Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pancevo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1415
Pandion-Panelgesims
1416
Pandion (grek. Ilavdtcov), två sagokonungar i Aten,
af hvilka den äldre namnes som son af Erich-thonios,
den yngre af Kekrops II eller af Erechtheus och fader
till Aigeus. A- M. A.
Pandion, zool. Se Fiskgjusar.
Pandionidse, zool. Se Fiskgjusar.
Panditer. Se P u n d i t e r.
Pandi Pand( Pandl
ab. Se P un j a b.
ang, en ö i ögruppen Kangean (se d..o.).
im, hufvudstad i portugisiska kolonien Goa
(se d. o.).
Pando [pa’ndå], José Manuel, boliviansk president. Se
Bolivia, sp. 1011.
Pandöra, astron., en af småplaneterna.
Pandora [-dåra; grek. Ilavdcoga 1. Ilavdwor)],
grek. myt., den första kvinnan på jorden
och urbilden för det från henne härstammande
kvinnosläktet. Människorna (d. v. s. männen) lefde
i förstone, säger Hesiodos, fria från sjukdomar
och vedermödor. Men då de genom Prometheus kommit
i besittning af den himmelska elden, vredgades
Zeus och beslöt att sända dem ett fördärf, som
de själfva skulle omfatta med hänförelse. På
hans befallning danade Hefaistos af fuktig lera
en kvinnobild, åt hvilken de öfrige gudarna
förlänade lif, konstfärdighet, fägring och listig
förförelsekonst. Den sålunda skapade kvinnan erhöll
namnet P. (af pan, allt, helt, och doron, skänk),
enligt Hesiodos’ tolkning emedan hon var alla
gudarnas skänk till människorna. Ordet kan eljest
äfven betyda "den all-begåfvade" eller "den af
alla begåfvade". Hermes förde henne till Epimetheus
(se d. o.), det mänskliga lättsinnets representant,
hvilken äfven, ehuru varnad af sin broder Prometheus,
emottog henne i sitt hem och "märkte fördärf vet,
först när han hade det". P. lyfte där locket af ett
stort kärl, hvari alla sjukdomar och olyckor voro
inneslutna. Dessa flögo då ut öfver världen, och
en dast hoppet stannade kvar, emedan P. åter pålade
locket, innan det hann flyga ut. Det är af fabelns
ordalag icke klart, huruvida hoppet själft betraktas
som ett ondt (bedrägligt hopp) eller som ett godt
och om dess kvarstannande innebar en minskning eller
en tillökning i mänsklighetens olyckor. Icke heller
namnes det, huruvida det ifrågavarande kärlet ("P:s
ask") med sitt innehåll var af P. medfördt som hemgift
eller om, som andra mena, Prometheus, mänsklighetens
välgörare, däri inneslutit olyckorna och ställt det
i förvar hos sin broder. Senare grekiska skalder ha
omdiktat sagan i sådan riktning, att kärlet var fylldt
med idel lyckogåfvor, hvilka vid lockets oförsiktiga
öppnande flögo ut och sålunda gingo förlorade för
mänskligheten. A. M. A.
Pandora [-dåra], mus., detsamma som pandura (se
d. o.).
Pandoras ask (kärl). Se Pandora.
Pa^drosos (grek. IJdrdgooog), grek. myt., den
uppfriskande daggens gudinna, dotter till den attiske
urkonungen Kekrops (hennes systrar voro Aglauros
och Herse). P. egde på borgen i Aten en helgedom,
Pandro’seion, inom hvilken det af Athena skapade
heliga olivträdet befann sig. Se Aglauros, Erechtheus
och Herse. A.M.A.
Pandsj (P a n ds c h). Se A m u D a r j a.
Pandora, mus., ett mandolinliknande instrument af
samma art som b an dur a (se d. o.).
Pandurer, ett slag af oregelbundna trupper, som
förekom i Österrike i midten af 1700-talet och lånade
sitt namn från de kroatiske och slavonske adelsmännens
väpnade lifknektar. Den slavonske godsegaren
frih. Frans v. d. Trenck uppsatte och utrustade på
egen bekostnad ett regemente pan-durer, med hvilka han
vid österrikiska tronföljds-krigets utbrott 1741 gick
i kejsarinnan Maria Tere-sias tjänst. Pandurerna
voro storväxta, djärfva kämpar, till stor del
röfvare, väl förfarna i parti-gängarkriget. 1744
ökades regementets styrka till 2,500 man jämte
530 husarer, och 1756 gick det under nummer 13 in
bland Österrikes regelbundna infanteriregementen.
C. O. N.
Panegyrik (grek. panegyrikofs, af pan, allt, helt, och
afgyris, församling) kallades hos forntidens greker
ett inför en större församling hållet offentligt
festtal, afsedt att ge uttryck åt feststämningen,
framhålla festens betydelse och förhärliga dess
föremål. Panegyriken har ett öfvervägande estetiskt
syfte, i motsats till de inför domstolarna eller
i den politiska folkförsamlingen hållna talen,
och utmärker sig därför framför dessa genom en
prunkande, med alla retorikens konstmedel smyckad
stil. Först under förfallets tid blef det brukligt
att egna sådana loftal åt enskilda framstående
personer. För öfnings skull eller som retoriska
mönsterbilder författades panegyriker icke sällan
öfver uppdiktade eller mytologiska ämnen. Panegyriska
tal, dels under denna allmänna benämning, dels
äfven med en rubrik, som närmare anger plats och
omständigheter (olympiska, pythiska, panathe-naiska
tal), författade af talarna Lysias, Isokrates och
Aristeides, finnas ännu i behåll. Hos romarna var
det af ålder brukligt att hålla ett berömmande
minnestal öfver aflidna förtjänta män eller öfver
bortgångna anhöriga. Sedermera infördes äfven i Rom
panegyriker efter grekiskt mönster. Det bästa i behåll
varande alstret af denna romerska vältalighetsart
är ett af Plinius d. y. författadt tacksägelse-
och loftal till kejsar Trajanus. Snart urartade
den panegyriska vältaligheten till ett öfverdrifvet
och krypande smicker. Jämförelsevis goda äro några
omkr. 300 e. Kr. i de galliska städernas namn af
Eumenius och andra retorer författade loftal öfver
romerska kejsare, utgifna i samlingen "Panogyrici
veteres latini" (senast af Baehrens 1874). - I den
nyare tidens språkbruk förstår man med panegyrik
ett personligt loftal, ofta med bibetydelse af
ett öfverdrifvet eller ensidigt förhärligande
med åsidosättande af den historiska sanningen. -
Panegyriker 1. panegyri’st, författare af en
panegyrik, lof-talare. - Adj. .p a ne gy risk.
A. M. A.*
Panel (mlat. panellus, af lat. pannus, tygstycke),
brädbeklädnad af väggarna i ett rum. Panelen
täcker i regel endast nedre delen af väggen till
en höjd, som växlar från l/t m. till manshöjd och
däröfver. Den höga panelen tillhör företrädesvis
renässansen och ännu äldre tider; den låga kom i bruk
under 1600-talet. Vanligen är panelen sammansatt
af fält eller speglar (fyllningar), om-gifna af
ett profileradt ramverk. Prydliga panel-verk från
1500-talet finnas i Sverige i vissa rum i Gripsholms
och Kalmar slott (se G r i p s h o l m, fig. 4,
och Kalmar slott, fig. 1), från 1600-talet på
Drottningholm. Jfr Panna.
Panelgesims. Se Ge si m s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
