Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opponent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansatt det första instrumentet af detta slag, hvilket
skall ha skett 1608. Redan s. å. sändes en kikare
från Holland till konung Henrik IV i Frankrike. Vid
samma tid finner man ett dylikt instrument i Tyskland
och följande år i Italien. Icke lång tid därefter
(omkr. 1618) uppfanns mikroskopet; dess uppfinnare
känner man ej med säkerhet. Kepler angaf visserligen
grunderna för den astronomiska tuben, men förfärdigade
aldrig själf något sådant instrument. Detta skedde
först genom jesuiten Scheiner (1575-1650), som med
detsamma observerade solfläckarna, hvilka han till
en början ansåg som små planeter, men därefter,
sedan han blifvit bekant med Galileis iakttagelser
af dem, med noggrannhet studerade. Scheiner är
författare till ett för sin tid utmärkt arbete:
"Oculus, hoc est fundamentum opticum" (1619). I
detta arbete, som innehåller en teori för seendet,
bestämmer han brytbarheten hos vattenvätskan,
kristall-linsen och glasvätskan i ögat samt ådagalägger
tillvaron af näthinnebilden genom experiment med ett
oxöga. De storartade upptäckterna af Juppiters månar,
solfläckarna m. m., som Galilei gjort 1610 med en
af honom väl icke uppfunnen, men dock betydligt
förbättrad kikare, liknande den holländska, hade
han redan s. å. meddelat i en i Venezia tryckt
afh. med titel "Nuncius sidereus". Efter denna tid
bli de vetenskapliga framstegen hastigare och den
optiska litteraturen rikligare. Francesco Grimaldi i
Bologna (1618-63) riktade optiken med upptäckten af
böjningen (diffraktionen), en upptäckt af den allra
största betydelse. Holländaren Willibrord Snell
(lat. Snellius), professor i matematik i Leiden
(1591-1626), är känd som upptäckare af brytningslagen,
hvilken dock blef bekant först genom René Descartes
(lat. Cartesius, 1596- 1650), som i förenklad form
meddelar den i "Dioptrique" (1639). Med kännedom
af denna lag söker Cartesius uppställa en teori
för regnbågen, hvari han för första gången på
teoretisk väg bestämmer de vinklar, som de båda
regnbågarna göra med de direkt från solen till ögat
gående strålarna. Hvarför dessa bågar äro färgade,
visste Cartesius icke, och detta fortfor att vara
okändt ända till Newton. Pierre de Fermat i Toulouse
(1608-65) uppställde den generella satsen, att ljuset
alltid går mellan två punkter den väg, som fordrar
kortaste tid. Cavalieri, professor i matematik i
Bologna, gaf i "Exercitationes geometricæ" (1647)
en fullständig lösning af problemet att finna
brännpunkten för alla slags konvexa och konkava
linser. Borelli (1608-79) uppfann heliostaten. Första
noggranna undersökningen af brännlinjerna skedde genom
Eh. W. Tschirnhausen (1651-1708). I sin "Essai sur la
nature des couleurs" (1681) ger Mariotte en riktig
förklaring af halofenomenen, hvaremot hans teori för
de små gårdarna omkring sol och måne visat sig icke
bestå profvet. I samma arbete behandlar han ock de
fysiologiska eller tillfälliga färgerna. Sin upptäckt
af "blinda fläcken" i ögat framställde han 1666. Idén
att använda speglar till teleskop och försök att
realisera denna idé kunna spåras alltifrån förra
hälften af 1600-talet; men ett genomtänkt förslag
till konstruktion af ett verkligt spegelteleskop
(reflektor) framställdes först 1663 af den engelske
matematikern och astronomen James Gregory, som dock ej lyckades
genomföra sin plan. Det första efter Gregorys
system utförda spegelteleskopet förevisades inför
Royal society i London 1674 af Hooke. Under tiden
hade Newton och Cassegrain konstruerat de efter
dem benämnda reflektorerna. Ett spegelteleskop,
som Newton själf med egen hand förfärdigat, finnes
ännu i behåll i Royal societys bibliotek. I början
fingo likväl dessa instrument föga eller ingen
användning på grund af sina små dimensioner. Först
1723 konstruerades ett till observationer brukbart
spegelteleskop af John Hadley, spegelsextantens
uppfinnare. Flera upptäckter inom ljusläran böra
tillskrifvas den engelske vetenskapsmannen R. Hooke
(1635-1703), som dock ej tillräckligt genomförde sina
mångfaldiga undersökningar och iakttagelser. Hit
hör upptäckten af de periodiska färgerna i tunna
lameller, som han iakttog äfven mellan två prismor
i kontakt med hvarandra, när den ena prisman hade en
något konvex yta, en observation, som sedermera gaf
Newton anledning till framställandet af de efter honom
benämnda färgringarna. I början af 1675 inlämnade
Hooke till Royal society en afh. öfver ljusets
böjning, hvari han beskrifven böjningsförsök, lika
dem Grimaldi förut verkställt, och drager af dessa
försök samma resultat som denne, nämligen att ljuset
består i en vågartad rörelse i ett öfverallt utbredt
medium, ljusetern. Därigenom råkade han i häftig
strid med Newton, i hvilken han dock, till följd
af det myckna osanna han på samma gång med denna
riktiga åsikt sökte göra gällande, drog det kortare
strået. Kort därefter infaller upptäckten af ljusets
hastighet och bestämningen af denna storhet (1676)
genom danske astronomen Römer.
Med Newtons undersökning (1669) af det prismatiska
spektrum, som uppkommer genom de olika färgernas
olika brytbarhet, börjar en ny epok i optikens
historia. Genom dessa undersökningar ådagalades med
fullkomlig visshet, att de prismatiska färgerna
äro enkla (homogena) och oföränderliga samt att
det ofärgade (hvita) ljuset utgör en sammansättning
af dem. Solbildens förlängning vid brytning genom
prisman var visserligen känd redan af Grimaldi
och t. o. m. ännu tidigare af Marci de Kronland
(1648), professor i medicin vid universitetet i
Prag. Men Newtons experimentella undersökningar af
solspektrum utmärkas för mönstergill sorgfällighet
och ledde också till en ovederlägglig uppfattning
af dispersionen. Senare företog Newton sig en annan
viktig undersökning, nämligen öfver färgerna i tunna
lameller samt i de efter honom benämnda färgringarna,
föranledd därtill af Hookes förut nämnda experiment,
och uppställde lagarna för dessa fenomen; men
emedan han hyllade emissionsteorien, måste han för
att förklara dessa färgföreteelser, som tillhöra
interferensfenomenen, uppställa en allt annat än
enkel och naturlig hypotes. I sammanhang därmed sökte
Newton förklara kropparnas naturliga färger och olika
grad af genomskinlighet. På äldre dagar författade
han ett arbete med titeln "Opticks, or a treatise of
the reflexions, refractions, inflexions and colours
of light" (1704), hvilket verk under ett helt sekel
betraktades som en kodex för denna gren af fysiken.
I denna bok framställer han ock sin bekanta teori
för regnbågen. - Samtidigt med Newton i England
verkade i Holland för den optiska vetenskapens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
