Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syftens framgång i den konstitutionsvidriga skuld ”kabinettskassan” (se d. o.) åsamkat sig, till sist med personlig borgen af både konung och kronprins, och som senaste statsrevision kommit underfund med. Saken måste framläggas för riksdagen, och trots de upplysningar, som lämnades, beslöts i förstärkt statsutskott, att inga medel kunde anvisas för skuldens betäckande. Men hade man trott sig kunna härigenom tvinga den gamle konungen till abdikation, så skulle man snart finna sitt misstag. Skulden, omkr. 1 mill. rdr, betalades småningom af Karl Johan och Oskar I, och den senare afböjde ett förslag att vid 1844 års riksdag få förlusten godtgjord.
Just under åren 1840–42 hade O. på en helt ny bana vunnit en rent personlig ära. Ibland de studier, åt hvilka han egnat sina många lediga stunder, hade de nya straffteorierna intagit ett framstående rum, och han framträdde 1840, dock utan utsatt författarnamn, med en skrift Om straff och straff-anstalter. O. slöt sig till Beaumonts, Tocquevilles, Aylies och Julius’ idéer, men specialiserade för Sverige det system han antagit och utvecklat. ”Fredens värf”, säger han i företalet, ”ehuru mindre glänsande än krigets bragder, hafva burit rika skördar, icke ensamt i vetenskapliga framsteg och industriell utveckling, utan ock i en större vördnad för människors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger hafva sträckt sig äfven till den på brottets afvägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fågelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för hvars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla.” Han framställer först sina åsikter om straff. Dödsstraffets rättmätighet undersökes och bestrides, för så vidt det tillämpas under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas spö- och risstraffen samt deportation. Det 1832 utgifna kriminallagförslaget vinner O:s loford och erkännande. I enlighet därmed upptagas som rättvisa och förnuftiga straff: straffarbete och fängelsestraff. Därefter behandlas ”förbättringssystemet”, enligt hvilket fängelset skall undvika att försämra, men sträfva att förbättra fången. Härtill hör ensamhetssystemet, med religiös undervisning, strängt arbete och vård om den frigifne. Slutligen göres tillämpningen häraf på Sverige. Skriften gjorde en viss verkan på riksdagen, men vida större på allmänna opinionen om dess författare, så i Sverige som utomlands. Ny upplaga utkom 1840; norska, tyska, franska, holländska, engelska, italienska öfversättningar utgåfvos under de närmaste åren, och O. erhöll från utländska rättslärde och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans bok utöfvade i Holland inflytande på fängelsereformen i landet; den franske öfversättaren ville med den svenske prinsens bok påverka franska kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde O. inom hela den civiliserade världen ett äradt namn. Hans intresse för fängelsereformen följde honom äfven som konung för att åtminstone delvis omsättas i verklighet, och hans obenägenhet att stadfästa en dödsdom är känd.
Fylld af de bästa afsikter, reformvänlig och väl förberedd för regentkallet, öfvertog den nye konungen styrelsen 8 mars 1844 (han kröntes i Stockholm 28 sept. s. å.; i Norge egde ingen kröning rum). Upphäfvandet af 1812 års förbud mot allt umgänge mellan svenska medborgare och den afsatta konungafamiljen, som skedde redan i maj, vittnade om hans förtroende till det svenska folket och mottogs med bifall. Han egnade åt regeringsärendena ett arbete, som sträckte sig ända till detaljerna, och samtiden visste tala om hans vid skrifbordet genomvakade nätter, om huru han själf läste korrektur på viktigare förordningar. Men också ville han själf regera och få äran af de initiativ, som ogos, hvilket han i själfva verket mer än en gång hade. Någon enhetlig ministär existerade icke, och vanligen var det konungen själf, som på egen hand vände sig till den eller dem, som skulle inkallas i statsrådet. Också hände det, att han i viktiga frågor rådgjorde med personer utom statsrådet eller att han under en riksdag personligen trädde i beröring med utskottens medlemmar; gunstlingar i egentlig mening hade han däremot icke, knappast heller vänner. Han har lämnat efter sig en mängd anteckningar eller uppsatser i olika ämnen, äfven dagboksanteckningar, som vittna om hans stora insikter och mångsidiga intressen. Hvad som mer än en gång visade sig fattas denne begåfvade, kunskapsrike och för landets bästa varmt intresserade konung, var den beslutsamhet och starka vilja, som kräfdes för att gripa det rätta ögonblicket och trots motstånd från både det ena och andra hållet drifva en sak igenom. En samtida, som alltifrån ungdomen kände honom väl, prisar hans djupa insikter i samhällsfrågorna, men talar också om en olycklig obeslutsamhet i förening med stor själftillräcklighet, om ett långt drifvet ”gungningssystem”, en stark misstro till hela världen och benägenhet att uppskjuta afgörandet. Man talade också den tiden alltemellanåt undrande och spörjande om konungens ”innersta tanke” (la pensée intime).
Med en nybildad moderat-liberal ministär mötte O. sin första riksdag. Från den föregående hvilade ett representationsförslag; regeringen förhöll sig neutral, och förslaget förkastades. För en grundlig omdaning af representationen synes konungen i själfva verket icke ha hyst något djupare intresse. Med så mycket större sympatier omfattade han det nya strafflagförslaget, men sent framlagdt, kom det aldrig under behandling, och riksdagen nöjde sig med att antaga några allmänna hufvudgrunder. Däremot var det på konungen personligen det berodde, att lagen om lika arfsrätt för son och dotter kom till stånd. Vid samma riksdag stadfästes ock beslutet om indragningsmaktens upphäfvande. De närmaste åren betecknade ett fortskridande på de hofsamma reformernas stråt. En ny lagberedning med Richert som medlem för utarbetande af ny civillag och rättegångsordning, upphälvande af några specialdomstolar, lindringar i näringstvånget, skråväsendets afskaffande, den första fattigvårdsförordningen, ett verk, menade man, väsentligen af konungen själf, utgjorde bevis därpå. Kommittéer eller sakkunniga tillsattes för läroverksfrågan, representationsfrågan, grundskatteförenklingen, tulltaxan. Nästföljande riksdag (1847–48) möttes af en rad viktiga propositioner: om en ny strafflag, om utsträckning af beväringens öfningstid, om sjöförsvarets ordnande, om förhöjd brännvinsbeskattning, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
