Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osorkov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1033
Ossia-Ossian
1034
pal borough) i engelska grefsk. York
(West-Riding), v. om Wakefield, bestående af de
tre kommunerna 0., South 0. och Gawthorpe. 14,078
inv. (1911). Tillverkning af täcken och
yllevaror, kamgarns-spinneri, stenkolsgrufvor.
J. F. N
Ossia [åssi’a], it., mus., "eller", användes
för att beteckna alternativt ändringsförslag
eller annan läsart inom en komposition.
A. L.*
Ossian [å’-], ir., gael. Oisín, Ossín, egentl, en
fornirisk sagohjälte, som lär ha lefvat på 200-talet
och var son till Finn mac Cumaill (Fingal). Den
senare utgör medelpunkten i en cykel iriska sägner
och kväden, som under senare delen af medeltiden
öfverfördes till de med irerna närsläktade gaelerna
i Skottland, där de liksom på Irland med tiden
omdiktades och tillskrefvos 0. Denne krigare gjordes
sålunda i den senare traditionen till författare
af nämnda keltiska bardsånger och fortlefde som en
uråldrig skald, den där elegiskt besjunger flydda
dagars glänsande bragder. Hos den sångälskande
allmogen på Irland, i Skottland, på Hebriderna och
på Man lefde de s. k. Ossians sånger vidare till
långt in på 1700-talet samt blefvo på 1760-talet
kända för den bildade världen genom den ryktbara
engelska s. k. prosaöfversättning, som verkställdes
af J. Macpherson (se d. o.).
De ossianska dikterna förskrifva sig ytterst från
Irland. Flera sagocykler utbildades tidigt på ön. Den
äldsta af dessa hör hemma i norra Irland, i Ulster;
dess förnämste hjälte är Ulsterkämpen Cuchulinn. Jämte
honom äro Conchobar, konung i Ulster, samt Ailill och
Medb, härskarparet i Connaught, centralfigurerna i
denna sagocykel, hvars bärare lära ha lefvat ung. på
Kristi tid. Sägnerna om dem hade redan på 600-talet
kristalliserat sig till större episka rapsodier och
upptecknats i skrift. Äldsta historiska bakgrunden
till Cuchulinnsägnen bildas af ett skede i Irlands
historia, då folket ej tog del i det öfriga Europas
rörelser, då klanhöfdingarnas strider fyllde irernas
lif, och en brun yxa kunde sätta alla sinnen i
rörelse. Men det faller äfven afglans på denna
sagokrets från följande period (från 300-talet
till inemot 600), då irerna gjorde härnadståg
till Britannien och utbredde sitt herradöme i
Skottland. Vikingatidens stormar bidrogo sedan att
utforma delar af sagan. I sin ursprungliga form
saknar Ulstersagokretsen hvarje kristligt element,
men obeslöjad hedendom har den ej heller upptagit;
däremot äro folkets seder ytterst primitiva.
Cuchulinn aflöstes under medeltiden af Finn,
Cumalls son, som Irlands nationalheros. På
Irland funnos af gammalt större och mindre
krigarskaror, som sammanslutit sig och drefvo
krig som handtverk. Frånsedt liftrupperna, ofta
utlänningar, voro de Irlands enda yrkesmässiga
soldater. Deras krigföring ansågs fullt hederlig
och var t. o. m. lagligen erkänd. De kallades fian
(plur. /fian(n)a), den enskilde krigaren kallades
fe’nid; däraf kommer den moderna benämningen
fenier. (Namnet sammanhänger med lat. venari,
"jaga", och fornbulgar, vojna, "krig", ordstammen
betydde urspr, "förföljelse", "jakt".) De olika
fiana sammanhöllos med sträng disciplin och hade
sin egen organisation. Ledarna buro liksom våra
vikingahöfdingar konunganamn (rígfenid). Den, som
ville upptagas i en sådan krigarskara, måste först
aflägga ett tapperhets
prof. Dessa fian(n)a nämnas redan på 600-talet och
funnos i hvarje irländsk provins. Om flera höfdingar
öfver fenierna bildade sig tidigt sägner. Men
de fördunklades alla af Finn, son till Cumall,
eller, som han urspr, kallades, Finn Ua Baiscne
(d. v. s. ättling af Baiscne, son till Nuada Necht,
en af förfäderna till konungarna i Leinster). Under
medeltiden berättades sagan om Finn på följande
sätt. Hans fader Cumall var feniernas höfding,
men måste kämpa om ledningen af dem och stupade
slutligen. Finn föddes efter faderns död och måste
länge hålla sig dold för sin fars fiender. Han
lärde i sin ungdom skaldekonsten af en namnkunnig
bard. Åt denne skulle han steka en förtrollad lax,
som fångats i Boynefloden. Men han brände sig, stack
tummen i munnen, fick därigenom kunskap och blef -
efter att ha ätit laxen - en stor skald, liksom Sigurd
Fafnesbane, som brände sig och stack fingret i munnen,
då han skulle steka ormen Fafnes hjärta, och därigenom
kom att förstå fåglarnas språk. (Sägnen om Finn blef
sedan känd på Island, där Sigvat skald berättades ha
fått diktargåfvan genom att äta hufvudet af en fisk
i Apavatn.) Sedan hämnades Finn sin fader och blef
höfding öfver fenierna, som under honom utförde sina
största hjältedater. Men feniernas makt blef efter
hand alltmera tyrannisk för landet - sålunda tillkom
dem all jakt -, och då de efter Finns död under sin
ledare Oisín, Finns son, kräfde upprättelse af
konung Cairbre, emedan han utan att tillfråga dem gift
bort sin dotter, beslöt denne deras undergång. Ett
stort slag vid Gabhra (nära Boynefloden i Meath),
som förlägges till 283 e. Kr., bröt feniernas makt,
om ock konungen själf stupade i ett envig med Oisíns
son Oscar, hvilken äfvenledes stupade. En af de få
öfverlefvande blef Oisín, som var den siste af sin ätt
och redan därför passade till romantisk hjälte, med
hvilken traditioner kunde förknippas; bl. a. upptog
äfven den gamla iriska sagan om Lycksalighetens
ö eller Ungdomens land (Tir na n-óg) - urspr, ett
dödsrike - honom som sin hjälte. Kedan på 1100-talet
framställdes Oisín som en ålderstigen skald, som efter
sin omvändelse till kristendomen besjöng forna tiders
bragder. - Finn hade möjligen redan före 800 blifvit
en sagohjälte. Men diktningen om honom utformades
i synnerhet under vikingatiden, då det rundt om på
södra Irland fanns små vikingariken och kringvandrande
krigarflockar af irer och nordbor, som sammanslutit
sig. På 1400-talet är sägncykeln om Finn fullt
färdig. I Skottland är den upptecknad i "The dean of
Lismore’s book" (se Gaeliska språket och litteraturen,
sp. 551). Själfva namnet fianna kommer näppeligen,
såsom den tyske språkforskaren H. Zimmer menade,
af "fiende", och den historiska förebilden till
Finn torde ej vara "vikingairländaren" Caittil finn
(d. v. s. Ketil hvite), som 857 med sina män, hälften
irer, hälften nordbor, dödades af vikingakonungen Olof
i Dublin. Men minnen af vikingarnas och den norske
konung Magnus Barfots (d. 1103) strider ha präglat
diktningen om Finn och Oisín, och namnet på Finns son,
Oscar, är möjligen det nordiska Asgeirr. På ön Man är
den förste sagolike konungen, Gudröd (sägnens Orree),
förknippad med sägnerna om Finn och Oisín. Till en
början tänktes Finn blott vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
