Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordenssällskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Ordf örer-Ordination
826
Den senare har rik användning som normalt uttryck
för vissa grammatiska kategorier (t. ex. direkt fråga
utan inledande frågeord: sofver du?). I sammansatta
ordfogningar karakteriseras stundom olika slags
satser genom ordningen mellan predi-katet och
dess bestämningar. - Det är gifvetvis ett ytterst
verksamt och användt stilistiskt medel att genom
ockasionella förändringar i den usuella ordföljden
skapa individuell effekt, och en del af poesiens
friare ordställningar är tillkommen af konstnärliga
grunder. Rörande dessa frågor finner man upplysningar
i stilistiska verk (exempelvis Elster, "Prinzipien
der literaturwissenschaft", II, 1911); som exempel på
en monografisk behandling kan nämnas F. Gustafsson,
"Om ordställningen hos Runeberg" (i "Skrifter,
utg. af Sv. litt.-sällskapet _i Finland", LXII).
R-n B.
Ordf Örer, da. och no., den, som i ett riksdagens
utskott uppsätter och inför tinget (kammaren)
försvarar utskottets betänkande; finnes en tämligen
stark minoritet mot åtskilliga viktiga punkter i
betänkandet, uppträder ej sällan en dess "ordförer"
vid sidan af majoritetens. I Danmark och Norge har
"ordförer" ej betydelse af "ordförande", hvilket
där heter formand (med undantag däraf, att den,
som i Norge leder kommunalstyrelses förhandlingar,
verkligen benämnes "ordförer").
Ordi \_. Dongola e l-Or d i. Se Dongol a.
Ordinalia (neutr. plur. af lat. ordinälis, som
har afseende på ordningen), mat., ordningstal. Se
Räkneord.
Ordina’nd (lat. ordina’ndus), en som skall
prästvigas. Se Ordination.
Ordina’ntia (nlat., förordning, föreskrift), en
förr bruklig benämning på en för ett biskopsstift
gällande förordning ang. olika slags kyrkliga
förhållanden, såsom gudstjänsten, prästernas
tjänstgöring o. s. v., hvilken förordning utfärdades
af en biskop, oberoende af de andre biskoparna och
den högsta kyrkostyrelsen, och gällde blott hans
stift. Under reformationstidehvarfvet gaf detta bruk
anledning till mycken godtycklighet inom svenska
kyrkan, och den kyrkliga enheten sattes starkt
på spel. Kyrkoordningen af 1571 sökte afhjälpa
detta förhållande. - Ordinantior kallades stundom
i allmänhet förordningar rörande kyrkan. Så ha vi
t. ex. "Västerås’ ordinantia" af 1527 och "Gustaf I:s
ordinantia, huru bönderna i Hälsingland skola utgöra
tionde och annan rättighet till sina kyrkopräster"
af 12 mars 1528. J. P.
Ordinariät. Se Ordinarius.
Ordinarie (lat. ordinarius, se d. o.), vanlig,
fastställd, lagstadgad; som skall ega rum på
bestämda tider; på stat anställd (ämbets- eller
tjänsteman). Jfr Extraordinarie.
Ordinarie anslag, statsr. Se Statsanslag.
Ordinarie rotering. Se R o t e r i n g.
Ordinarie räntan, kam. Se Jordeboks-ränta.
Ordinarie statsinkomster, statsr. Se Statsinkomster.
Ordinärium S. R. E. (Sanctce Romance Ecclesice),
"Den heliga romerska kyrkans ordningsföreskrift",
kallas den på 1300-talet utgifna romersk-katolska
kyrkohandbok, som handlar om påfveval och påf-liga
funktioner. Den är den 14:e i ordningen af de under
det gemensamma namnet Ordo romanus (se
0 r d o) utgifna kyrkohandböckerna med olika
innehåll och bär därför också titeln Ordo
romanus XIV (quartus decimus, den fjortonde).
J- P-
Ordinarius, lat., eg. "som hör till vanliga
ordningen" (ordo), brukades i allmänhet som motsats
till uttrycket extra o’rdinem (= utan stöd af
eller afvikande från gällande lag eller sed) och
särskildt om en i vanlig ordning vald ämbetsman
(t. ex. en konsul). I krigsspråket betydde det
en man i ledet, en legionssoldat. Jfr O r di
n a r i e. - Inom den romersk-katolska kyrkan
är ordinarius namnet på biskopen som ordinarius
judex, d. v. s. den andliga domarmaktens ordinarie
innehafvare i sitt stift. Så kallas han till skillnad
från generalvikarien och officialen, hvilka äro
biträdande eller ställföreträdande domare, äfvensom
till skillnad från af påfven tillfälligtvis förordnade
koadjutorer. Titulärbiskopar och biskopar "in partibus
infide-lium" bära alltså icke denna titel, emedan de
ej äro stiftsstyresmän. (Under Gustaf I:s tid utbyttes
1 Sverige biskopstiteln mot titeln
"ordinarius". Dock begagnades äfven titeln
biskop, hvilken snart åter blef den enda
brukliga.) - Ordinariät kallas en af biskopen
vald myndighet, som består af andliga råd och
bisittare samt i hans namn och under hans ledning
utöfvar jurisdiktionen inom stiftet. _
J- P-
Ordinata och O r d i n ä t a x e l, mat. Se K o o
r-d i n a t e r.
Ordination (lat. ordinätio), förordnande, föreskrift
(som ges af en läkare). I kyrklig mening betyder
ordination prästvigning, emedan denna akt är
en invigning till det kyrkliga ämbetet (ordo,
se d. o.). Ordinationens anor äro att söka i
G. T. Enligt 2 Mos. 29 invigdes Aron och hans söner
till prästämbetet under särskilda offerceremonier,
och enl. 4 Mos. 8: 10 blefvo leviterna invigda
till sin tjänst vid helgedomen genom offer och
handpåläggning. De judiske rabbinerna invigdes
sedermera genom handpåläggning till sitt ämbete,
och detta blef också formen för den apostoliska
kyrkans prästvigning (Apg. 13: 3; l Tim. 4: 14),
hvilket bruk den kristna kyrkan bibehållit. Inom
katolska kyrkan är ordinationen ett sakrament, som
endast biskopen får meddela (se fig. i art. Biskop)
och som "ex opere operato" (se Opus o p e r a t u
m) ger den vigde för hela lifvet en "outplånlig
egenskap" (character indelebilis), nämligen
den att som medlem af det prästerliga ståndet
(clerus) rätt kunna förvalta Andens ämbete utan
afseende på hans personliga beskaffenhet. Formen
för ordinationen är olika för den katolska kyrkans
olika ämbetsgrader. Blott för invigning till de tre
högre meddelas egentlig ordination med "character
indelebilis". Före ordinationen anlägges tonsur. -
Inom de protestantiska kyrkorna är ordinationen ej
någon sakramentshandling. Ehuru enl. protestantismens
uppfattning denna akt ej nödvändigt är en biskoplig
handling, har det dock blifvit lagbestämd kyrklig
praxis, att den skall utföras vid altaret af biskop
eller superintendent, biträdd af assisterande
präster. Godkända examina, medborgerligt förtroende,
frånvaro af lyten, som göra oduglig till prästerlig
tjänst, samt en viss ålder äro inom både den
katolska och de protestantiska kyrkorna villkor för
ordinationens erhållande. I svenska kyrkan fordras
därtill en ålder af fyllda 23 år och bevis om full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
