Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 883-884 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orientalisk fornkunskap ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Orientalistkongresserna sysselsätta sig med Orienten i
ordets vidsträcktaste bemärkelse, och de hittills
utgifna förhandlingarna bilda tillsammans en
ståtlig serie af acta.

        K. V. Z.

Oriente [åriə’ntə]. 1. Territorium i
sydamerikanska republiken Ecuador, omfattande dels östra
sluttningen af Anderna, dels det vidsträckta
slättlandet österut till Brasiliens gräns. Gränserna mot
de närliggande republikerna Colombia och Peru
äro omtvistade. Omkr. 80,000. inv., inberäknadt
de föga kände indianerna, som utgöra största delen
af invånarna. Hela landet är täckt af urskogar.
Dess produkter äro guld, palmvax, kopal, kanel,
aloehampa, hudar samt i främsta rummet
kautschuk (3,6 mill. kr. 1911). Hufvudstad är
Archidona vid en biflod till Rio Napo, med omkr.
5,000 inv. — 2. Provins i östra Cuba. 36,850
kvkm. 480,667 inv. (1910).

        1—2. J. F. N.

Orie’nten (lat. o’riens, eg. den uppgående, näml.
solen), östern, österlandet; i allmänhet Asien,
äfven östra Asien (fransmännens. Extrême orient),
och nordöstra Afrika, i motsats till Occidenten
(se d. o.). Ofta användes ordet i betydelse af hela
den muhammedanska världen i Afrika och Asien
från Marokko till Indus. I denna mening fattades
det i regel under medeltiden, då äfven Spanien
ibland inbegreps under O., men äfven i våra
dagar tages O. i denna omfattning. — Jfr
Levanten.

        J. F. N.

Orientera, inrikta efter väderstrecken (t. ex. en
karta, en kikare), vägleda. Orientera sig,
eg. att utfinna, hvartåt öster (lat. o’riens) ligger
för att därefter bestämma de öfriga väderstrecken,
finna sig till rätta i obekant mark, göra sig
hemmastadd med en ort eller ett ämne. Subst.
orientering. — Eger man icke tillgång till karta,
kan man för orientering om dagen begagna sig
af solens ställning i förhållande till tiden, om
natten af månens ställning eller af polstjärnan.
Vindriktningen, vattendrags lopp, kyrkors
belägenhet, vidt omkring synliga föremål m. m. kunna ock
tjäna som hjälpmedel. Det bästa medlet är dock
kompassen. — Att orientera sig efter karta vill
säga att bringa kartan i ett läge, som motsvarar
verkligheten, och att på den förra återfinna på
marken befintliga föremål. — En karta säges vara
orienterad efter väderstrecken, då dess
upprättstående kant sammanfaller med riktningen från
n. till s. Är detta icke fallet, anges orienteringen
medelst ett på kartan uppritadt norrstreck.

        C. O. N.

Orienteringsförmåga, förmåga att finna sig till
rätta, taga sig fram på en ort, ehuru man
är obekant med den eller rent af saknar ögats
ljus. Särskildt anmärkningsvärd är vissa djurs
(t. ex. brefdufvors) förmåga, eller "instinkt", att
finna vägen till sitt hem trots betydande afstånd.

Orienteringsrörelse, bot. Se
Rörelsefenomen (hos växterna).

Orientexpressen är ett af de viktigaste af de
expresståg, som dirigeras af internationella
sofvagnsbolaget i Bruxelles, och är närmast afsedt att
förmedla den stora trafiken mellan västra Europa
och Balkanhalfön samt Mindre Asien. Med direkt
anslutning från London öfver Calais utgår tåget
dagligen från Paris och fortsätter öfver Strassburg,
Karlsruhe, Stuttgart, München till Wels, där det
förenar sig med Ostende—Wien-expressen, som
efter anslutning från London utgår från Ostende
till Wels öfver Bruxelles, Frankfurt a/M.,
Nürnberg. Från Wels fortsätter det sammanslagna
expresståget öfver Wien, Pressburg till Budapest.
Därifrån går tåget 4 dagar i veckan öfver Belgrad,
Sofia, Adrianopel till Konstantinopel och de öfriga
dagarna öfver Bukarest till Constanza, hvarifrån
förbindelsen till Konstantinopel uppehålles af
rumänska statsångfartyg.

        A. d’A.

Orient pacific line [å’riənt pəsi’fik lain], engelskt
rederibolag. Se Ångfartygslinjer.

Oriflamme. Efter en glasmålning i katedralen i Chartres (1200-talet).

Oriflamme [årifla’m], fr. (af mlat. auriflamma,
af au’rum, guld, och fla’mma, låga), fornfransk
riksfana, bestående af en mindre, röd sidenduk, fäst
på en lans af förgylld
koppar. Dess utseende
torde i öfrigt ha växlat
under olika tider; den
uppges ha haft 3 à 5
uddar och inne på duken
ha varit försedd med
gyllene stjärnor eller lågor.
Oriflammen var urspr.
klostret Saint-Denis’
kyrkofana och fördes till
en början af detsammas
skyddsherrar, grefvarna af
Vexin. Sedan detta
grefskap 1082 blifvit förenadt
med kronan, plägade de
franske konungarna, när
de drogo ut i krig, ur
abbotens i Saint-Denis händer högtidligt emottaga
fanan och anförtro den åt edsvuren fanbärare. I
slaget vid Azincourt, 1415, stupade den siste
oriflammebäraren, och själfva fanan torde då ha fallit i
engelsmännens händer. När Ludvig XI 1465 drog ut
i härnad mot Burgund, hämtade han en oriflamme
i Saint-Denis, men senare omtalas ej detta bruk. I
ett inventarium från 1536 omtalas denna riksfana
som en antikvitet.

Origanum L., bot., farm., ett örtsläkte inom
fam. Labiatæ, underfam. Stachyoideæ. Blomfodret
är likformigt och grundt femklufvet, i mynningen
försedt med täta, långa hår. Kronans öfre läpp
är rak, bredt aflång, urnupen; den nedre är
utbredt treflikig. Ståndarna äro utskjutande. I
Sverige växer på ängsbackar här och där den förr
officinella O. vulgare L., konig, en medelstor
ört med breda blad samt små, röda blommor i
hufvudlika samlingar med rödbruna skärmblad, som
sitta tillsammans i en vipplik, yfvig samling. O.
vulgare var. creticum och O. smyrnæum, inhemska
i Medelhafsländerna, lämna af sina torkade
blomsamlingar spansk humle, som användes till
sill- och ansjoviskrydda. Om O. Majorana se
Majorana.

        O. T. S. (G. L—m.)

Ori’genes (grek. ’Ὠριγένης], för sin järnhårda
flit kallad Adamantius ("af stål"), en af de
lärdaste samt mest genialiske och framstående
grekiske kyrkofäderna, f. 185 (eller 186), sannolikt
i Alexandria, d. antagligen 254. Sedan hans fader,
Leonidas, lidit martyrdöden, 202, lifnärde O. sig
själf, sin moder och sin syster med böckers
afskrifvande. Genom fadern införd i både kristendomen
och den grekiska litteraturen, hade han sedan
undervisats i kristna läran af Clemens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>