Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papiljotter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1493
Papio-Pappenheim
1494
af sig själf. Som både tid- och bränslesparande äro
kokkärl, konstruerade efter denna princip, af värde
äfven för hushållet. A. Bi-n.*
Papio (1. C y n oc ep ha l u s), zool. Se Babianer.
Papirius, namn på en släkt i Eom af dels plebejisk,
dels patricisk stam. Den plebejiska grenens medlemmar
buro namnet C ar bo (se d. o.). Af patricierna må
framför alla nämnas L u c i u s P. G u r s o r,
hjälten i det andra samnitkriget (327- 304 f. Kr.),
som inom hären var känd för sin skoningslösa stränghet
och kraft i krigstuktens upprätthållande. Särskildt
bekant är hans uppträdande mot rytteriöfversten
Q. Fabius (se F a b i u s 3). P. var en man af
äkta romerskt skrot och korn, hvilken genom sitt
allvar och sin duglighet gjorde sig högt aktad,
men äfven fruktad. Han var 5 gånger konsul och 2
gånger diktator. Hans son Lucius P. Cursor tvang
under sitt andra konsulat (272 f. Kr.) samniterna
till fullständig underkastelse. Bland den plebejiska
släktgrenens medlemmar må nämnas Tiberius Gracchus’
ryktbare vän och anhängare Caius P. Carbo, Sci-pio
Africanus d. y:s fiende och kanske mördare, som
beröfvade sig själf lifvet 119, samt hans son Caius
P. Carbo Arvina, jämte Marcus Plautius Silvanus
upphofsman till lex Plautia Pa-piria (89 f. Kr.),
som gaf medborgarrätt åt bundsförvanterna. Han
mördades (82) på den yngre Ma-rius’ tillskyndan.
J- C.
Paprsm (af nlat. päpa, påfve), romersk-katolska
kyrkan; påfveläran; hyllandet af påfvedömets anspråk
på att utgöra universell och ofelbar myndighet i
andliga ting. - Papi’st, påfviskt sinnad person,
obetingad anhängare af påfvemakten. - Papisteri,
påfviskt åskådningssätt. - Adj. p a pi’sti sk
Papke. 1. Kristian P., teolog, f. 22 dec. 1634
i Greifswald, d. 9 mars 1694 i Åhus, student i
Bostock, filos, magister i Greifswald 1662, kom
1669 till Lund och väckte där sådan uppmärksamhet,
att pro-kanslern Oelreich 1670 kallade honom till
teol. adjunkt. Hans öfver-lägsenhet som föreläsare
och akademisk författare, ännu vitsordad af hans
på förträfflig latin samt med stort skarpsinne och
beläsenhet affattade dis-putationer, ådrogo honom
afund af teologiska fakultetens medelmåttor, så att
han 1672 sökte professuren i logik och metafysik. För
dennas vinnande utgaf han afhand-lingen De persona}
i hvilken han framlade sina på Cartesius grundade
åsikter, en nyhet, som då i Lund väckte uppseende och
motstånd. P. fortfor emellertid att kring sig samla
en talrik åhörar-krets, tills han 1676 af kriget
tvangs att innesluta sig i Malmö citadell, där han
lär förblifvit till fredsslutet. 1681 utnämndes
han till förste teol. professor och 1682 till tysk
pastor vid Lunds domkyrka, med hvilken befattning
domprostvärdighe-
ten då var förenad. Han fortfor emellertid att
med oförminskadt nit verka som universitetslärare
till 1688, då han utnämndes till biskop öfver Lunds
stift. Äfven på denna plats verkade han med allvar
och kraft till sin död.
2. Karl P., den föregåendes son, teolog, f. l
okt. 1681 i Lund, d. där l febr. 1740, student 1703,
filos, magister 1706, besökte 1708-10 åtskilliga
tyska högskolor, längst Witten-bergs, och utnämndes
1716, strax efter Karl XII:s ankomst till Lund,
till eloquentise l professor, utan ansökan och
förslag. Enskildt föreläste han äfven filosofi, på
önskan af sin forne lärare, A. Kyde-lius, tills han
1731 fick öfvertaga dennes filosofiska lärostol, som
han likväl redan s. å. utbytte mot en teologisk. 1733
blef P. teol. doktor samt 1735 förste teol. professor
och domprost. Åt denna befattning egnade han sig
med mycken omsorg, tills han 1738 utnämndes till
biskop i Lunds stift. Hans skrifter utgöras af
disputationer och predikningar. Hans latinska stil
utmärker sig för stort behag och klassisk renhet.
l o. 2, -rn.*
Pa’plika. Se Abaliget-grottan.
Papp. Se P a p p e r.
Pa’ppea Eckl. et Z., bot., trädsläkte
af fam. Sapindaceas med små enkla blad i
grenspetsarna. Frukten af P. capensis kallas k
a p-p l o m m o n; det, som ätes, är det saftiga
fröhyllet. G. L-m.
Pappenheim [-hajm], stad i bajerska regerings-området
Mittelfranken, hufvudort i herrskapet Pappenheim
(183 kvkm.), vid Altmiihl och järnvägen
Mtinchen-Bamberg. 1,772 inv. (1905). På en höjd vid
staden ligga ruinerna af grefvarnas af P. stamborg.
Pappenheim [-hajm], Gottfried Heinrich, grefve von
P.-Treuchtlingen, bajersk och kejserlig fältherre,
f. 30 maj 1594, d. 7 nov. 1632, åtnjöt undervisning
i Altdorf och Tubingen samt fulländade sin uppfostran
genom vidsträckta utländska resor. Efter återkomsten
till Tyskland öfvergick han till katolicismen och
utnämndes af kejsaren till rikshofråd. Snart vände
han sig till krigaryrket; efter att ha tjänat på
olika krigsskådeplatser i Europa - bl. a. deltog
han med utmärkelse i slaget på Hvita berget 1620 -
nedslog han 1626 i Maximilians af Bajern tjänst det
stora bondeupproret i öfre Österrike och ledde därpå
(1627) belägringen af det af Kristian IV:s folk
besatta Wolfenbuttel. Då Tilly efter Wallen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
