Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleologerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visar två olika typer, den geometriska och den figurala,
ofta nog förekommande samtidigt på samma föremål. Den
geometriska visar dels skulpterade, dels graverade
typer. Den figurala visar dels samma båda typer som
den geometriska, men företer därjämte äfven målning,
en konstform, som särskildt under periodens yngre
tider blir förhärskande. Den geometriska ornamentiken
visar stor formrikedom, hvilande på grundmotiven
punkten, räta linjen och båglinjen. Vanligast äro
parallellinje- och rut-ornament, sicksack-linjer
och triangelfält. Dock dominerar under denna tid
den figurala, utförd dels i ben, elfenben och horn,
dels på små af naturen jämnslipade stenar, dels
och framför allt på klipp- och grottväggar. Af
de senare äro de blott graverade äldst, de yngre
åter de, där formen ytterligare framhållits
genom påläggande af färg. Yngst äro slutligen de
rena väggmålningarna. Vissa af dessa väggravyrer
och väggmålningar torde nog till tiden falla inom
närmast föregående och närmast efterföljande perioder
(resp. solutréen och azylien). Gravyrbilderna äro i
regel synnerligen realistiskt och naturligt utförda
och formerna oftast särdeles proportionerliga. Oftast
förekomma vildhäst och mammut, därnäst bison,
ren och hjort. Ett mycket stort antal däggdjur,
åtskilliga fiskarter, några enstaka ormar och fåglar
återfinnas äfven bland dessa hällristningar och
hällmålningar. Hällmålningarna äro utförda i rödt,
gult och svart, hvartill användts mangansvart samt
röd och gul ockra. Några verkliga stiliseringar af
djur- eller människomotiv förekomma knappast; hvad
man i den vägen sökt göra gällande (stiliserade
djurögon och horn) förefaller ännu ej fullt
säkert. Människan afbildades sällan, dock finnas
exempel. Trots att djurbilderna utförts synnerligen
naturalistiskt, äro de människobilder man funnit
alltid mycket skisseradt utförda. Dessa djurbilder på
grottväggarna anses ha framkallats af magiska motiv,
då de djur, som afbildats, äro djur, önskvärda som
jaktbyte. Denna uppfattning styrkes genom förekomsten
af konturtecknade eller helt svart- eller rödmålade
händer (handaftryck), något som bland alla nutida
naturfolk plägar utgöra högt skattade magiska tecken.
Med magdalénienperioden försvinna också yttringarna
af skön konst för att först under den yngre
stenåldern åter, ehuruväl i ytterligt primitiv
form, börja framträda. Under mellanliggande
period, den mesolitiska, främst karakteriserad
af azylienkulturen, saknas alla yttringar af skön
konst. De först af Piette upptäckta målade stenarna
kunna knappast hänföras till konsten. De "tecken",
som målats på azylienstenarna, utgöras af de
s. k. räknetecknen (punkter och streck), symboliska
tecken (likarmade korset, solljuset, tau-korset,
solbilden o. s. v.) samt af bokstafsliknande
tecken (öfverensstämmande med bokstäfver ur det
cypriotiska och det feniciska alfabetet). Dessa
teckens verkliga betydelse känner man naturligtvis
ej. Litt.: Se under Paleolitiska perioden.
G. B-n.
Paleologerna. Se Palaiologerna.
Paléologue [-lå’g], Georges Maurice, fransk diplomat
och skriftställare, f. 1859 i Paris, tillhör en släkt,
som vill räkna sina anor tillbaka till Palaiologernas
östromerska kejsardynasti. Han
har under sin diplomatiska bana mestadels
tjänstgjort i utrikesministeriet, där han 1912
blef direktor för den politiska afdelningen. Han
var 1907 -12 franskt sändebud i Sofia och är
sedan jan. 1914 ambassadör i Petersburg. 1899
aflade han som utrikesministeriets ombud mycket
uppmärksammade vittnesmål i Dreyfus-processen,
först inför kassationsdomstolen och sedan inför
krigsrätten i Kennes. P. har äfven gjort sig bemärkt
som konst-och litteraturhistorisk skriftställare
samt vitter författare. Skrifter: L’ar t chinois
(1888), Vauvenar-gues (1890), Alfred de Vigny (1892),
Profils de femmes (1895), Rome. Notes d’histoire
et d’art (1902) och Dante (1909) samt romanerna och
novellerna Sur les ruines (1897), Le Cilice (1900),
La cravache (1904) och Le point d’honneur (1907).
V.S-g.
Paleontolog [-låg], forskare, som egnar sig åt
paleontologi (se d. o.).
Paleontologi (af grek. palaio’s, forntida, on, väsen,
varelse, och lo’gos, lära), läran om de forntida
(utdöda) varelserna, försteningslära, vetenskapen
om de fossila utdöda formerna inom djur- och
växtvärlden. – 1. Zoopaleontologi l. paleozoologi (af
grek. zoon, djur) är zoologien behandlande de fossila
djurformerna. Enär af dessa sällan någonting annat än
de fasta delarna finnes i behåll (de djurgrupper, som
sakna dylika delar, förekomma därför i regel alldeles
icke i fossilt tillstånd) och dessa fasta delar måste
tolkas efter den kännedom man eger om motsvarande
lefvande former, är en noggrannare kunskap om de
fossila formerna omöjlig, om man uraktlåter att taga
hänsyn till de lefvande, likasom ock å andra sidan den
zoologi, som behandlar endast den nu lefvande faunan,
blir högst ofullständig. Fastän således paleozoologien
ej kan anses som en fullt själfständig vetenskap, kan
det dock vara lämpligt att bibehålla denna benämning
för förflutna jordperioders fauna l. "lethæa",
som man förr stundom kallade den fossila faunan och
floran. I äldre tider betecknades fossilen genom
ändelsen ites eller lites (af grek. li’thos, sten)
till släktnamnet, t. ex. Pectinites, Echinitis
o. s. v. Detta beteckningssätt nyttjas numera ej;
den fossila form, som kan hänföras till ett ännu
lefvande släkte, belägges med samma släktnamn
som detta. Utom med de verkliga lämningarna af
djur sysselsätter sig paleozoologien också med de
spår o d. (se t. ex. fig. i art.
Chirotherium), som genom djur åstadkommits på bottnen inom
ett forntida strand- eller grundvattensområde
och ganska ofta äro väl bibehållna, ehuru det
vanligtvis stöter på stora svårigheter att med
full bestämdhet afgöra, hvilka djur som frambragt
sådana spår. – Paleozoologien arbetar på två
linjer, nämligen den systematisk-zoologiska och
den stratigrafisk-geologiska. Den förra har till
uppgift att så noggrant som möjligt utreda de fossila
formernas alla strukturförhållanden, bestämma deras
plats i det zoologiska systemet samt därigenom
ock deras släktskapsförhållanden till andra såväl
lefvande som utdöda former. I detta afseende har
den stort inflytande på zoologien genom att påvisa
utdöda mellanformer mellan numera helt och hållet
skilda grupper och bidrar sålunda väsentligt att
fullständiga det zoologiska systemet. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
