Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palindrom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1323
Palissad-Palissy
1324
i Paris, blef 1777 genom Jussieus inflytande fäst
vid botaniska forskningar, företog en resa till
Guineakusten 1786, därifrån till San Domingo 1788 och
till Filadelfia 1791-93, från hvilka resor han på
grund af mångahanda olyckor återvände fullständigt
utblottad. En andra resa till Nord-Amerika lyckades
väl. P. återkom med mycket rika samlingar 1798
och blef den berömde Adansons efterträdare i
institutet 1806. Han var en framstående florist och
systematiker. Viktigast af hans arbeten är Essai
d’une nouvelle agrostographie, ou nouveaux genres
des Graminées (1812). Han författade äfven det stora
folioverket Flore d’0ware et de Benin en Afrique
(2 bd med 120 färglagda taflor, 1804-21), Insectes
recueillis en Afrique et en Amérique (föl. med
90 taflor, 1805-21) och talrika smärre arbeten.
C. Lmn.
Palissad (fr. palissade, af lat. pälus, påle),
fortif., skanspåle; pålverk, ett stormhinder,
som utgöres af en rad i marken nedgräfda, upptill
tillspetsade pålar, som ställas bredvid hvarandra
med några
a palissad, b stormpåle, c vallnål.
cm. mellanrum och förenas genom en eller flera
tvärslåar. Palissader anbringas i grafvar eller
för-grafvar i skydd för fiendens eld, af hvilken de
eljest snart skulle förstöras. De ställas antingen
upprätt på själfva graf bottnen - vid innerbranten,
om graf ven är flankerad, eljest nära ytterbranten -
och göras då vanligen manshöga, eller ock lutande
vid någon af grafbranterna, då de äfven kallas
v a 11 n å l a r eller stormpålar (fr. fraises,
se d. o.). Palissader användas numera sällan,
men brukades förr så mycket oftare; de voro goda
stormhinder, men besvärliga att uppsätta och kräfde
mycket virke. - Jfr Borna. L. W:sonM.
Palissädceller, bot. Se Palissadparen-k y m._
Palissadera, förse med skanspålar (se P a-li ssa d).
Palissädmask, zool. Se Strongyloidea.
Palissädmur, fortif. Se E i n g m u r.
Palissädparenkym, bot., detsamma som
palissad-väfnad. Se Blad. -. Palissädceller, de
celler, som bilda denna väfnad. G-
L-m.
Palissädväfnad, bot. Se Blad.
Palisse. Se La Pä Ii c e.
Palissot de Montenoy [-så do måtonwa’], Charles,
fransk skald, f. 1730, d. 1814 som föreståndare
för Mazarinbiblioteket (Paris), uppträdde först med
skådespel och sökte sedan väcka uppmärksamhet genom
att förlöjliga Kousseau (i lustspelet Le cercle)
och anfalla encyklopedisterna: i Petites lettres
contre de grands philosophes (1757) samt i komedien
Les philosophes (1760). De angripne hämnades med en
mängd epigram och satirer. I dikten La Dunciade,
ou la guerre des sots (1764 ff.) gisslade P. det
medeltidsaktiga i samhället. Hans poem äro korrekta,
men sakna individuell färg. Hans mest kända
prosaskrift är det ganska ytliga arbetet Mémoire
pour servir å Vhistoire de la littérature francaise
(1771, flera uppl.), i hvilket han partiskt bedömer i
synnerhet de lefvande författarna. P. utgaf Voltaires,
Boi-leaus och P. Corneilles arbeten. Hans egna Oeuvres
utkommo 1809, i 6 bd. Se biogr, af Meaume (1864).
Palissy [-si’], Bernard, fransk fajanskonstnär
och naturforskare, f. 1510 i Chapelle-Biron
(dep. Lot-et-Garonne), enligt andra i Saintonge,
d. 1589. Sedan han inhämtat emaljeringskonstens
och glasmåleriets grunder, begaf han sig ut på
vandring och slog sig sedermera (1539) ned i den
lilla staden Saintes vid Charente för att där utöfva
sitt yrke. Ett kärl af italiensk eller spansk fajans
kom där händelsevis i hans väg. Dess hvita glasyr
uppväckte hans lifliga beundran, och han beslöt att
utforska denna tekniks hemlighet. Det ena försöket
efter det andra misslyckades. Han tillsatte alla sina
tillgångar samt måste lida både nöd och smälek; men
han förlorade dock ej sitt mål ur sikte, och efter 16
år kröntes slutligen hans sträf-van med framgång. Hans
fajans blef känd och omtyckt, och själf vann han
i konnetabeln Anne de Montmorency en inflytelserik
beskyddare. Efter några år hörsammade P. en kallelse
till Paris, där han i Tuileriespalatsets trädgård
flck utföra en grotta i keramik, hvaraf fragment
finnas bevarade i museet vid Sévres. Samtidigt höll
han föreläsningar i vissa grenar af naturkunskap,
anställde fysikaliska experiment och utvecklade
öfver hufvud under en följd af år en mångsidig
verksamhet. Ifrig hugenott, skyddades han i det
längsta af sina mäktiga vänner under de blodiga
religionsstrider, som vid denna tid rasade i
Frankrike. Men 1588 insattes han likväl på Bastiljen
- som det påstås för att vara i säkerhet för sina
ofördragsamma tros-fienders förföljelser -, och där
slutade han sitt verksamma lif. P. är en af Frankrikes
märkligaste personligheter under renässansperioden,
lika utmärkt genom sina allmänt mänskliga egenskaper
som genom sina tekniska och naturhistoriska insikter
samt sin konstnärliga originalitet. I sin skrift L’art
de terre har han lämnat en naiv och i många afseenden
intressant själf biografi. Flera hans iakttagelser
på naturlärans område, t. ex. angående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
