Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Overveen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
0:s diktning, omfattande en tidrymd af omkr. fyrtio
år, kan indelas i tre perioder. Tidigast af bevarade
arbeten äro hans erotiska och didaktiska elegier
(versmåttet är det s. k. elegiska eller distikon (se
d. o.), som 0. använde i samtliga bevarade arbeten
utom i de på hexameter affattade "Metamorphoses"
och "Halieutica", se nedan). Till de förra höra:
Amores i 3 böcker, kärlekselegier med Corinna, en
fingerad personlighet, som medelpunkt, samt Heroides,
en samling (21) fingerade bref på vers, de flesta (15)
skrifna af sagans "hjältinnor" till deras bortovarande
eller otrogna män eller älskare (t. ex. af Penelope
till Ulixes) äfvensom några (3) bref med svar
(äktheten af dessa sistnämnda s. k. dubbelbref är
omtvistad). Båda diktsamlingarna sakna hjärtats
enkla, gripande språk, den äkta lidelsen, en brist,
som hvarken den lediga, lekande versbildningen eller
de retoriska konstgreppen kunna ersätta. - Till
de didaktiska elegierna höra De medicamine faciei,
om skönhetsmedel (ofullst. bevarad); Ars amatoria, 3
böcker, från år 2 e. Kr., om huru kärleksförbindelser
knytas och underhållas, ett ämne, som författaren
på grundvalen af egna iakttagelser af verkligheten
behandlar i elegant form och med psykologisk
konstskicklighet; dock gör arbetet, hvaraf vissa delar
torde höra till det smutsigaste i världslitteraturen,
på grund af sin lättsinniga uppfattning af kärleken
som blott en krasst sinnlig njutning, ett obehagligt,
stundom vidrigt intryck. En känsla af att han gått
för långt synes röja sig i hans kort efteråt utkomna
Remedia amoris, om botemedel mot kärleken, särskildt
hur man skall bli kvitt en besvärlig förbindelse. Till
den andra perioden, omkr. 2-8 e. Kr., höra följande
arbeten: Fasti i 6 böcker (af urspr, beräknade 12,
en för hvarje månad), en poetisk kommentar till den
romerska festkalendern (se Fasti), med astronomiska
förklaringar, historisk-antikvariska notiser om
religiösa fester och historiska minnesdagar med
därvid förekommande bruk och sedvänjor samt om deras
ursprung - ofta romantiska och idylliska bilder,
alltid friska och roande, men utan sinne för det
vördnadsbjudande i religion och saga, som behandlas
med lekande godtycke. - I sitt mest berömda verk,
Metamorphoses (grek., = förvandlingar), har 0. i 15
böcker sammanflätat en mängd grekiska (samt några
italisk-romerska) myter och sagor, där en förvandling
(t. ex. af människor till djur, växter, stenar
o. d.) eger rum, omfattande tiden alltifrån världens
uppkomst ur kaos till Julius Caesars förvandling till
en stjärnbild. Med förvånansvärd skicklighet att
förbinda och gruppera äfven det i och för sig föga
samhöriga, fulländad berättartalang, sällsynt förmåga
af omväxling, åskådlighet och liffullhet förenar
skalden fullkomligt herravälde öfver den språkliga
formen samt ledighet och behag i versens byggnad; å
andra sidan skönjas äfven här ofvan påpekade brister,
särskildt saknaden af djupare etisk och religiös
uppfattning. - Elegier eller klagosånger i ordets
egentligaste betydelse äro de båda diktsamlingar,
som härröra från 0:s senare lefnadsår i Tomi. I de
för allmänheten afsedda Tristia (i 5 böcker) ger
han enformiga och omanliga, men också vemodiga och
gripande skildringar af landsflyktens bitterhet. Af
liknande art äro hans poetiska bref till enskilda
personer,
Epistulæ ex Ponto (i 4 böcker). Äfven en smädedikt,
Ibis, samt Halieutica, om fiskar och fiskfångst
(ofullst. bevarad), tillhöra denna tid. - Bland
förlorade arbeten må nämnas den af antikens
smakdomare högt värderade tragedien Medea från
den första perioden af 0:s författarskap samt en
från hans senare lefnadsår härrörande dikt till den
kejserliga familjens ära. Förlusten af denna dikt,
som var affattad på getiska språket, är särskildt
från filologisk synpunkt att beklaga.
0. representerar en generation, som endast genom
hörsagor, ej af egen erfarenhet, lärt känna den
romerska republiken. Född det år, då Cicero dog,
var han ännu helt späd, då en Vergilius, en Horatius
genomgingo lifvets hårda skola. Han är sin tids och
på samma gång världsstaden Roms moderne skald. Hans
diktning utgör en spegelbild af den förnäma romerska
världen under Augustus, af Roms gator och salonger med
deras lätta elegans och koketteri. Äfven gudavärlden
med dess invånare liksom sagans hjältar och hjältinnor
måste afstå från den upphöjda värdighet, som de eljest
pläga göra anspråk på: gudar och heroer uppträda,
äfven de, hos O. helst som moderna människor, unga,
vackra och förälskade. En utomordentlig smidighet och
lättrörlighet i tanken såväl som i fråga om versens
byggnad och språkets behandling kännetecknar hans
diktning. Så får nästan allting under hans penna en
ny prägel. Men detta kunde ofta ske endast därigenom,
att han lösgjorde sig från sambandet med de grekiska
förebilderna, ett samband, som skänkt den romerska
poesien värdig kraft och hållning, och såväl härigenom
som genom sin virtuosmässiga användning af retorikens
alla konstgrepp, ofta blott medel att dölja bristen
på allvar och djup, ledde denne Roms fruktbaraste och
kanske mest begåfvade skald litteraturutvecklingen in
på ödesdigra afvägar. 0. var en af forntidens mest
omtyckta författare. Äfven under följande tider har
han utöfvat ett vidtgående inflytande i konst och
litteratur: från 0. mer än från någon annan antik
skald är renässansens klassiska mytologi lånad,
ej minst inom den bildande konsten; som skolbok ha
vissa af hans arbeten varit flitigt använda alltifrån
medeltiden, och om studium af hans skrifter vittna
talrika därur hämtade citat, särskildt sentenser,
hos nyare tiders författare, t. ex. Linné. Och
ännu i dag utgöra särskildt Metamorfoserna med sina
fantasirika och liffulla skildringar en angenäm och
fängslande läsning.
Litt.: H. Schück, "Världslitteraturens historia", I,
s. 525 ff., P. J. Österberg, "Ovidii förvisning. En
litteraturhistorisk studie" (1887), "Ovidii
Metamorphoser", öfv. af Adlerbeth (1862), "Amorum
elegias sex relegit et svecice convertit Elias
Janzon" (1897), "Ovidius’ Metamorfoser, urval för
latingymnasiet", af B. Risberg (1910). H. Sgn.
Ovidius moralizatus ("sedelärande 0."), titel på en
latinsk predikohandbok, som nyttjades mycket under
medeltiden, äfven i Sverige, och innehöll de mytiska
fablerna ur Ovidius’ "Metamorphoses" omstufvade till
kristliga allegorier. (Hj. H-t.)
Ovidukter (af lat. ovum, ägg, och ductor,
ledare). Se Lifmoder, sp. 437.
Oviedo [åvieMå]. 1. Provins i norra Spanien,
motsvarande det forna landskapet och furstendömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
