Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paravent - Paravicino y Arteaga, Fray Hortensio Felix - Paravilhana - Paravinsyra. Se Druvsyra - Paray-le-Monial - Parazonium - Parabhu - Parbladiga - Parbladigt delade blad. Se Parbladiga - Parbleu - Par Bricole - Parc aux cerfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägg", afdelningsskärm, möbel, sammansatt af mot
hvarandra ledande ramar, vanligen klädda med
brokigt tyg eller målad väf.
Paravicino y Arteaga [-thi’nå i -tia’ga], Fray
Hortensio Felix, spansk författare och teolog,
f. 1580 i Madrid, d. 1633, hofpredikant hos Filip
IV, har betydelse som en af gongorismens mest
energiska utbredare i predikningar, skaldestycken och
"maskspel", där han öfverträffade stilens skapare
i svulst. Af hans otaliga canciones, sonetos, eglogas,
oraciones etc. finnas prof i Rivadeneiras "Biblioteca
de autores españoles", bd 32, 38, 41 och 59. P.
efterlämnade äfven en komedi, Gridonia ó Cielo de
amor rengado, och en "loa", intagen i hans Obras
posthumas.
Ad. H-n.
Paravilhana, ett karibfolk. Se Kariber.
Paravinsyra, kem. Se Drufsyra.
Paray-le-Monial [para le månja’l], stad i franska
dep. Saõne-et-Loire (Bourgogne), vid Canal du
Centre och Lyon-banan. 4,362 inv. (1901).
Tillverkning af tegel, tiles och mosaiker. P. är en
besökt vallfärdsort, enär den heliga Marie Alacoque
(se d. o.) dog där i ett visitantinnornas kloster,
som ännu eger bestånd, och är begrafven i staden.
"Institut des fastes" eger i P. ett eucharistiskt
museum med omkr. 2,000 konstföremål, 500 taflor
och ett bibliotek med omkr. 5,000 bd, allt afseende
Sacré-coeur-kulten.
J. F. N.
Parazonium, lat. (af grek. para’, vid, och zone,
bälte), ett kort svärd i bred dolkform, som
krigstribunerna i det forntida Rom buro som ett
utmärkelsetecken.
Parbhu, samhällsklass i Indien (se d. o., sp. 510).
Parbladiga, bot., kallas de örtblad, hvilka äro
sammansatta af parvis ställda småblad, som genom
en led äro fästa vid det gemensamma bladskaftet.
Blad kunna vara dubbelt, tredubbelt parbladiga
o. s. v., t. ex. bladen hos flera arter af släktena
Acacia och Mimosa. Parbladiga blad må icke
förväxlas med de till utseendet ofta ganska snarlika
parbladigt delade bladen, hvilka äro
enkla, icke sammansatta blad, t. ex. bladen
hos de flesta umbellater och många andra.
Se Blad, fig. 5 b.
O. T. S.*
Parbladigt delade blad, bot. Se Parbladiga.
Parbleu [-blö; fr., förvrängning af par Dieu, vid
Gud], åh kors, för tusan!
Par Bricole [-kå’ll; fr., eg. "på omvägar",
indirekt; se Brikoll), vanligen förkortadt
P. B., namnet på ett i Stockholm stiftadt
backanaliskt ordenssällskap. Första ursprunget
till detta är att söka i en liten krets af
muntra umgängesbröder (bland dem K. I. Hallman),
för hvilka skalden Bellman 1767—71 föredrog
sina parodisk-humoristiska "Handlingar rörande
Bacchi ordenskapitel". Han synes därmed delvis
ha afsett att gyckla såväl med åkandet efter
titlar och ordensstjärnor som med frimureriets
hemlighetsfulla ceremoniväsen. Åtskilliga intyg
ge vid handen, att Bellman senast 1774 stiftat
tre "riddar"-grader, hvarur P. B. omedelbart
utvecklat sig. Emellertid har sällskapets
officiella tillvaro plägat räknas från 1779, då
O. Kexel inkallades och utarbetade ritualen för
flera nya, högre och lägre, grader. Vid samma
tid vardt hertig Karl af Södermanland ordens
skyddsherre. Bland dess medlemmar under
1700-talet framstå vidare namnen Schröderheim,
Rosenstein, Kellgren J. G. Oxenstierna,
Lidner, Edelcrantz, A. A Stjerncrantz,
Lannerstierna, Åhlström, Uttini, Karsten,
K. Stenborg och Du Puy. Kexel var ända till sin
död generalceremonimästare och Bellman den förste
ordensskalden. 1799 vidtar ordens andra period
med inrättande af nya ämbeten. 1801 instiftades
en filialloge i Göteborg (Göta P. B.); sedermera
ha dylika uppstått i Vänersborg (1839), Borås
(1860), Malmö (1878) och Jönköping (1879). Under
nämnda skede hotade det allvarligt mystiska,
"högre" brikolleriet att taga öfverhand, men
från 1820 tog orden åter en gladare vändning
("nackspil" infördes, o. s. v.). Bland verksamma
medlemmar på denna tid märkas L. Hjortsberg,
Valerius, Stjernstolpe, J. V. Berger,
J. H. Pettersson, Crusell, F. A. Berwald,
Brendler, Randel, bellmanssångaren A. A. Raab,
L. A. Kinmansson, skalden Dahlgren, Livijn,
B. v. Beskow, J. A. Björck, H. M. Munthe,
O. Strandberg och P. Westerstrand (som var
ordens uppburne stormästare 1832—57). Under
1850—70-talen deltogo K. operans förnämsta
sångare flitigt i ordenslifvet. Bland
ordens stormästare i senare tid må nämnas
kirurgen prof. K. J Rossander (1892—1900) och
regementsläkaren H. Sundberg (sedan 1910). 1829
firade P. B. sitt första jubileum, och 26 juli
s. å. aftäcktes på k. Djurgården Byströms af
sällskapet bekostade Bellmansbyst. Alltsedan
firas årligen Bellmansdagen (26 juli) där som
en folkfest under P B :s ledning. Ordens
högtidsdagar äro dessutom 15 maj samt
Barbaradagen, 4 dec. (af Bellman vald till ära
för hans farmoder, Barbara Klein; Barbara plägar
förhärligas fantastiskt som ett slags dionysisk
gudinna, alla bnkollisters "moster"). 1874
firade orden 100-årsjubileum,med festkantat af
Talis Qualis och L. Norman. P. B. räknar en stor
mängd ledamöter, i synnerhet bland ämbetsmän
och köpmän. Där råder en högligen demokratisk
blandning af ordensbröder, från högt uppsatta
män till småborgare, och numera plägar konungen
stå som ordens beskyddare. — Sången spelar en
stor roll inom P. B. Under dess första halfsekel
odlades den i form af sällskapsvisan; sedan har
denna efterträdts af kvartettsången. P. B. eger
en ypperlig sångkör, och som dennas anförare ha
verkat F. K. Preumayr (1832-53), E. Brendler
och (1853—62) A. Randel, hvilka båda komponerat
sällskapets högtidskörer, under 1860-talet
Aug. Söderman, A. M. Myrberg och O. Strandberg,
1869—80 J. Dente, 1880—91 L. Ohlsson och sedan
1891 E. Åkerberg. (Jfr E. Åkerberg, "Musiklifvet
inom Par Bricole 1779—1890", 1910.)
Parc aux cerfs [park-å-sär], "Hjortparken",
ursprungligen en jaktpark, som inrättades vid det
af franske konungen Ludvig XIII (1610—43) inköpta
seigneuriet Versailles, men hvars användning
för jaktens nöjen upphörde 1694. Denna del af
nuvarande staden Versailles’ område började
bebyggas mot slutet af Ludvig XIV:s regering
och blef efter hand ett vanligt kvarter i
staden. Ludvig XV inköpte där 1755 ett litet hus,
dit kammartjänaren Lebel förde de unga flickor,
med hvilka konungen underhöll tillfälligare
förbindelser. Markisinnan de Pompadour tolererade
saken; men grefvinnan Du Barry gjorde slut därpå,
och Ludvig XV sålde huset 1771.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
