Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmstierna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom vid Karl XV:s kröning erbjudna
grefvevärdigheten afböjde han. 1829 blef han
led. af Krigsvetenskapsakademien och 1841 af Nordiske
oldskriftsselskabet i Köpenhamn. Jfr "Berättelser ur
friherre Carl Otto Palmstiernas lefnad" (1880) af
P:s andre son, frih. Karl Fredrik Herman P. (f. 17
maj 1823 i Stockholm, d. där 20 jan. 1896, 1865–68
envoyé i Konstantinopel, 1883 öfverceremonimästare
i K. M:ts hof och introduktör för främmande
sändebud).
4. Nils Axel Hjalmar P., friherre, son till
P. 3, militär, ämbetsman, f. 31 mars 1836 i Stockholm,
d. där 21 febr. 1909, blef 1854 underlöjtnant vid
Vendes artilleriregemente, där han 1861 befordrades
till löjtnant och 1869 till kapten. Major i armén och
chef för artilleristaben 1873, blef han 1876 major
vid Göta artilleriregemente och avancerade i armén
till öfverstelöjtnant 1879 och öfverste 1882 samt
förordnades följande år till generalintendent och chef
för arméförvaltningens intendentsdepartement. Han
blef generalmajor i armén 1887. P. deltog i
sista ståndsriksdagen och var motståndare till
representationsreformen. Känd för sina utprägladt
konservativa och tullvänliga åsikter uppfördes han på
protektionistlistan vid Stockholmsvalet hösten 1887
och kom därigenom att som en af de bekanta "lagliga"
22 tillhöra Andra kammaren perioden 1888–90. Vid den
Bildtska ministärens bildande febr. 1888 blef han
krigsminister. Som sådan rönte han flera motgångar
och blef särskildt från Adolf Hedins sida utsatt för
en mycket omild kritik. Det af honom 1891 framlagda
med grundskatternas, roterings- och rustningsbesvärens
afskrifning kombinerade förslaget om värnpliktens
utsträckning och en öfningstid på 90 dagar föll på
Andra kammarens och icke minst den af Herslow ledda
frihandelshögerns energiska motstånd. Hans ställning
blef senare icke parlamentariskt starkare därigenom,
att han följande år varmt förordade det af den
s. k. generalskommittén granskade, på allmän värnplikt
byggda härordningsförslaget, men genast föll till föga
för regeringschefen Boströms på riksdagspolitiska
skäl grundade betänkligheter och i stället framlade
ett med det föregående årets fallna förslag nära
öfverensstämmande. Det var under behandlingen af
det sålunda framlagda kungliga förslaget, som hans
mindre välbetänkta bryska uppträdande framkallade Hans
Anderssons i Nöbbelöf hvassa, nästan historiska replik
om att Andra kammarens ledamöter icke röstade på
kommando. Förslagets fall föranledde, att han (22 juni
1892) fick lämna plats för frih. Axel Rappe. P. blef
i stället landshöfding i Jönköpings län och kvarstod
som sådan till 1906. Han var länets representant i
Första kammaren från och med 1900 års riksdag till
sin död. Hans omfattande arbetslust och intresse
togos i icke ringa utsträckning i anspråk för
utskottsarbetet. Han var led. af försvarsutskottet 1901, af
tillfälligt utskott 1902, af statsutskottet 1903–07
(de senare åren ordf. på 1:a utgiftsafdelningen och
som sådan mycket uppskattad) samt af unionsutskottet
vid de båda urtima riksdagarna
1905. Den sista riksdagen han lefde var
han medlem af talmanskonferensen. Ett af
honom 1900 under debatten framställdt
kompromissförslag gaf uppslag till ett af
båda kamrarna antaget sammanjämkningsförslag,
som föranledde ett kortvarigt uppehåll i den
segslitna striden om kommunala rösträttens
begränsning. Vid riksdagen 1907 var han
en bestämd motståndare till den s. k.
Tällbergslinjen. Han deltog på 1870-talet i
några kommittéer i speciella artillerifrågor och
var senare ordf. i kommittéerna för ordnande
af statens upphandlings- och entreprenadväsen
(1887, men afgick vid statsrådsutnämningen),
sjukvårdsväsendet i fält (1886–88) och för
förslag ang. försäljning af norra Djurgården
och anskaffande af nytt öfningsfält (1902–03) samt
medlem af den s. k. neutralitetskommittén (1888–90)
och till sin död af 1907 års stora försvarskommitté.
1871 blef P. led. af Krigsvet. akad.
5. Erik Kule P., friherre, den föregåendes brorson,
son till öfverceremonimästaren K. Fr. H. P. (se
P. 3), politiker, f. 10 nov. 1877 i Stockholm, egnade
sig till en början åt den sjömilitära banan, blef
underlöjtnant 1897, löjtnant
1901 och kapten 1906. Sistnämnda år öfvergick
han till reserven och flyttade från Karlskrona
till Stockholm för att uteslutande fullfölja sina
tidigt väckta sociala, kommunalpolitiska och
andra likartade intressen. Han blef s. å.
sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete
(C. S. A.), var sekreterare vid första svenska
fattigvårdskongressen
1906, organiserade småbrukarkonferensen 1907 samt
tog initiativ till och var sekreterare vid svenska
kommunalkongressen s. å. På P:s förslag bildades
Svenska stadsförbundet, hvars sekreterare P. blef vid
förbundets konstituerande 1908; han utger äfven dess
tidskrift och är föreståndare för dess kommunala
centralbyrå (sedan 1909). Våren 1908 valdes P. på
ett radikalt program till stadsfullmäktig. Efter
öfvergången till socialdemokratiska partiet
nedlade han sommaren 1910 stadsfullmäktigskapet,
men blef af sitt nya parti återinvald följande
vår. P. uppfördes 1908 på socialdemokraternas
begäran som radikal kompromisskandidat på liberala
listan å Östermalm och invaldes i Andra kammaren,
där han först anslöt sig till liberala
samlingspartiet, men våren 1910 öfvergick till det
socialdemokratiska. Han är sedan 1911 ledamot af
detta partis verkställande utskott och sedan 1912 af
riksdagsgruppens förtroenderåd. Inom partiet
intar han en relativt försvarsvänlig ståndpunkt
i militära och utrikespolitiska spörsmål, men
i ekonomiska en mera radikal. P. har i
riksdagen varit led. af tillfälligt utskott
1909–11 (ordf. 1910 och 1911) och sedan 1912 af
bevillningsutskottet. Han är därjämte sedan 1911
ledamot af trust- och kartellkommittén. Bland de
riksdagsmotioner af P., som helt eller delvis
vunnit riksdagens eller regeringens understöd,
må nämnas: om utredning rör. koncessionssystem vid
vattenfalls utbyggande (1909), om utredning rör.
inom landet befintliga truster och karteller (1910
och 1911), om utredning om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
