Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1369
Palmstierna
1370
husets, och således hufvudsakligen endast portik
och uppgångar samt indelningen af det inre äro
hans verk. P. deltog i arbetet på Norrbro (se N
o r r-ström, sp. 8). Vidare om- och tillbyggde
han Hildebrandska huset till Bondeska palatset
vid Rosenbad (nu rifvet), uppförde sitt eget
hus ("gamla slottskansliet") vid Västerlånggatan
o. s. v. "Samtliga dessa byggnader ha till gemensamma
kännetecken en duktig behandling af proportionerna,
förkärlek för rustisering och rafflade doriska
kolonner; de ega en viss manlig, något kärf och tung
karakter." - P. blef 1777 agré och 1791 ledamot af
Målar- och bildhuggarakademien samt utsågs 1802 till
"rektor för öfningarna i arkitektur" därstädes. - I
hög grad belysande tidens smak äro de ritningar, som
P. utförde såväl till utbyggnad af Sofia Albertinas
palats åt Norrström ända fram till Drottninggatan,
till ett Pantheon på Riddarholmskyrkans plats och till
monumental anordning af Slottsbacken med stadskyrka
och dramatisk teater (flera varierande förslag)
samt till arkitektonisk infattning af Gustaf IILs
då ännu ej uppresta staty genom en halfcirkelformig
kolonnad. Vid Gustaf IILs död öfvergåfvos tankarna
på de olika byggnadsförslagens utförande. Detaljerade
ritningar finnas i Konstakademien. Flera afbildningar
af dessa byggnadsprojekt ses i "Sv. konsthistoria",
utg. af A. Romdahl och J. Roosval (1912).
2. Karl P., den föregåendes son, tekniker, organisatör
på den tekniska undervisningens område, f. 9 juni
1785 i Stockholm, d. där 6 apr. 1870, studerade
1801-03 naturvetenskap vid Greifswalds universitet,
blef därefter först affärsman i Stockholm, sedan
landtbrukare i Södermanland. 1816 återflyttade han
till hufvudstaden, där han som Berzelius’ lärjunge
och vän i 10 års tid hufvudsakligen egnade sig
åt teknisk-vetenskapliga studier. Från ungdomen
hemmastadd i främmande språk, gjorde han Berzelius
goda tjänster med afseende på de afhandlingar denne
lät införa i utländska facktidskrifter. 1828 mottog
P. uppdrag att organisera Chalmersska slöjdskolan
i Göteborg samt var därefter föreståndare för denna
skola, sedan 1830 med titel professor, hvarjämte han
själf undervisade i kemi och fysik samt kemisk och
mekanisk teknologi. Under denna tid vann han särskilda
anspråk på Göteborgs samhälles tacksamhet genom det
nit och mod han ådagalade såsom sund-hetsnämndens
ordförande under kolerans härjningar därstädes
1834 samt genom det initiativ han 1838 tog till
bildande af Göteborgs slöjdförening. I 14 år var
P. äfven sekreterare i Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskap. 1852 tog han afsked från sin
plats som styresman för Chalmersska slöjdskolan samt
flyttade till Stockholm, men var länge fortfarande
verksam för den tekniska bildningens höjande: vid
anordnandet af slöjdutställ-
ningar och inrättandet af tekniska skolor på
skilda håll i riket, vid Sveriges deltagande i
världsutställningen i Paris 1855 och i London
1862 samt genom att i tidningar och tidskrifter
flitigt popularisera vetenskapliga rön. Sedan
1822 var han led. af Landtbruksakademien,
sedan 1830 af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg
och sedan 1838 af Vet. akad. 1856 invaldes han i
Mus. akad., där han bl. a. hållit föreläsningar i
akustik. P. gjorde inalles 24 olika utrikes resor.
1. -rn- (G-g N.)
Palmstierna, svensk adlig ätt, härstammar från
lagmannen i Skåne och Blekinge Magnus Schiller,
f. 1666, d. 1716, som 1692 adlades med namnet P. Hans
son Nils (se P. 1) upphöjdes 1747 i friherrligt stånd.
1. Nils P., friherre, krigare, riksråd, f. 1
nov. 1696 i Stockholm, d. 10 febr. 1766 på godset
Sörby i Närke, studerade i Lund och Uppsala, inträdde
1716 i krigstjänst och blef 1723 ryttmästare. 1725
gick han i fransk krigstjänst och deltog 1733–35
i polska tronföljdskriget under Morits’ af Sachsen
befäl. P. var en af hattpartiets ifrigaste anhängare,
hänsynslös och oförsonlig mot motståndare, men
orädd och öppen. "Han var kanske mera hatad än
någon annan bland hattarna, men i hatet blandade
sig åtminstone icke något förakt". Första gången
han väckte uppmärksamhet inom det politiska lifvet
var 1735, då han som kurir förde till Paris en
svensk-fransk förbundstraktat. Genom hans verkliga
eller föregifna opasslighet fördröjdes återsändandet
af ratifikationen därpå; och under det rådrum,
som därigenom bereddes den franska regeringen,
beslöt denna att tillsvidare återtaga ratifikationen,
hvilket blef en väsentlig orsak till Arvid Horns och
de gamla mössornas fall vid riksdagen 1738–39. Under
denna uppträdde P. som en af hattpartiets förnämsta
talare på riddarhuset och tjänstgjorde som mellanhand
mellan landtmarskalken, K. G. Tessin, och det
franska sändebudet, hvarför han också belönades med
fullmakt som fransk maréchal de camp och, 1739, med
svenska ministerplatsen i Köpenhamn. Därifrån erhöll
han permission för att bevista 1740 års riksdag,
fick under denna plats i det s. k. sekretissimum,
som skulle förbereda det ryska kriget, var en af de
ifrigaste förespråkarna för detta, som han förklarade
vara "Sveriges rätta göromål", deltog i att på förhand
uppsätta fredsvillkoren och var en hätsk förföljare af
den olycklige G. J. Gyllenstierna (se Gyllenstierna
12) samt andra för hattarna misshagliga personer. Då
hattarnas stjärna bleknade till följd af krigets
olyckliga utgång, stannade P. i Köpenhamn under de
närmast följande åren och återkom först 1744. Vid
den följande riksdagen, då hattarna åter befäste
sin makt, blef han riksråd (22 dec. 1746), och han
utmärkte sig nu för mycken hätskhet mot Springer och
Åkerhielm med anledning af den s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
