Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleontologisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklingen fortgått likformigt för alla grupper;
tvärtom kan det hända, att en grupp under forna
geologiska perioder visat en högre utveckling
än nu. De högre stående växterna ha i alla
händelser utvecklat sig ur de lägre och uppträda
därför sist. Under den paleozoiska tiden voro
kärlkryptogamer, pteridospermer och gymnospermer
rådande. Det lider ej något tvifvel, att icke
stenkolsperiodens lummer- och fräkenväxter stodo
högre än nutidens; dessa grupper nådde då sitt
kulmen och ha sedan dess aftagit. Gymnospermerna
voro under sagda tid representerade hufvudsakligen af
cordaitesväxterna (se Cordaitales), medan barrträd
och ginkgoväxter samt framförallt cykadofyter
under den mesozoiska tiden, till och med kritans
äldre afdelning, blefvo mera dominerande. Under
kritperioden visa sig tämligen hastigt dikotyledonerna
bli rådande mot periodens slut, tilltaga alltmer
under den tertiära och nå sin högsta utveckling
under nutiden. Man har därför stundom kallat den
paleozoiska tiden för kärlkryptogamernas period,
den mesozoiska för gymnospermernas, den tertiära
samt nutiden för dikotyledonernas. Man trodde till
en början, att monokotyledonerna uppträdt redan
under stenkolsperioden och sålunda långt före
dikotyledonema. Men numera vunnen erfarenhet tyder
därpå, att monokotyledonerna framträdt samtidigt med
eller senare än dikotyledonema och sannolikt utvecklat
sig ur dem.
Som hjälpvetenskap åt geologien lämnar paleobotaniken
samma tjänst som paleozoologien, om ock, på grund
af de växtförande aflagringarnas mera underordnade
förekomst, ej i så omfattande grad. Särskildt rörande
stenkolsbäddarnas inbördes ålder lämna växtfossilen
en utmärkt ledning, något som bergsmännen inom såväl
Tyskland som Frankrike ha sig nogsamt bekant. Äfven
för afgörandet af de skånska stenkolsflötsernas
relativa ålder äro de dem åtföljande växtfossilen en
särdeles viktig ledtråd.
För kännedomen om jordens forna klimat äro forntidens
växter af afgörande betydelse, och de resultat, som
framgått genom undersökning af det arktiska områdets
fossila floror, ha härvid spelat en särskildt viktig
roll. Björn-öns och Ellesmere lands rika devonfloror
tala lika litet som Spetsbergens och nordöstra
Grönlands undre stenkolsfloror om mindre gynnsamma
klimatförhållanden än i Europa. Detsamma gäller om
Spetsbergens och Grönlands triasfloror, och först mot
slutet af jura- och början af kritperioden synes på
Spetsbergen och Frans Josefs land en skiljaktighet
med hänsyn till temperaturen ha börjat inträda. Men
Grönlands äldre och mellersta kritfloror vid 70°
n. br. ha ännu att uppvisa trädartade ormbunkar,
brödfruktträd, gleichenior etc., och Heer antog
för den förra en årlig medeltemperatur af 21°–22°
C. och för den senare af 18°–19°. Mot slutet af
kritperioden och under den därpå följande tertiära
hade temperaturen visserligen ytterligare nedgått,
men Heer antar, att medeltemperaturen på Grönland
vid 70° n. br. ännu var 8°–9° C.; på Spetsbergen
lefde då vid 78° n. br. sumpcypresser (Taxodium),
redwoodträd (Sequoia), lönnar, magnolier, plataner
och en mångfald andra barr- och löfträd. På grund af
dessa förhållanden hade man antagit, att den sänkning
af temperaturen, som mot slutet af
juraperioden åtminstone vid 78° n. br. börjat göra sig
märkbar, sedermera ytterst långsamt fortskridit genom
krit- och tertiärperioderna och nått sitt kulmen
under den kvartära istiden.
Men upptäckten af den permiska nedisningen i Indien
och på södra halfklotet (Afrika, Australien,
Syd-Amerika) samt af den denna åtföljande
Glossopterisfloran (se d. o.) gör förhållandena så
svårtydda, att man måste draga den slutsatsen, att
forna tiders klimatväxlingar varit betydligt mera
invecklade än som synts framgå enbart af det arktiska
områdets fossila floror. Åtskilliga forskare söka
förklaringen i en antagen förändring af jordaxelns
läge och däraf följande förflyttning af polerna,
men hvarken detta eller andra förklaringsförsök
ha ännu lyckats lämna nöjaktig lösning af det allt
fortfarande mycket invecklade spörsmålet.
Paleobotaniken anses numera oumbärlig för en riktig
uppfattning och utredning af kärlkryptogamernas,
gymnospermernas och många angiosperma familjers
systematik samt betraktas vidare såsom växtgeografiens
säkraste grund. Den tertiära tidens vegetation
står så nära nutidens, att den senare utan vidare
kan anses direkt härstamma från den förra. Det är
därför tydligt, att paleobotaniken skall lämna
viktiga utslag i fråga om den nutida vegetationens
ursprung. Redan Unger och Ettingshausen uttalade
sig i denna riktning, men det är företrädesvis
genom Heers arbeten, som nödvändigheten för
växtgeografien att taga hänsyn till paleobotaniken
blifvit till fullo insedd och beaktad. A. Engler
är den förste växtgeograf, som konsekvent och med
mycken framgång genomfört detta åskådningssätt,
som numera äfven af öfriga växtgeografer
mera allmänt börjat tillämpas. Jfr Fossil,
Geologi, Jorden, sp. 138 ff., och Växtgeografi.
1. B. L-n. (A. Hng.)
2. A. G. N.
Paleontologisk [-låg-], som hör till paleontologien.
Paleopreveza. Se Nikopolis 1.
Paleotropisk, bot., säges om florelement, som
härstammar från Gamla världens tropiska länder.
G. L-m.
Paleotyper. Se Inkunabler. – Paleotypiskt alfabet. Se
Fonetiska bokstäfver.
Paleozoiska systemen l. Paleozoiska serien
(af grek. palaio’s, forntida, och zoon, djur),
paleont. Se Formation.
Paleozoologi. Se Paleontologi.
Palermo [-å]. 1. Provins på norra kusten af
Sicilien, begränsad i n. af Tyrrhenska hafvet,
i ö. af provinserna Messina och Catania, i s. af
Caltanissetta och Girgenti och i v. af Trapani. 5,047
kvkm. 795,631 inv. (1911), 157 inv. på 1 kvkm. –
2. Hufvudstad i nämnda provins, ligger på öns norra
kust, på västra sidan af en af Monte Pellegrino och
Capo Zaffarano infattad bred bukt (Golfo di P.), i
en lika mycket genom landskapets skönhet som genom
ett mildt klimat (17,5° i årsmedium) och en yppig
växtlighet utmärkt trakt, kallad Conca d’oro. 341,088
inv. (1911). De gamla murarna kvarstå till större
delen, men portarna äro moderna; den märkligaste är
Porta nuova, nära Palazzo reale. Af hufvudgatorna
Via Vittorio Emmanuele och Via Macqueda, som skära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
