Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opladen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vistades därpå 11 år som landsflyktig i Schweiz,
Frankrike och England. Efter hemkomsten utgaf han
"Deutsche jahrbücher für politik und literatur"
(13 bd, 1861–64) och var 1873–77 (nationalliberal)
medlem af tyska riksdagen. Från O. härrör
uttrycket "katedersocialister" (se d. o.), som
han använde i polemik mot Ad. Wagner och dennes
positivt socialpolitiska vänner bland Tysklands
nationalekonomer. Bland O:s skrifter märkas
Vermischte schriften aus bewegter zeit (2 bd, 1866–69),
Der kathedersozialismus (1872; 2:a uppl. 1873) och
Aus der geschichte der englischen kornzölle (1879).
V. S–g.
Oppenheimer [å’ppenhajmer], Franz, tysk nationalekonom
och sociolog, f. 30 mars 1864 i Berlin, blef med. d:r
1885 och utöfvade läkarpraktik till 1896, öfvergick
sedermera till journalistiken, men egnade sig snart
h. o. h. åt nationalekonomiskt och sociologiskt
författarskap. 1908 promoverades han till filos.
doktor. Bland alstren af O:s ytterst produktiva
verksamhet märkas:
Die siedelungsgenossenschaft (1896),
Grosseigentum und soziale frage (1898),
Das bevölkerungsgesetz des Malthus (1901),
Das grundgesetz der marxschen gesellschaftslehre (1905),
Der staat (1907),
Ricardos grundrententheorie (1908) och
Sozialismus und soziale frage (1913). –
Grundtankarna i O:s föregående arbeten äro sammanförda i
Theorie der reinen und politischen ökonomie (1910; 2:a uppl. 1911),
hvilket arbete anges skola utgöra första delen af ett
stort verk om "den liberala socialismen"; i denna del
framställes dess ekonomiska system. Intagande en afgjord
oppositionsställning mot den pessimistiska riktningen inom
nationalekonomiens klassiska skola och starkt kritisk mot
Marx, vill O., delvis med utgångspunkt från Ad. Smith,
sammanknyta den liberala socialismen med Carey (se d. o.),
Dühring och i viss mån Hertzka (se d. o.) samt åt denna
socialism ge en vetenskaplig systematisering. Ej minst
framträdande hos O. är hans häfdande af de naturrättsliga
principerna. I stark strid mot dem står, enl. O., det
sakförhållandet i vårt ekonomiska samhällslif, att all
jord genom monopol blifvit afspärrad från de odlingsvillige.
Utan detta monopol och det därmed följande storgodsväsendet
skulle jord alltjämt vara tillgänglig för alla, som önskade
sådan. Utefter tankelinjer, som delvis erinra om Loria
(se d. o.), utvecklar O., hurusom jordafspärrningen
"producerat och reproducerat" arbetarklassen med dess nuv.
karaktär och det "klassmonopolförhållande", som tvingar
samma klass att uthyra sin arbetskraft mot en ersättning,
som utgör endast en ringa del af dess afkastning; härigenom
alstras "mervärde" åt dem, som förhyra eller använda samma
arbetskraft. Detta monopolförhållande bildar roten till alla
sociala problem. Så snart jorden löses från det nuv. monopolet,
aflägsnas detta förhållande, jordräntan och kapitalvinsten
upphöra, endast en inkomstart förekommer, nämligen arbetslönen;
proletariatet försvinner. I sin psykologiska och historiska
framställning af sociologiens och nationalekonomiens grundvalar
skildrar O., huru behofstillfredsställandet försiggått och
försiggår efter "det minsta medlets lag" på två hufvudvägar:
1) den politiska – i det mer outvecklade tillståndet rof
eller ersättningslöst tillegnande, i det mer utvecklade
tillståndet staten med
dess rättsliga sanktion åt herreklassens monopolmakt, och
2) den ekonomiska – arbete och byte, som fulländas i den
kring marknaden koncentrerade samhällshushållningen. O:s
försök med ett kooperativt samhälle, grundlagdt i närheten
af Eisenach, slog icke lyckligt ut.
E. H. T.
Oppenort [åpənår], Gilles Marie, fransk arkitekt
och dekoratör, f. 1672, d. 1742, studerade tio år
i Italien, var sedan verksam i Paris, där han blef
en af sin tids mest inflytelserika konstnärer. Han
fortsatte bygget af kyrkan S:t Sulpice, hvars fasad
senare tillfogades af Servandoni, och inredde Palais
royal. Som dekoratör var han en af rokokostilens
skapare. Hans inredningsarbeten, af hvilka ett stort
antal utgafs i kopparstick, upptaga den italienska
senbarockens former, öfversatta i fransk smak,
dristigt och fyndigt, likväl med måtta och med
fasthållande vid geometrisk stomme i rumutsirningen,
låt vara att det ornamentala öfverröstar det
arkitektoniska och att de bärande leden äro i första
rummet prydande.
G–g N.
Oppermann [å’pp-], Adolf, dansk skogsbrukslärare,
f. 14 jan. 1861, blef 1883 assistent vid
Landbohöjskolen, 1887 lärare (1891 professor)
i skogshandtering och 1901 därjämte ledare af det
forstliga experimentalväsendet. O. har författat bl. a.
Bidrag til det danske skovbrugs historie 1786–1886 (1886),
Skovene og skovbruget i forhold til samfundet (1897) och
(tills. med L. A. Hauch) Haandbog i skovbrug (1898–1902).
Sedan 1888 har han varit aktiv styrelseled. af
Dansk skovforening, och 1911 blef han medlem af
Landtbruksakad.
E. Ebg.
Oppert [tyskt utt. å’ppert, franskt åppär]. 1. Julius
O., fransk orientalist, en af kilskriftsforskningens
förnämsta grundläggare, f. 1825 i Hamburg af tyska,
judiska föräldrar, d. 21 aug. 1905 i Paris, studerade
först juridik i Heidelberg, sedan orientaliska språk i
Bonn, Berlin och Paris samt erhöll plats som lärare i
tyska språket vid lyceet i Laval, sedan i Reims. Redan
berömd genom arbeten öfver de persiska kilskrifterna,
skickades han af Franska institutet (1852) som ledare
för en stor vetenskaplig expedition till Mesopotamien,
som varade i tre år. 1857 utnämndes han till professor
i sanskrit vid kejserliga biblioteket i Paris. För
sin assyriska grammatik erhöll han 1863 Franska
institutets stora pris (20,000 fr.) och utnämndes 1874
till professor i assyriologi vid Collège de France. Af
hans utomordentligt många arbeten nämnas här endast
de viktigaste:
Expedition scientifique . . . en Mésopotamie (2 bd, 1857–64),
Histoire des empires de Chaldée et d’Assyrie d’après les monuments (1866),
Grammaire sanscrite (1859; 2:a uppl. 1864),
Elements de la grammaire assyrienne (1860; 2:a uppl. 1868),
La chronologie biblique (1870),
Inscriptions of the persian monarchs (i "Records of the past", IX, 1877),
Le peuple et la langue des mèdes (1879) samt
(i förening med Menant) Les fastes de Sargon (1863) och
Documents juridiques de l’Assyrie et de la Chaldée (1877).
Sedan 1884 redigerade han med Ledrain "Revue d’assyriologie".
2. Gustav Salomon O., den föregåendes broder, tysk
sanskritist, f. 1836 i Hamburg, d. 1908 i Berlin,
var 1872–93 professor i sanskrit i Madras och kom
efter resor i Nord-Indien 1893–94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
