Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orgetorix ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflytandet i Konstantinopel utöfvade (förlikningen med
Muhammed Ali i Kutaia maj 1833); den ryska
hjälpen fick det betala genom fördraget i
Unkiar-Skelessi (8 juli 1833), som ställde det under
Rysslands faktiska protektorat och bl. a. förpliktade det
att stänga Dardanellerna för alla andra makters
krigsskepp. Ett nytt krig med Muhammed Ali
1839 såg än mera hotande ut än det förra och
framkallade en särskildt af England bedrifven
intervention af alla stormakterna utom Frankrike
(kvadruppelalliansen i London 15 juli 1840);
sistnämnda makt, som genom Algeriets eröfring (från
1830) fått starka intressen i Nord-Afrika och äfven
utöfvade ett visst inflytande i Egypten, tog
Muhammed Alis parti, men då det ej ville riskera
krig, måste han ge efter för den väpnade
påtryckningen och nöja sig med Egypten som ärftligt
ståthållarskap (1841). Ryssland medgaf
Unkiar-Skelessi-alliansens upphäfvande (1840) och afstod från
sina särrättigheter beträffande Dardanellerna
(fördraget i London 13 juli 1841). Sin maktställning
i Donaufurstendömena gjorde det däremot gällande
genom att medelst väpnad intervention undertrycka
den liberala rörelse, som 1848 års omhvälfningar
i Europa där framkallade (fördraget mellan
Ryssland och Turkiet i Balta-Liman 1 maj 1849).
Kejsar Nikolaus I:s sträfvan att återvinna sitt
herravälde öfver Turkiet (af honom efter gammalt
föredöme karakteriseradt som ”en sjuk man” i ett samtal
med engelske ambassadören Seymour 9 jan. 1853),
som bl. a. tog sig uttryck i hans bryska politik i
tvisten om de olika kristna kyrkornas
besittningsrätt till ”de heliga orterna” i Palestina,
framkallade 1853 ett nytt krig med Turkiet. Genom
Frankrikes och Englands ingripande i kriget till
Turkiets skydd (1854) utvidgades detta till det
s. k. Krimkriget (se d. o.). Österrike och
Preussen höllo sig utanför kriget, men de förmådde
genom sin hållning Ryssland att utrymma
Donaufurstendömena, som provisoriskt besattes af
österrikiska trupper. Sardinien förenade sig däremot
med de allierade (1855), och ända till Östersjön
kastade den orientaliska frågan nu sin skugga
(engelsk-franska flottexpeditioner till Östersjön
1854 och 1855, Novembertraktaten 1855 mellan
Sverige och västmakterna). Sevastopols stormning
8 sept. 1855 beseglade Rysslands nederlag.
Parisfreden 30 mars 1856 betecknade en betydande
nedgång i Rysslands prestige, utan att medföra några
stora territoriella förändringar. Turkiets integritet
garanterades, Svarta hafvet neutraliserades, och
Rysslands skyddsrätt öfver Donaufurstendömena
och Serbien ersattes med en kollektiv
stormaktsgaranti. Genom Parisfördraget utvidgades alltså
”den europeiska konsertens” ansvar och maktsfär,
men på gången af den orientaliska frågans vidare
utveckling har denna vida mindre öfvat inflytande
genom sina garantier än genom de olika
stormakternas inbördes rivalitet. Den närmast följande
perioden var jämförelsevis fri från stora
internationella förvecklingar, men oron inom Turkiska riket
tog sig ständigt nya uttryck. Muhammedanska
förföljelser mot de kristne maroniterna på
Libanon framkallade ett ingripande af stormakterna
med Frankrike som mest intresserad part (1860,
Libanonstatutet 1861). Donaufurstendömenas
sammanslutning till furstendömet Rumänien (de
facto 1859, formellt 1861) och turkarnas utrymning
af fästningarna i Serbien (1862, 1867) voro nya
steg i riktning af de kristna Balkanfolkens
emancipation. Om den äfven inom provinserna rådande
jäsningen vittnade upprepade insurrektioner i
Bosnien och Hercegovina, regelbundet åtföljda
af krig mellan Turkiet och Montenegro (1857—58,
1861—62) och ett svårartadt uppror på Kreta
(1866—69); detta framkallade åter en
stormaktsintervention, som förskaffade ön ställningen af
privilegierad provins (1868), men på samma gång
afskräckte Grekland från krig. Om oenigheten
mellan de kristna Balkanfolken själfva varslade den
bulgarisk-grekiska kyrkostriden, som af Turkiet
under rysk påverkan afgjordes till bulgarernas
förmån genom inrättandet af ett särskildt
bulgariskt exarkat (fermanen af 1870, publicerad
1872). Turkiets säkerhet mot Ryssland
minskades afsevärdt, då denna makt med begagnande
af den genom fransk-tyska kriget skapade
situationen genomdref upphäfvandet af Parisfredens
förbud mot att hålla en flotta i Svarta hafvet
(Londonkonferensens beslut 13 mars 1871). En ny
krisperiod inleddes genom ett nytt uppror i Bosnien
och Hercegovina 1875. Resningen utbredde sig till
Bulgarien 1876, där den nedslogs med stor
stränghet (”de bulgariska gräsligheterna”, som starkt
återverkade på stämningen i Europa), och den
åtföljdes af krig mot Turkiet från Serbiens och
Montenegros sida (s. å.), hvilket för förstnämnda
makt tog en olycklig vändning. Stormakternas
samfällda diplomatiska ingripande blef i stort sedt
utan resultat (konferensen i Konstantinopel
1876—77). Den turkiska reformrörelsen, som sträfvade
att stärka Turkiet genom införande af
västerländska inrättningar och som förut gång på gång vid
utrikespolitiska kristillfällen framkallat reformedikt
(hatt-i-scherifen i Gülhane 3 nov. 1839,
hatt-i-humajun 18 febr. 1856), var under Midhat
paschas ledning ifrigt verksam i hopp att kunna
förebygga en stormaktsinblandning; den förorsakade
åtskilliga förändringar (sultanerna Abd-ul-asis’ och
Murad V:s afsättning maj och aug. 1876, den
turkiska konstitutionen 23 dec. s. å.), men utan att
kunna afvända den hotande faran. Efter att mot
medgifvande af Bosniens ockupation ha förvissat
sig om Österrikes neutralitet (kejsar Alexander II:s
och kejsar Frans Josefs möte i Reichstadt juli
1876, konventionen i Budapest jan. 1877) angrep
det af panslavistiska idéer ledda Ryssland (i apr.
1877) Turkiet. Det rysk-turkiska kriget 1877—78
medförde slutligen Turkiets nederlag, och då
ryssarna hotade Konstantinopel, gingo turkarna in på
preliminärfreden i San Stefano (3 mars 1878),
hvarigenom bl. a. skapades ett stort
vasallfurstendöme Bulgarien, som klöf resterna af Europeiska
Turkiet i två delar. Genom Englands bestämda
uppträdande till Turkiets förmån (hemligt
alliansfördrag 4 juni 1878, hvari Cypern lämnades åt
engelsk förvaltning) nödgades Ryssland gå in på
fredsverkets revision genom den af Österrike
föreslagna Berlinkongressen (juni 1878), som under
Bismarcks medling resulterade i Berlintraktaten
13 juli 1878. Bulgarien förminskades, i det
Macedonien åter uppdelades i turkiska provinser och
Syd-Bulgarien förvandlades till en autonom provins
Öst-Rumelien. Serbien och Rumänien erkändes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
