig i regeringens skötsel. Härigenom uppstod
en fördärflig regeringsanarki ("regeiande
riksdag"), som gjort frihetstiden till ett
varnande exempel i vår historia. Käddningen
därifrån bereddes genom 1772 års stats-hvälfning,
som emellertid efterföljdes af förenings-och
säkerhetsaktens kungliga allenastyrelse. Då
sedan ett konstitutionellt styrelsesätt genom
1809 års regeringsform infördes, sökte dennas
upphofs-män däri inlägga garantier mot en
parlamentarisk utveckling. Att åvägabringa en
sådan enligt den engelska, för öfrigt ej alltid
rätt förstådda förebilden var däremot målet för
oppositionen mot Karl Johan. Under den följande
tiden och särskildt sedan det hinder undanröjts,
som låg i fyrståndsrepresentationen, ha ansatser
i parlamentarisk rikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
