Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 757-758 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opinionsklubben ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

regeringen beslutit för alltid stoppa opiumhandeln. I
sept. s. å. berättade emellertid tidningarna, att
regeringen i Mongoliet meddelat ett engelskt syndikat
koncession på införande af och handel med opium. Kinas
befriande från opiumeländet, som sangviniskt
beräknats kunna försiggå på få år, torde dock ännu
dröja. – Försök att frambringa opium i mellersta
Europa ha så till vida lyckats, att det opium, som
i liten skala erhållits på åtskilliga ställen (äfven
i Sverige), har befunnits vara af god beskaffenhet,
men för dyrt genom de för höga arbetskostnaderna.

Mjölksafter äro i allmänhet rika på beståndsdelar,
men opium är rikare än alla andra. Inemot 20
alkaloider äro i denna mjölksaft upptäckta,
bundna vid mekonsyra, mjölksyra,
svafvelsyra m. m., vidare indifferenta ämnen (mekonin)
och många bibeståndsdelar. Bland dessa märkas
vatten (8–25 proc.), s. k. kolloida ämnen (slem,
pektinämne, ägghvita, vax, kautschuk), vidare
färgämnen, aromatiska ämnen, som förorsaka
opiums karakteristiska "narkotiska" lukt, samt
oorganiska salter, i oförfalskadt opium ej öfver
8 proc. Den första alkaloiden upptäcktes 1803 af
Derosne och benämndes narkotin, emedan man trodde,
att denna alkaloid var den döfvande, sömngifvande
beståndsdelen i opium. Detta befanns snart vara ett
misstag, och redan följande året upptäcktes den rätta
sömngifvande beståndsdelen, morfinet (se d. o.). Denna
alkaloid finnes lyckligtvis i relativt största mängd
(ibland ända till 22 proc.), därnäst narkotinet
(i indiskt opium till 8 proc., i levantiskt 1–6
proc.), och vidare kodeinet (till högst 3/4 proc.).
Öfriga alkaloider, bland hvilka märkas papaverin,
laudanin, tebain m. fl., uppgå hvar och en vanligen
blott till högst 1 proc. och spela med afseende på
verkan af opium endast en underordnad roll. Denna
verkan beror i väsentlig grad på morfinet. Opiets
verkan förhåller sig i viss mån olika hos olika
djurklasser, alltefter lägre eller högre utveckling
hos hjärnan. Hos människan framkallas af en liten
dos, 1 till högst 5 cg., tagen en eller annan gång,
en lifvande verkan och en känsla af välbefinnande,
dock efterföljd af förslappning samt benägenhet
för hvila och sömn. Törsten är vanligen ökad, men
matlusten minskad; afföringen blir trög. Af "full
dos", 6–10 cg. (undantagsvis 15–20 cg.), förorsakas
ett kortare upplifningsstadium, med hastigt följande
nedstämningstillstånd, och snart inträder djup
sömn, hvarunder pupillerna äro starkt sammandragna
och än glada, än hemska drömmar inställa sig. På
sådan sömn följa hufvudvärk, dåsighet, allmänt
illamående, äckel och förstoppning. Vid giftig,
dödande dos, 50–75 cg., uteblir retningsstadiet,
och de döfvande verkningarna inträda genast med
svindel och dvallikt tillstånd, som hastigt blir
allt djupare och ur hvilket den förgiftade svårligen
kan väckas. Andningen blir långsam, anletsdragen
bli småningom likbleka, kroppsvärmen aftar, pulsen
blir slutligen omärklig, och döden inträder vanligen
helt stilla. I förgiftningsfall bör giftet eller
innehållet i magen uttömmas medelst magpump eller ett
kraftigt kräkmedel, hvarefter starkt kaffe ges att
dricka eller ock införes i lavemang, kalla omslag å
hufvudet anbringas, och, om möjligt, den förgiftade
hindras från att somna in. Genom dylik
behandling kan möjligen faran af opiumförgiftningen
aflägsnas. Den kraftigt smärtstillande och rogifvande
verkan, som opium och i synnerhet morfinet utöfva,
är den vanligaste anledningen till detta medels
begagnande för medicinskt ändamål, men ock, jämte
angenäma fantasier, orsaken till dess missbrukande som
njutningsmedel. I sistnämnda fall antingen intages
af "opiumätaren" någon beredning af opium (tinktur,
Roséns bröstdroppar, piller eller kakor af opium)
eller begagnas af "opiumrökaren" ett extrakt, tshandu,
till rökning

Kinesisk opiumpipa.

medelst särskilda pipor (se fig.). Tshandu formas
till en liten kula, som, trädd på en nål, hålles
invid en liten lamplåga; rök och ångor från det
upphettade opiet insugas af rökaren, som därvid får
i sig alkaloider i ångform. Angenäma fantasier och
sömn inställa sig. Rökandet leder ofta till kronisk
opiumförgiftning (se Morfinism). Opiumrökare finnas
företrädesvis i Kina och bland malajerna i Indien,
numera äfven i Frankrike, England, Förenta staterna
m. m., särskildt i stora hamnstäder. De vanliga
uppgifterna, att i Kina 40, ja 70 mill. människor
dagligen hänge sig åt opiumrökning, äro i yttersta
grad öfverdrifna. Hela den mängd opium, som
frambringas på jorden, räcker icke till dagligt rus
åt på långt när så många människor, hvarvid intet
opium skulle bli öfver till medicinskt bruk.

"Opiets historia är medicinens historia", säger
den berömde läkaren Hufeland, och det med rätta,
ty intet läkemedel har som opium varit utsatt för
växlande meningar alltefter åsikterna inom de olika
medicinska skolorna. Vallmon omtalas i Iliaden
under namnet mekon, och grekerna torde ha känt
plantans sömngifvande egenskaper, då de helgade
densamma åt Morfeus, sömnens gud. Länge användes
endast ett extrakt på blad och stjälkar, kalladt
mekoneion. Redan Hippokrates’ samtida Diagoras (i 5:e
årh. f. Kr.) kände opiet och varnade för detsamma
som ett farligt medel. En af den empiriska skolans
främsta män, Herakleides från Tarent, använde däremot
opium mera oförskräckt. För empirikerna, som mindre
frågade efter sjukdomarnas natur än deras botande,
var nämligen opium genom sin smärtstillande förmåga
ovärderligt. Mot dem uppträdde Asklepiades och
hans skola, som ville hufvudsakligen genom dietetik
"snabbt, säkert och behagligt" kurera de sjuke. Äfven
de efterföljande metodikerna, som använde antingen
"sammandragande" eller "lösande" behandlingsmetoder,
voro afvoga mot opium, men använde stundom
"diacodium", ett afkok på vallmohufvud, försatt
med honung, således ungefär lika med senare tiders
"syrupus diacodii". Ungefär samtidigt (i århundradet
före Kristus) uppfunnos flerehanda "antidota",
motgifter i den mening, att man genom deras begagnande
skulle vara skyddad mot förgiftningar. I sådana
antidot ingick som en väsentlig beståndsdel det
af Dioskorides noggrant beskrifna opiet (t. ex. i
"mithridaticum", "philonium", "theriaca Andromachi",
hvilken sistnämnda blandning ännu i våra dagar
anträffas på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>